Kommentar till en debatt
Vänsterns partier ska inte lägga sig i andra suveräna länders ledarskap eller vilken inrikespolitik det iranska folket bör följa. Det menar Framtidens Vänster – Studenter och Solna i ett debattinlägg i Parabol som förespråkar att vänstern ska stödja även Irans regering och Revolutionsgarde mot imperialismen. Hur går det då med internationalismen, frågar Håkan Blomqvist.
Opinion | Håkan Blomqvist
Framtidens Vänster – Studenterna och Solnaförening anser (Parabol nr 6, 2026) att huvudorganisationen ska inta vad de ser som en mer antiimperialistisk position som även försvarar den iranska regimen och Revolutionsgardet mot angrepp och sanktioner. Eftersom det iranska styret ingår i ”motståndsaxeln” mot USA-imperialismens och Israel-sionismens krig för att kontrollera Västasien är det inte vänsterns sak att förespråka regimskifte, ”hur välmenande sådant förespråkande än låter.” Att politiska partier i Sverige, alltså inklusive vänsterns, ska vara ”skiljedomare i Irans inrikespolitik” och försöka påverka landets rättigheter, organiserieng och styre ”bygger på en imperialistisk och chauvinistisk syn på världen.” Solidaritet är inget ”civiliseringsuppdrag” för att ”moralisera om hur det iranska folket bör sköta sin inrikespolitik.” Solidaritet kan bara vara kamp mot imperialismen, inklusive för att ”krossa den svenska bourgeoisin och dess förtryck av andra länder.”
Motståndet mot att det svenska politiska etablissemanget ställer sig bakom eller ligger lågt gentemot Trumps och Netanyahus anfallskrig och försök att krossa Iran är viktigt, men att med antiimperialistiska argument söka tysta socialisters opposition mot terrorregimen i Teheran vore förödande. Att istället för arbetarinternationalismens ”arbetare i alla länder” ställa solidaritet med regimer oavsett deras karaktär och förtryck går rakt emot arbetarklassens och de förtrycktas kamp för frigörelse. ”Det är inte vår roll, varken moraliskt eller enligt internationell lag att besluta om hur andra länder ska styras. Den rättigheten tillhör hela folket i det respektive landet”, skriver debattörerna.
Men när det folket mördas, mejas ner, hängs och torteras, när fackföreningar, protester och demonstrationer krossas, ljuder orden om att det iranska folket själv ”bör sköta sin inrikespolitik” mest hånfullt.
Felet med vänstern är, menar debattörerna, att den ”lagt sig i andra suveräna länders ledarskap och uppmanat till att de ska ersättas.” Alltså, arbetarrörelsens, socialisters, kommunisters, anarkisters och andra vänsterriktningars internationalism och solidaritet över gränserna i hundrafemtio år med förtrycktas kamp mot ”suveräna länders ledarskap” utgör själva felet. Den internationella solidariteten för att störta Francoregimen i Spanien, militärjuntan i Grekland, Pinochet i Chile, apartheidregimen i Sydafrika, stalinistiska förtryckarregimer i öst och alla andra blodiga tyrannier i ”suveräna länder” har alltså både varit moraliskt fel och trotsat internationell lag.
Hela detta svårbegripliga principiella avståndstagande från internationell solidaritet mot förtryck som uttryck för ett ”imperialistiskt och chauvinistiskt civiliseringsuppdrag” handlar antingen om en formidabel nationalistisk backlash mot solidarisk internationalism överhuvudtaget. Eller om att med rena dimridåer söka dölja en lojalitet med den iranska regimen trots dess terror mot en undertryckt befolkning.
Eller, mest välvilligt, bara om att med dåliga argument motsätta sig imperialistiska krig och försök att med olika medel, från sanktioner till vapenmakt, lägga under sig olja och geopolitiska positioner. Men för det motståndet krävs ingen lojalitet eller solidaritet med den iranska diktaturen. Den iranska vänsterns olika revolutionära och socialistiska organisationer av värde, kämpar både mot diktaturen och imperialistiska angrepp, för det arbetande folkets makt.
Hela arbetar- och de socialistiska rörelsernas historia handlar om vikten av att upprätthålla politisk självständighet i kampen för de arbetande människornas frihet mot både imperialism och inhemska förtryckarregimer. Och samma historia kryllar av exempel på misslyckanden: Socialdemokrater som ställt sig på imperialisters sida både under kolonialismens tid och senare. Kommunister som försvarade eller mörkade Stalins massmord och folkfördrivningar i motstånd mot fascismen och västmakterna. Eller socialister som rentav försvarade Hitlertyskland mot ”sovjetimperialismen” och ”västkapitalismen”…
Lärdomarna från alla dessa försök och misslyckanden heter inte underordning eller inordning, utan att principiellt utgå ifrån de arbetande och undertryckta människornas intressen och frigörelse mot både imperialistisk exploatering och inhemskt förtryck. Och söka alla möjliga och pragmatiska vägar i den riktningen, trots terrorbombning och svältblockader, despoti och tortyrkammare.