Jordbävningarna i Venezuela är inte enbart en naturkatastrof. Den blottlägger ett samhälle som redan före jordbävningarna var djupt sargat av fattigdom, ekonomisk kris och social ojämlikhet. Den långvariga ekonomiska nedgången har dessutom förvärrats av USA sanktioner och ekonomiska blockad.
Utrikes | Alex Fuentes
Situationen i Venezuela är katastrofal. Dödssiffran och antalet skadade fortsätter att stiga efter de två förödande jordbävningar som drabbade landet onsdagen 24 juni. Tiotusentals människor uppges fortfarande vara saknade samtidigt som hundratusentals saknar bostad, el, vatten och fungerande sjukvård.
Men katastrofen är inte enbart en naturkatastrof. Den blottlägger ett samhälle som redan före jordbävningarna var djupt sargat av fattigdom, ekonomisk kris och social ojämlikhet. Den långvariga ekonomiska nedgången har dessutom förvärrats av USA sanktioner och ekonomiska blockad, vilket kraftigt har begränsat landets möjligheter att använda sina egna resurser.
Naturkatastrofer drabbar aldrig alla lika. De följer de sociala skiljelinjer som redan finns. Den som lever i fattigdom har sämre bostäder, mindre besparingar och svårare att ta sig tillbaka efter katastrofen. Ojämlikheten är därför inte en bakgrundsfaktor utan en avgörande del av själva katastrofens omfattning.
Det gäller i synnerhet kvinnorna. Fattigdomens feminisering innebär att ansvaret för familjens överlevnad och omsorg i allt större utsträckning läggs på kvinnors axlar. När bostäder rasar och försörjningen slås sönder är det återigen kvinnor som tvingas bära den största bördan – samtidigt som deras arbete sällan synliggörs eller erkänns.
Tusentals familjer lever nu på gatorna eller i provisoriska läger. Staten har inte förmått garantera tillräckliga skydd för kvinnor, barn och andra särskilt utsatta grupper. Därför faller ansvaret åter på familjerna och de lokala samhällena, där kvinnors arbete utgör själva grunden för den dagliga överlevnaden.
Katastrofen har samtidigt visat den ökande militariseringen av krishanteringen. Militären har fått en central roll i räddningsarbetet och distributionen av nödhjälp, medan lokala initiativ och självorganiserade hjälpinsatser riskerar att trängas undan. När den civila kontrollen försvagas och människor tvingas leva under trångbodda och osäkra förhållanden ökar dessutom riskerna för olika former av övergrepp och våld.
Denna utveckling speglar ett bredare politiskt mönster. I stället för att stärka befolkningens möjligheter att organisera sig demokratiskt koncentreras makten över krishanteringen till staten och militären. Därmed begränsas också de drabbades inflytande över återuppbyggnaden.
Regeringens insatser har dessutom kommit sent. Samtidigt fortsätter Venezuelas ekonomiska handlingsutrymme att begränsas av USA kontroll över landets internationella oljehandel genom sanktioner och andra ekonomiska påtryckningar. Ett land vars viktigaste naturresurs är oljan hindras fortfarande från att fullt ut använda sina egna tillgångar för att möta den största katastrofen på många år.
Det gör också de amerikanska löftena om ekonomiskt stöd anmärkningsvärda. Donald Trump har aviserat ett stöd på omkring 150 miljoner dollar. Den summan framstår som närmast symbolisk mot bakgrund av de 3,5 miljarder dollar som tidigare använts i den militära intervention som ledde till kidnappningen av president Nicolás Maduro och till att Venezuelas energiresurser hamnade under nordamerikansk kontroll.
Kontrasten mellan militär intervention och humanitärt bistånd är svår att beskriva som något annat än uttryck för politiskt imperialistiskt hyckleri.
Trots tragedin har katastrofen också visat något annat: den enorma styrka som finns i det venezuelanska samhällets självorganisering.
Arbetare, studenter, grannar, räddningsbrigader, vårdpersonal och lokala organisationer började organisera hjälparbetet långt innan statens insatser fått någon verklig omfattning.
Som de trotskister som organiseras i Liga Socialista de los Trabajadores uttrycker det:
”Det spontana gensvar som kommit från arbetare, studenter, grannar, solidaritetsbrigader och lokalsamhällen visar att den viktigaste kraften för att möta denna tragedi har vuxit fram underifrån. Den enorma organisatoriska kapaciteten måste stärkas, samordnas och utvecklas vidare. Den får varken ersättas av statsapparaten eller beslagtas av militären.”
Återuppbyggnaden kan inte överlämnas åt vare sig en byråkratisk statsapparat eller privata ekonomiska intressen. Venezuelas naturresurser måste återföras under landets fulla kontroll och användas för att möta befolkningens akuta behov. De imperialistiska sanktionerna måste avskaffas permanent.
Samtidigt behöver den självorganisering som vuxit fram under katastrofen utvecklas och samordnas demokratiskt – genom räddningsbrigader, fackföreningar, arbetsplatsorganisationer, sjukhus, skolor och lokala samhällen. Bara ett sådant folkligt deltagande kan säkerställa att återuppbyggnaden sker utifrån människors behov och inte utifrån regeringens, storföretagens eller imperialismens intressen.