En kvinna från ett högt socialt skikt möter en manlig gestalt från en lägre samhällsklass och med lägre status. Och en kokerska som blir ratad.
Har vi inte hunnit längre? undrar Ria Bratt som sett en nyuppsättning av Strindbergs Fröken Julie, men noterar att regin ändå berör genom provokation och ifrågasätter maktstrukturer som ändå lever kvar.
Kulturen | Recension Ria Bratt, foto Leonard Stenberg
Jag kliver in på lilla scenen på Kulturhuset Stadsteatern med förväntan och nyfikenhet och möts av ett folkvimmel- en publik som likt mig har höga förväntningar om vad som väntar de närmaste två timmarna. Det skrattas och skojar, skålas med bubbel och vin. Det är högt i tak, stämningen är på topp. För det är premiär av en ny, modern och omtolkad version ett prisat teaterstycke från 1888. Det är inte mindre än Strindbergs klassiker ”Fröken Julie” som står på agendan.
Klassikern är ett utnött tema av en mängd uppföljare. En kvinna från ett högt socialt skikt. Ofta adel, förmögenhet och berömmelse möter en manlig gestalt från en lägre samhällsklass och lägre status. Här är den konstnärliga friheten på topp om ett alltför penetrerat tema.
Spänningen och dramatiken utifrån patriarkala maktstrukturer som möts av ojämlikheten med den gamla förlegade adeln och överklassen tycks fortfarande vara intressant för somliga. Eller har vi inte kommit längre närmare ett och ett halvt sekel senare? Förutsägbarheten är ett faktum. Vi vet att romansen kommer sluta i en total katastrof.
På scenen står Felice Jankell (fröken Julie) och Adam Pålsson (Jean). Sakta stegrar sig berättandet enligt den klassiska dramaturgiska modellen. Bra skådespelarinsatser men dock lite överspelat i en del scener. Tyvärr fallerar idén om en moderniserad version av klassikern till en total katastrof likt Julies och Jeans relation.
Det är svårt att omskriva och modernisera könsmaktsordningen som den såg ut på 1800-talet. Att konceptet utifrån konstnärlig frihet använder kvinnoförtryck som utgångspunkt i sexuell attraktion tycker jag är smaklöst och avtändande. Maktförhållanden mellan individer kommer alltid finnas men inte präglad av näst intill sadism.
Sexscenerna är mest pinsamma och sensationssökande. De enda i scenrummet som blir upphetsade verkar vara skådespelarna själva.
Nästa problem mellan Julie och Jean landar i ett triangeldrama. Kokerskan Kristin (Charlotta Björck) blir hopplöst förälskad i Jean. Konflikterna eskalerar mellan de tre och upplöses av att Kristin får en traumautlöst psykos och hetsäter en jordgubbstårta. Smeter in den i ansiktet och ut över scenen.
Som om inte det vore nog börjar kvinnomisshandeln. Jean skriker att Julie är en bortskämd hora och slampa. Top of the edge hugger han halsen av hennes fågel.
Relationen mellan Julie och Jean går fullständigt åt pipsvängen. Och teateruppsättningen går dit hän också. Här någonstans känner jag att jag vill lämna scenrummet. För kvinnor som varit med om misshandel av sina manliga partners skulle jag avråda att se den här teateruppsättningen.
Julie bär sin sociala status med lidande. Att vara från överklassen är inte ett privilegium – det är en förbannelse. Både Julie och Jean drar nytta av härskartekniker för att få social dominans och kontroll över varandra. Deras relation kan användas i varnande syfte för att inte hamna i destruktiva relationer själv.
Tyvärr finns det kvar i samtiden hur kvinnomisshandel och förtryck utövas av män fast utifrån nya uppdelningar av sociala tillhörigheter och andra mer subtila metoder av härskartekniker. Utifrån den infallsvinkeln lyckas regin av den här teateruppsättningen beröra genom provokation och ifrågasätta maktstrukturer och jämställdhet då det tämligen lever kvar idag men med andra former av psykiskt våld.