Natos toppmöte i Ankara den 7–8 juli skulle manifestera enighet och handlingskraft. I stället blottlade det de växande motsättningarna inom den västliga militäralliansen. Donald Trumps återkomst till Vita huset har förändrat maktbalansen mellan USA och de europeiska Natoländerna och tvingar Europas regeringar att rusta upp i en takt som saknar motstycke sedan det kalla kriget. Samtidigt ökar risken för att den imperialistiska kapprustningen driver världen mot nya och ännu farligare konflikter.
Kommentar | Alex Fuentes
Representanter för Natos 32 medlemsländer samlades den 7–8 juli i Ankara med samma pompa och ståt som länge präglat alliansens toppmöten. Men bakom de högtidliga ceremonierna döljer sig en organisation som genomgår sin kanske djupaste omvandling sedan det kalla krigets slut. Efter 77 år står alliansen inför en genomgripande omställning, präglad av växande motsättningar mellan USA och de europeiska medlemsländerna. Trumps återkomst till Vita huset har påskyndat denna utveckling och gjort de interna sprickorna allt svårare att dölja.
Kriget i Ukraina har blivit den fråga där dessa konflikter tydligast kommer till uttryck. Trumps krav på att Europa ska bära en allt större del av kostnaderna innebär att det ekonomiska och militära ansvaret successivt flyttas från USA, trots att Ukrainas militära struktur fortfarande i hög grad är beroende av USA:s teknologi, underrättelser och vapensystem. Alla regeringar har inte accepterat Trumps krav utan invändningar. Spanien motsatte sig inledningsvis femprocentsmålet, och senare drog även Storbritannien, Italien, Slovenien, Ungern och Tjeckien tillbaka sitt stöd för den amerikanska linjen. Därmed blev de interna motsättningarna ännu tydligare.
Det mesta talar för att Trumps konfliktfyllda relation till de europeiska allierade kommer att bestå så länge han sitter kvar i Vita huset. Att Trump under toppmötet åter upprepade sina anspråk på Grönland visar samtidigt att motsättningarna inom västvärlden inte på något sätt har försvunnit.
En annan fråga som blivit allt mer kontroversiell är tilltron till det amerikanska ”kärnvapenparaplyet”. Under decennier har Europas Natoländer utgått från tanken att de skyddas av USA:s kärnvapenarsenal. Men nu tvivlar allt fler Natoländer på detta. Inte så att de i grunden ifrågasätter själva tanken om att skyddas av kärnvapen, utan om detta ”skydd” ska komma från USA eller Europa självt. Därför har Frankrikes president Emmanuel Macron erbjudit Europas länder att i större utsträckning omfattas av Frankrikes egna kärnvapenstyrkor. Storbritannien, Tyskland, Belgien, Nederländerna, Polen, Danmark, Grekland, Norge och Sverige har alla uttryckt intresse för det initiativet. För första gången på många år diskuteras en europeisk kärnvapenavskräckning som ett möjligt komplement – eller på sikt ett alternativ – till USA:s kärnvapen.
Europas ekonomier, industrier och statsapparater ställs om för att anpassas till en tid av ökad imperialistisk konkurrens och krig. Nato beslutade ännu en gång att kraftigt öka medlemsländernas militära satsningar. Målet är att försvarsutgifterna ska motsvara fem procent av BNP senast 2035. Det sägs vara för att minska Europas beroende av USA och för att möta hotet från Ryssland. Men genom upprustningen och de nya kärnvapenstrategierna så ökar krigshotet istället för att minska. Ett tydligt exempel är utplaceringen av kärnvapen i Finland. Efter Macrons initiativ och den snabba utbyggnaden av Natos militära infrastruktur i Arktis, Östersjöområdet och Norden beslutade det finländska parlamentet att upphäva det tidigare förbudet mot kärnvapen på finskt territorium. Att placera kärnvapen närmare kärnvapenmakten Ryssland – som naturligtvis ser detta som ett hot – minskar möjligheterna för diplomati, nedrustning och fredliga lösningar.
Även den svenska regeringen har öppnat för en liknande utveckling. Norden integreras i allt högre grad i Natos militära strategi. Samtidigt är Europas försvarsindustri ännu långt ifrån kapabel att ersätta USA:s militära dominans. Avgörande funktioner som satellitspaning, underrättelseinhämtning, luftförsvar, robotförsvar och avancerade precisionsvapen är fortfarande beroende av amerikansk teknik och amerikanska system.
Samtidigt har den svenska försvarskoncernen Saab under Nato-toppmötet stärkt sin position som leverantör av avancerad militär teknologi genom ett kontrakt på 40 miljarder kronor för tio GlobalEye-system. Det innebär att Sverige integreras ytterligare, både ekonomiskt och militärt i Nato.
När den svenska regeringen talar om hotet från Ryssland och behovet av upprustning så nämns aldrig de enorma mänskliga och sociala kostnader som följer av den militära upprustningen. Militär upprustning framställs som ett nödvändigt instrument för säkerhet, medan alternativ som diplomati, nedrustning och internationell solidaritet hamnar i bakgrunden
Även delar av den europeiska vänstern har accepterat upprustningen och legitimerar därmed Natos offensiv. Men den nuvarande upprustningen handlar inte bara om invasionen av Ukraina. Den är en del av en större internationell process, med en allt hårdare kamp mellan konkurrerande stormakter om marknader, råvaror, handelsvägar och strategiskt inflytande.
Motståndet mot Nato får inte heller leda till någon politisk anpassning till Kreml. Den ryska invasionen av Ukraina var ett imperialistiskt angrepp från den reaktionära Putinregimen. En konsekvent socialistisk hållning måste avvisa och stå självständig mot såväl Natos imperialism som den ryska imperialismen.
Alternativet till militarism och upprustning är en internationalistisk fredspolitik. Ukrainas, Rysslands och världens arbetare har inte olika intressen – de har en gemensam motståndare i de maktsystem som driver fram krig, nationalism och social nedrustning. Det är därför kampen mot kriget inte kan skiljas från kampen mot kapitalismen. Så länge världsekonomin domineras av konkurrerande imperialistiska makter kommer risken för nya krig att bestå. Ett verkligt fredsprojekt kan bara bygga på internationell solidaritet och demokrati underifrån.