▶ USA:s blockad nu en belägring
▶ Ett solklart brott mot mänskligheten
▶ Kuba i en fruktansvärd situation
Ledare | Vecka 29
Sedan Donald Trump i januari 2025 installerades för en andra presidentperiod har USA:s utrikespolitik varit synnerligen aggressiv. En militär upprustning av sällan skådat slag har inletts. Under denna relativt korta period har också USA redan hunnit med att utföra militära aktioner mot hela sju länder där det pågående angreppskriget mot Iran utgör den allra tydligaste våldsutgjutelsen, i kombination med att man på alla sätt backat upp Israels folkmord mot palestinierna på Gazaremsan. Vi får inte heller glömma hur Trumps administration ytterligare dragit åt tumskruvarna gentemot Kuba.
USA:s totala handelsblockad mot Kuba tog sin början 1962, tre år efter störtandet av diktatorn Batista och den kubanska revolutionens seger. Det var också året efter USA:s misslyckade invasion i Grisbukten. Historiskt sett hade USA varit Kubas viktigaste ekonomiska partner. Avbräcket blev ytterst kännbart och tvingade in landet i ett nära beroende till Sovjet. Sovjets fall drog sedan ner Kuba i en djup ekonomisk kris och 1993 föll landets BNP med över 30 procent. Därtill skärpte USA 1996 – med Helms-Burton lagen – blockaden ytterligare när företag från andra länder som överhuvudtaget hade affärer med Kuba hotades på den amerikanska marknaden med böter och sanktioner.
Demokratiska inskränkningar på Kuba kan inte ses isolerat från USA:s handelsblockad och den nu införda belägringen. Det USA utsätter Kuba för är en form av långsam tortyr där det handlar om att försvaga landets motståndskraft genom att svälta ut befolkningen. USA:s agerande utgör ett solklart brott mot mänskligheten!
Det var 1 februari i år som USA utlyste ett ”nationellt nödläge” och definierade Kuba som ett ”ovanligt och extraordinärt hot”. En belägring har således inletts som handlar om att utestänga Kuba från livsavgörande bränsleleveranser. Fartyg från USA bevakar ön och man har även hotat länder som dristar sig att leverera bränsle till Kuba med höga tullavgifter. Sedan 1 februari är det endast en rysk oljetanker som tillåtits ankra vid den kubanska kusten, med en last som endast räckte för att uppfylla landets behov under tio dagar.
Situationen på Kuba är nu akut. Utan energi förvärras en redan svår humanitär kris. När drivmedlet tar slut stannar hela samhället: transporter av människor, mat och förnödenheter upphör. Jordbruket drabbas när skörden inte fullt ut kan tas till vara eller distribueras. Utan elektricitet slutar vattenpumpar och reningsverk att fungera. Inom sjukvården blir konsekvenserna livshotande – kuvöser och respiratorer slutar fungera, och läkare tvingas arbeta under mycket svåra förhållanden.
Vad säger då den svenska regeringen? På en interpellation i riksdagen, 29/3, från Lorena Delgado Varas (Framtidens Vänster), om inte Sverige i den nuvarande krissituationen borde gå in med humanitärt stöd svarade utrikesminister Maria Malmer Stenergard följande: ”Regeringen känner oro för det kubanska folkets brist på välmående och rättigheter, som i första hand är en följd av den kubanska ledningens repressiva politik och kommunistiska ideologi”. Utrikesministern betonade också att ”Sverige är ett av få länder som under lång tid stöttat en utveckling mot marknadsekonomi och privat företagsamhet i Kuba”. Delgado Varas engagemang utgör ett undantag i en riksdag där det annars inte kan märkas någon positiv aktivitet från oppositionspartiernas sida, inte ens från Vänsterpartiet.
En strimma av hopp är trots allt att flera ”solidaritetsfartyg” med aktivister under de senaste månaderna anlänt till kubanska hamnar. I dagsläget behöver Kuba allt av nödvändiga förnödenheter, och inte minst solpaneler för att åtminstone i någon mån kompensera för det akuta bortfallet av bränsle. Ett annat ljus i mörkret är att FN nu uttalat sig så skarpt mot USA: ”Barn dör eftersom läkare saknar tillgång till livsviktiga mediciner. Det är oacceptabelt. Sanktionerna måste hävas omedelbart”, säger FN:s människorättschef Volker Türk.
I den fruktansvärda situation som råder är de många människornas globala engagemang avgörande för det kubanska folkets framtid. Vi kan också alla göra något, som att exempelvis stödja Svensk-Kubanska Föreningens insamling Mediciner för Kuba ( Pg: 235715-0 Swish: 123 182 37 72 )
Kuba får inte lämnas ensamt!