Reuters, CBS News, New York Post, Fox News och Miami Herald rapporterar att det amerikanska justitiedepartementet planerar att åtala Kubas Raul Castro för nedskjutningen av två amerikanska flygplan som flög över Kuba – kubanska exilkubaners Brothers to the Rescue – år 1996. Det sammanfaller med John Ratcliffes, chef för CIA, plötsliga ankomst i Havanna. Samma manus som användes mot Nicolás Maduro i Venezuela tycks nu tillämpas mot Kuba.
Kommentar|Alex Fuentes
Somliga undrar om inte USA:s embargo mot Kuba har gjort det möjligt för den kubanska regeringen att undvika att ta ansvar för krisen som drabbar ön. Det är hyckleri. Verkligheten är att Kuba fortfarande – efter 65 år – är blockerat av det amerikanska imperiet.
Kuba befinner sig i ett av de svåraste ögonblicken sedan Sovjetunionens fall. Elavbrotten blir allt längre, bränslebristen lamslår ekonomin och vardagen har för miljontals kubaner blivit en kamp för att få det mest grundläggande att fungera. Samtidigt skärper USA åter trycket mot ön.
Blockaden mot Kuba har nu varat i över sex decennier. För trettiotredje gången har FN:s generalförsamling krävt att den hävs. Nästan hela världen, utom länder som USA, Israel, Argentina och Ukraina, fördömer det ekonomiska krig som USA upprätthåller mot det kubanska folket. Men Washington fortsätter, med stöd från sina få allierade, att använda blockaden som ett politiskt vapen för att framtvinga ett regimskifte.
Under det senaste året har situationen förvärrats dramatiskt. Bristen på olja och bränsle har slagit hårt mot energiförsörjningen. Det kubanska elsystemet befinner sig i djup kris och omfattande strömavbrott har blivit en del av vardagen i ett land med nära tio miljoner invånare.
Trump har sagt att det skulle vara ”en stor ära” för honom att ta kontroll över Kuba, medan utrikesminister Marco Rubio har krävt nya ledare för Kuba. Om USA:s formel att hota, attackera och sedan påtvinga sina villkor fungerade i Venezuela, varför skulle den inte användas mot Kuba?
En representant för den kubanska regeringen berättade för tidningen Granma i april att USA och Kuba hade samtalat i Havanna: ”Det är en känslig fråga som vi hanterar med diskretion.” Inga deadlines eller ultimatum sattes, rapporterade Granma. Men amerikanska medier talade om ett ”ultimatum” och tillade att Washington förväntade sig ”en gest av god vilja” från den kubanska regeringen. Men att föra en dialog med USA är som att tala för döva öron.
Pentagon kombinerar diplomati med möjliga militära interventioner. Trumps retorik om den amerikanska militärens ”stora styrka”, i samband med kriget mot Iran, är ett implicit hot mot Kuba. I slutet av april beordrade Trump införandet av ytterligare sanktioner för att lamslå den kubanska regeringen. Trump upprepade ännu en gång att Kuba utgör ett ”extraordinärt hot” mot USA:s nationella säkerhet och krävde därmed en ”nästan omedelbar” kontroll över Kuba.
Trump erbjöd senare Kuba 100 miljoner dollar under villkoret om ”betydande reformer”, en eufemism för att kräva politisk kapitulation. Situationen för elsystemet är extremt kritisk på ön; strömavbrotten blir allt längre. Washington hoppas att krisen ska leda till ett folkligt uppror, vilket skulle underlätta en amerikansk militär intervention.
USA-imperialismens strategi är tydlig: att genom ekonomisk kvävning skapa social desperation och politisk instabilitet. Blockaden handlar inte om ”demokrati” eller ”mänskliga rättigheter”. Syftet är att knäcka den kubanska staten och öppna vägen för ett återinförande av kapitalismen.
Från Washington kombineras sanktioner och hotelser med krav på ”reformer” och ”förändringar”. Samtidigt talar företrädare för Trumpadministrationen, såsom Marco Rubio, öppet om behovet av nya ledare på Kuba. Den typen av retorik är ingen slump. Den följer samma imperialistiska logik som USA historiskt använt mot regeringar som vägrat underordna sig amerikanska intressen i Latinamerika.
Samtidigt är situationen motsägelsefull. Den kubanska ledningen har under lång tid öppnat delar av ekonomin för marknadsanpassningar och privata initiativ. Det har inte löst krisen, utan snarare skapat nya sociala skillnader och ökat trycket mot de återstående delarna av den statliga ekonomin. Risken är uppenbar att den ekonomiska nödsituationen används av fiender till den kubanska staten för att driva fram ytterligare steg mot ett kapitalistiskt återinförande.
Det betyder dock inte att huvudansvaret för dagens katastrofala situation ligger någon annanstans än i Washington. Ingen annan stat i världen har under så lång tid utsatts för ett ekonomiskt embargo av denna omfattning – hela 65 år. Blockaden är ett kollektivt straff mot ett helt folk och ett brott mot grundläggande mänskliga rättigheter.
Det är också talande att flera regeringar som officiellt uttrycker solidaritet med Kuba samtidigt undviker att fullt ut utmana USA:s påtryckningar. Rädsla för amerikanska sanktioner väger tungt när det gäller energileveranser och ekonomiskt samarbete. Kvävningen intensifierades i januari 2026 efter Washingtons militära aggression mot Venezuela. Länder i regionen som levererade olja till Kuba – främst Mexiko, Colombia och Brasilien – hotades med repressalier. Olja är Trumps främsta vapen. Dessa regeringar upprätthåller idag en ”solidarisk” hållning mot Kuba men avstår från att skicka olja.
Samtidigt har 30 demokratiska ledamöter i representanthuset uppmanat Trump att överge en ”olaglig intervention” som skulle förvärra lidandet på ön. Kongressledamöterna menar att planer på en intervention på Kuba och användningen av Guantanamo-interneringslägret för att stoppa en potentiell tillströmning av kubanska flyktingar måste avvisas, eftersom det är synonymt med tortyr och frihetsberövande på obestämd tid.
Den 14 maj dök CIA-chefen John Ratcliffe plötsligt upp i Havanna för att träffa Kubas inrikesminister och underrättelsechef. Kubanerna försäkrade CIA att Kuba inte utgör något hot mot USA:s nationella säkerhet och att de vill ha ”bilateralt samarbete” för att säkerställa ”regional och internationell säkerhet”. Ratcliffe sade att Vita huset är villigt att förhandla om ekonomiska och säkerhetsmässiga frågor om Kuba genomför det man tidigare kallat ”betydande reformer” men som idag heter ”grundläggande förändringar”.
Trycket på Kuba fortsätter att öka. Trots detta har Kuba ännu inte knäckts.
För den internationella vänstern borde utgångspunkten vara självklar. Det går inte att vara antiimperialist i ord men acceptera blockaden i praktiken. Försvaret av Kuba handlar inte om okritisk uppslutning bakom den kubanska staten, utan om att motsätta sig imperialismens försök att svälta ut ett land till underkastelse.
Kuba står idag under extremt hård press. Frågan är inte bara vad som händer på ön, utan också om världens vänster är beredd att agera när imperialismen åter försöker avgöra ett folks framtid genom ekonomisk strypning och hot om intervention.
Om yankee-imperialismen får sin vilja igenom skulle det innebära ett historiskt bakslag i förhållande till vad som uppnåddes genom den kubanska revolutionen 1959, ledd av kämpar som Fidel Castro och Ernesto ”Che” Guevara.
Att kräva ett slut på blockaden är därför en elementär solidaritetshandling. Samtidigt måste vänstern försvara de sociala och historiska landvinningar som fortfarande finns kvar från revolutionen 1959 och motsätta sig varje försök att göra Kuba till ännu ett nyliberalt experiment i Latinamerika.