När miljontals människor samlas under den rödgula flaggan handlar det inte längre enbart om fotboll. Då aktiveras också den nationella gemenskap som staten under lång tid har försökt bygga och befästa. Sporten blir ett redskap för att förstärka identifikationen med nationen och dess institutioner. Det är ingen tillfällighet. Den spanska landslagströjan är inte en neutral symbol.
Krönika | Alex Fuentes
Landslaget representerar den spanska staten, dess institutioner och dess nationella projekt. Varje VM-match spelas under monarkins flagga, till tonerna av kungariket Spaniens nationalsång och i statens officiella namn. Ett landslag representerar därför aldrig enbart elva spelare på planen. Det representerar också en bestämd politisk och institutionell ordning.
Den kollektiva euforin kring landslaget bidrar därför till att förstärka föreställningen om en enda nationell gemenskap – en gemenskap som förväntas stå över klassmotsättningar, sociala konflikter och de nationella motsättningar som fortfarande präglar den spanska staten. Det betyder inte att landslaget skapar den spanska nationalismen. Nationalismen existerade långt innan VM spelades. Däremot bidrar framgångarna till att normalisera och legitimera den genom att göra statens symboler till självklara samlingspunkter för miljontals människor.
Nittio år har gått sedan Francisco Francos militärkupp och nästan nio decennier sedan fascismens seger i det spanska inbördeskriget. Samtidigt lever betydande delar av den politiska ordning som växte fram under övergången efter diktaturen fortfarande kvar. Ett tydligt exempel är den spanska statens fortsatta vägran att erkänna Kataloniens, Baskiens och Galiciens rätt till självbestämmande. Det är mot den bakgrunden dagens nationalistiska manifestationer måste förstås. Landslagets framgångar är inte bara idrottsliga framgångar. De blir också en del av berättelsen om ett odelbart Spanien.
Nationalismen i idrottens värld
Nationalismen i idrottens värld är naturligtvis inte ett unikt spanskt fenomen. Det syntes också tydligt i Argentina efter segern över England i semifinalen. Jag syftar då inte på de argentinska spelarnas banderoll ”Las Malvinas son argentinas”(Falklandsöarna är argentinska), som uttrycker motstånd mot den brittiska imperialismens koloniala enklav i Sydatlanten. Den väcker tvärtom en högst berättigad fråga: Vad gör egentligen Storbritannien fortfarande kvar där?
Nästan alla stater försöker göra internationella idrottsframgångar till nationella triumfer. Statschefer tar emot landslagen, medaljer blir statliga angelägenheter och segrarna används för att stärka bilden av nationell samling. Men i Spanien får denna symbolik en särskild betydelse. Den officiella berättelsen om ett enda Spanien står i direkt konflikt med verkligheten i ett land som rymmer flera nationer. Basker, katalaner och galicier har under lång tid krävt rätten att själva få definiera sin nationella tillhörighet – också på idrottens område. Ändå vägrar den spanska staten fortfarande att erkänna deras rätt att delta i internationella mästerskap med egna landslag.
Kontrasten mot Storbritannien är talande. Skottland, Wales och Nordirland deltar sedan länge med egna landslag i en rad internationella turneringar, medan motsvarande rätt konsekvent förvägras Katalonien och Baskien. Det handlar inte om idrottsliga regler utan om politik.
Under dagarna efter VM-finalen hölls manifestationer i Bilbao till stöd för ett baskiskt landslag med fulla internationella rättigheter. Förra hösten utvecklades dessutom landskamperna mellan Baskien, Katalonien och Palestina till stora solidaritetsmanifestationer där tiotusentals människor förenade kravet på nationellt självbestämmande med stödet till det palestinska folkets kamp. Samtidigt spreds bilder över hela världen av ett hav av rödgula flaggor på torg, balkonger och gator – även i delar av Katalonien där den spanska flaggan för bara några år sedan förknippades med repressionen mot självständighetsrörelsen och med ropen ”¡A por ellos!” – ’Ge er på dem!’ – när polisstyrkor skickades till Katalonien inför folkomröstningen 2017.
Att dessa symboler nu uppfattas som självklara uttryck för nationell gemenskap visar hur effektiv normaliseringen av den spanska statsnationalismen har blivit. Den utvecklingen har inte enbart drivits av den traditionella högern och extremhögern. Också den socialdemokratiskt ledda regeringen under Pedro Sánchez har bidragit till att rehabilitera en nationalism som tidigare i hög grad förknippades med det extremt konservativa Partido Popular och fascisterna från Vox. När även den politiska mitten och delar av vänstern okritiskt ansluter sig till samma nationella symboler flyttas den politiska spelplanen steg för steg i nationalistisk riktning. Det sker samtidigt som den stat som landslaget representerar för en politik som står i skarp kontrast till den progressiva självbild som ofta lyfts fram internationellt.
Europas hårdaste migrationspolitik
Spanien fortsätter att bedriva en av Europas hårdaste migrationspolitik. Tiotusentals människor har mist livet på flyktvägarna över Atlanten mot Kanarieöarna och över västra Medelhavet. De dödliga händelserna vid Tarajal 2014 och gränsstängslet i Melilla 2022 har blivit symboler för en gränspolitik präglad av våld, straffrihet och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter. Samtidigt har den spanska staten fördjupat sitt militära samarbete med Nato och avtal med auktoritära regimer i Nordafrika för att stoppa migration långt innan människor når Europas gränser. Den bilden stämmer illa överens med föreställningen om Spanien som en särskilt humanitär och progressiv stat.
Ännu tydligare blir motsägelsen i förhållande till Palestina. Pedro Sánchez regering har gärna framställt sig som en vän till det palestinska folket. Erkännandet av Palestina och den skarpa retoriken mot Benjamin Netanyahus regering har gett ett sådant intryck. Men bakom orden framträder en betydligt mer motsägelsefull verklighet.
Trots återkommande löften har regeringen inte infört något fullständigt vapenembargo mot Israel. De diplomatiska och ekonomiska förbindelserna består, spanska hamnar används fortfarande för transit av militär materiel och den kraftiga militära upprustningen omfattar dessutom miljardkontrakt med israeliska försvarsindustrier. Avståndet mellan retoriken och den praktiska politiken är därför betydande.
Lamine Yamal
Att rikta kritik mot den spanska landslagets politiska funktion innebär inte att rikta kritik mot spelarna. Tvärtom. Lamine Yamal och Nico Williams personifierar på många sätt allt det som den spanska extremhögern under lång tid har bekämpat. Yamal, med marockanska och ekvatorialguineanska rötter, och Williams, vars föräldrar flydde från Ghana efter en livsfarlig färd genom Saharaöknen, är resultatet av den migration som samma höger vill stoppa. Det var dessutom Williams som slog den avgörande passningen till segermålet.
Det är ingen slump att samma höger som i dag försöker göra landslagets VM-guld till sin egen triumf för bara några år sedan spred rasistiska bilder på Yamal och Williams tillsammans med frågan:”Vad är det här för skämt till landslag?”
Det är därför en historisk ironi att just två unga spelare med migrationsbakgrund blev några av symbolerna för Spaniens största idrottsframgång på många år. På samma sätt finns det skäl att uppskatta de solidariska ställningstaganden som flera spelare har gjort för Palestina. De visar att idrottare, precis som alla andra människor, kan ta ställning mot förtryck och orättvisor. Men deras personliga övertygelser förändrar inte landslagets politiska funktion. Landslaget representerar fortfarande den spanska staten, inte spelarnas individuella värderingar.
Det är just denna sammanblandning som ofta utnyttjas politiskt. Genom att lyfta fram enskilda spelares antirasism eller solidaritet försöker många ge intrycket att även staten och dess institutioner skulle representera samma värden. Det gör de inte. Den spanska staten fortsätter att försvara sina geopolitiska och ekonomiska intressen, att delta i Natos militära upprustning och att föra en migrationspolitik som varje år kostar människoliv. Att några av landslagets spelare står på palestiniernas sida förändrar inte denna verklighet.
Politiska tyngdpunkten flyttas
Det är inte heller sant att den spanska nationalismen skulle utgöra ett skydd mot extremhögern. Historien pekar snarare i motsatt riktning. När progressiva krafter börjar omfamna samma flagga, samma nationella berättelse och samma patriotiska symboler som högern länge gjort till sina, flyttas den politiska tyngdpunkten. Nationalismen avväpnas inte, den normaliseras. Då behöver högern inte skapa några nya symboler. Den kan nöja sig med att ge de redan etablerade symbolerna ett mer aggressivt och exkluderande innehåll.
Det är en utveckling som inte bara har kunnat iakttas i Spanien. Liknande tendenser har funnits i många länder där den liberala eller socialdemokraterna försökt möta högernationalismen genom att anpassa sig till dess språkbruk och dess nationella referensramar. Erfarenheten visar att resultatet sällan blir att extremhögern försvagas. Tvärtom bidrar anpassningen ofta till att göra dess idéer mer rumsrena.
Därför bör vänstern avvisa föreställningen att det skulle finnas en ofarlig eller ”god” nationalism som kan ställas mot en ”dålig”. Nationalismen utgår alltid från föreställningen att nationen är den självklara politiska gemenskapen. Internationalismen utgår från motsatsen: människors gemensamma intressen över nationsgränserna. Det betyder inte att människor inte ska få glädjas åt ett vackert mål eller en välförtjänt seger.
Problemet uppstår först när glädjen över idrotten förvandlas till ett okritiskt firande av staten, dess flagga och dess politiska projekt.
VM 2026 bjöd på många vinnare. Palestinier firade de solidariska markeringarna från flera spelare. Miljontals människor gladdes åt att Lamine Yamal och Nico Williams – två unga män med rötter i den migration som extremhögern demoniserar – spelade en huvudroll i finalen. Donald Trump buades ut inför hundratals miljoner tv-tittare och Benjamin Netanyahu lyckades inte göra fotbollen till ännu ett propagandaverktyg för den israeliska staten.
Men den största segern får aldrig bli nationalismens. Om vänstern har en uppgift i dessa ögonblick är det inte att tävla med högern om vem som bäst kan hylla nationen. Dess uppgift är att påminna om något helt annat: att människors frigörelse aldrig ryms innanför en nations gränser. Det är därför internationalismen fortfarande är den enda hållbara motpolen till den nationalism som, hur festlig den än kan framstå i segerns ögonblick, alltför ofta har visat sig bli ett redskap för splittring, exkludering och makt.