Revolution mot fascism i Spanien 1936-39

Det är i sommar 90 år sedan generalen Francisco Franco beordrade den spanska armén att göra uppror mot den folkvalda regeringen i Madrid. Det spanska inbördeskriget som varade mellan juli 1936 och april 1939 slutade inte bara i ett totalt nederlag för den spanska arbetarklassen med fyrtio år av fascistisk diktatur som följd, det blev också upptakten till andra världskrigets fruktansvärda slakt. Internationalen publicerar här långläsning ur vårt artikelbibliotek.

Bild: Anarkosyndikalistisk arbetarmilis under antifascismens revolutionära skede.

Fokus | Lars Henriksson

Det var som en generalrepetition där Francos allierade, Hitler och Mussolini, lät sina krigsmakter pröva sin styrka mot en militärt svagare motståndare inför det stundande storkriget. Men framför allt var kriget ett politiskt nederlag för Spaniens arbetare och bönder vars hjältemodiga motstånd sveks av arbetarrörelsens ledare.

När republikens regering först stod lamslagen inför Francos uppror tog arbetarklassen lokalt upp motståndet och lyckades snabbt slå tillbaka dem. Och inte bara det, i en väldig revolutionär våg tog arbetare och fattigbönder över styret av städer och landsändar, av fabriker och jordegendomar. Inbördeskriget var på väg att gå över i en social revolution.

Då ingrep regeringen och dess partier. Socialdemokraterna och de moskvatrogna kommunisterna hade genom folkfrontsregeringen allierat sig med borgerliga krafter och ville på inga villkor se en socialistisk revolution som skulle kunna skrämma bort de demokratiska borgarna. Den sociala kraft som först hade drivit tillbaka generalernas kupp kuvades av de egna ledarna som såg kriget som en ren militär fråga, och i kommunistpartiets fall, som en del i Moskvas utrikespolitik. En politik som svängde vilt, från att ha stämplat socialdemokraterna som “socialfascister”, över folkfrontspolitikens allians högerut för att efter republikens nederlag i Spanien göra upp ett avtal med Hitlertyskland.

Arbetarupproren slogs ner av regeringen i Madrid och de organisationer som stött dem förföljdes och ledarna mördades. Den “demokratiska borgerligheten” var inte mycket att hålla i hand, varken i Europa eller i Spanien. England och Frankrike förklarade att de inte skulle blanda sig i och i valet mellan Francos trupper och arbetarklassen var valet enkelt för de spanska kapitalägarna. Den tragiska historien har skildrats otaliga gånger, i vetenskapliga avhandlingar, politiska skrifter och populära berättelser som George Orwells bok Farväl till Katalonien och Ken Loachs film Land och frihet.

Även om det gått nittio år sedan det spanska inbördeskriget och dagens samhällen ser radikalt annorlunda ut finns mycket att lära sig av det som hände då. Framför allt varför det är så katastrofalt för arbetarrörelsen att ge upp sin självständighet och underordna sig borgarna i tron att det för stunden finns en viktigare “huvudmotsättning” och att klasskampen därför måste sättas på sparlåga.

Internationalen publicerar därför utdrag ur två längre texter om spanska inbördeskriget. En text av Anders Hagström (1955 – 2018) som Internationalen publicerade för tio år sedan om själva inbördeskriget, från det självorganiserade motståndet till förräderi och nederlag, och en av Internationalens Håkan Blomqvist (från 2006) som beskriver hur spanska inbördeskriget skildrades i svensk borgerlig press.

För den som vill tränga ännu djupare in i frågan länkar vi även till en lång text av pseudonymen Gert-Inge Johnsson från tidskriften Röda Rummets föregångare Fjärde Internationalen nummer 4 – 1975.

På marxistakriv.se finns ännu mer att läsa om Spanska inbördeskriget.

Internationalen nr 30, 2016

ur Generalernas långa natt

av Anders Hagström

På morgonen den 18 juli sändes ett manifest skrivet av general Fransisco ut över radiostationerna i Spanska Marocko och Kanarieöarna:

”Spanjorer! Envar som hyser helig kärlek till Spanien till alla dem som i de djupa leden har bedyrat sin trohet mot landet, till dem vilka svurit att med sina liv försvara henne mot hennes fiender. Nationen kallar er till sitt försvar”.

Dagen innan inledde generalerna sitt uppror mot den några månader tidigare installerade folkfrontsregeringen. Den gamla ordningen skulle med alla medel säkerställas mot arbetarna och bönderna. Generalerna uttryckte naturligtvis inte saken så: ”Rättvisa och likställdhet inför lagen istället för frigjordhet och tyranni. Arbete åt alla. Social rättvisa, uppbyggd utan bitterhet eller våld, och en rättvis och fortgående fördelning av rikedomarna utan att förstöra eller hota den spanska ekonomin.”

Men få lurades av de fagra löftena. Bakom resningen låg en bred allians av Spaniens alla konservativa och reaktionära krafter, från de olika monarkistiska fraktionerna till officerskåren. Och så, förstås, José Antonio Primo de Riveras falangister, den spanska upplagan av fascismen.

Franco skulle på kort tid bli kuppgeneralernas ledare och dessutom utropas till statschef som överrumplade hans generalskollegor, som inte kunde göra annat än att maktlöst kalla honom ”horunge” och ”svin” bakom hans rygg.

Folkfrontsregeringen väcktes brutalt av militärkuppen. Kort dessförinnan hade den slött avfärdat alla kupprykten: ”Jaså, det skall bli resning”, sa regeringschefen Quiroga, ”Gott, själv tänker jag ta mig en middagslur”.

Istället för att samla och beväpna sina anhängare började den spanska folkfrontsregeringen genast att försöka förhandla med den revolterande militären. Kuppgeneralen Mola erbjöds till och med plats i regeringen! Mola gav dock folkfrontspolitikerna det svar de förtjänade: ”Ni har era anhängare och jag har mina. Om vi skulle nå en uppgörelse skulle vi båda förråda våra ideal och våra anhängare. Vi skulle båda förtjäna att lynchas.”

Dyrbar tid förspilldes på dessa fåfänga manövrer. De utbredda kraven på beväpning av folket för att kunna kämpa mot militären besvarades av folkfrontsregeringen med ”att den bästa hjälp regeringen kan få är att man garanterar det dagliga livets normala gång och visar föredömligt lugn samt förtroende för statens militära styrka”. Samma styrka som just var i full färd att revoltera mot regeringen!

Militären och dess anhängare tog över stad efter stad. I söder erövrade Franco, redan fast etablerad i Spanska Marocko, större delen av Andalusien och delar av Extremadura. I norra och centrala delarna av landet erövrade kuppanhängarna Baskien, Asturien, Galicien och delar av Kastilien. Överallt upprepades samma mönster. När väl kuppmännen etablerat sin regim började terrorn och utrensningarna i stor skala. Det är nödvändigt att sprida en atmosfär av terror, uppges general Mola ha instruerat. ”Vi måste skapa intryck av överlägsenhet… Var och en som öppet eller i hemlighet är anhängare av folkfronten måste skjutas.”

Nu kastade emellertid arbetarklassen sin tyngd i vågskålen. Den 19 juli stormade arbetarna i Barcelona den lokala kasernen. Dagen efter hade de tagit kontroll över hela staden. Inom loppet av några dagar nedkämpades kuppen även i Baskien och Asturien.

På de flesta ställen där arbetarna och bönderna fått övertaget växte det fram ett improviserat lappverk av kommittéer som tog över myndigheternas uppgifter. Statsapparaten hade antingen gått över till kuppgeneralerna eller helt enkelt kollapsat under händelsernas tryck. I de områden där arbetarna och bönderna lyckats beväpna sig och fördriva rebellerna eller helt enkelt avrättat dem – kuppgeneralernas skoningslösa terror kunde inte annat än framkalla en blodig motreaktion – kom kampen att spontant trappas upp. På många företag sparkades den gamla ledningen – om den inte redan flytt – och ersattes av valda kommittéer. Pierre Broué och Emile Témime nämner i sin studie av det spanska inbördeskriget följande exempel (Pierre Broué: The Revolution and the Civil War in Spain (Part 1) (1961)):

”Monteringsfabriken Ford Ibérica Motor hade före revolutionen 336 fast anställda arbetare, 142 tillfälligt anställda och 87 tjänstemän. Direktören accepterade först att stanna i företaget med en lön på 1 500 pesetas i månaden, sedan flydde han. Fabriken leddes av en vald kommitté med arton medlemmar, tolv arbetare och sex tjänstemän, av vilka hälften tillhörde /det syndikalistiska/ CNT och /det socialistiska/ UGT.”

Men inte bara fabrikerna togs över: ”I Barcelona, kollektiviseringens högborg, tog arbetarna redan de första dagarna över de kommunala transportmedlen (tåg, bussar, tunnelbana), järnvägarna som snart dirigeras i hela området av en CNT-UGT-kommitté, gas och elektricitet, telefon, press, teatrar, hotell och restauranger…”. På landsbygden togs många av de stora lantegendomarna över av småbönder och lantarbetare. Jordbrukskollektiv tog form på de ockuperade godsen och spred sig över Aragonien, Kastilien och Valencia. Frank Mintz, en annan av dem som studerat denna utveckling, uppskattar att det ”fanns cirka

1 865 kollektiv på industri-, jordbruks- och tjänstesidan, som omfattade mellan 1 220 000 och 1 600 000 arbetare med familjer”. Detta ”på en befolkning med totalt cirka fem miljoner i arbetsför ålder i det republikanska Spanien (Spaniens delning, fronternas rörlighet, inkallelserna och arbetslösheten i en del industrier försvårar beräkningen)”.

ur antologin No Pasarán (2008)

av Håkan Blomqvist

Till det spanska valet i februari 1936 upprättades en valkoalition av vänsterliberaler, katalanska autonomister samt socialist- och kommunistpartierna. Den kallades Folkfronten. Till skillnad från 1933 manade syndikalistiska CNT denna gång sina medlemsmassor att delta i valet och rösta för folkfronten mot högern. Uppmaningen följdes av alla betydande schatteringar inom den spanska arbetarrörelsen samt även av de baskiska nationalisterna, dit även konservativa baskiska klerikaler räknades. Högerpartierna föll, folkfrontskoalitionen segrade med knapp marginal och kunde bilda regering. Motrevolutionens period 1933-35 [efter krossandet av ett stort arbetaruppror i Aragonien 1934 och Diego Riveras diktatur] tycktes förvandlad till en parentes. Men för vilken utveckling?

Inom det segrande blocket hade för ett historiskt ögonblick vitt skilda perspektiv sammanstrålat. För liberalerna i folkfronten – Manuel Azañas vänsterrepublikaner inom Isquierda Republicana, Martinez Barrios mer moderata republikaner i Union Republicana samt Lluis Companys katalanska republikaner – handlade framtiden om att förverkliga de radikala republikanska ideal som alltsedan den första republiken 1873 utmanat Spaniens åldriga maktstrukturer: Sekularisering, reducering av aristokratins makt, övergång från jordägarvälde till industrialism, alfabetisering, sociala reformer och konstitutionella demokratiska strukturer kort sagt, modernisering av statsmakt och ekonomi, men inom ramen för kapitalism och integration i den västeuropeiska borgerliga samhällsordningen. Bland de olika borgerliga perspektiven rymdes såväl strävan efter en sammanhållen republik som regional autonomi och till och med självständighet.

För Spaniens brokiga arbetarrörelse, ryggraden i och masstödet bakom folkfrontens seger, stod helt andra perspektiv på dagordningen. Spaniens historia inleddes ju inte i januari 1936. När högerparentesen tycktes vara över vidtog den utveckling som brutit fram när Riverodiktaturen föll och den andra republiken proklamerades bara fem år tidigare.   Massaktiviteten inom CNT/FAI [Confederación Nacional del Trabajo samt Federación Anarquista Ibérica] med sina kanske 1,8 miljoner medlemmar återtogs där den avbrutits 1934. Självkollektivisering av jordbruk i Aragonien, lantarbetar- och industriarbetarstrejker i Andalusien och Katalonien för bättre villkor och en strävan efter ett arbetar- och folkförvaltat lokalsamhälle befann sig långt ifrån republikanska planer på en moderniserad statsmakt.

Socialistpartiet PSOE hade radikaliserades kraftigt under trycket av depressionen och erfarenheten från den republikanska regeringens oförmåga 1931-33. Under ledning av vänsterfalangens Llargo Caballero, av anhängarna hyllad som ”Spaniens Lenin”, förklarade sig majoriteten vara anhängare av revolution och ”proletariatets diktatur” till stor frustration för den mer klassiska reformistiska flygeln under Indalecio Prietos ledning. I spetsen för den fackliga landsorganisationen UGT med cirka 1,5 miljoner medlemmar hade socialisterna närmat sig syndikalisternas massinflytande men förespråkade således ett helt annat perspektiv, med en revolutionär statsmakt som bars upp av det egna partiet med stöd av lokala ”arbetarallianser”, Alianzas Obreros. Partiets radikalisering markerades av samgåendet under våren 1936 mellan det socialistiska och kommunistiska ungdomsförbundet till Juventud Socialista Unificado. I Katalonien, den spanska industriarbetarklassens huvudområde, skulle socialistpartiet under 1936 rent av slås samman med kommunistpartiet under beteckningen Förenade Katalanska Socialistpartiet, PSUC.

Även det spanska kommunistpartiet, PCE, hade helt andra perspektiv än de liberala republikanerna och syndikalisterna/anarkisterna. Partiet, som bildats 1921 genom en utbrytning ur PSOE, hade varit ganska obetydligt och fört en relativt isolerad tillvara under sin s k ”ultravänsterperiod” de första åren på 1930-talet. Med ideliga upprorsappeller, maningar till spansk ”sovjetmakt” och ”proletariatets diktatur”, hade PCE haft svårt med det ideologiska utrymmet mellan upproriska anarkister och radikaliserade socialister men profilerade sig genom sin lojalitet med Sovjetunionen. Vid ingången till 1936 räknade partiet något tiotusental medlemmar och hade börjat överge de radikalaste tongångarna under inflytande av Kommunistiska Internationalens – Kominterns – kursändring 1935. Då hade Komintern, proklamerat den nya inriktningen på ”folkfront mot fascismen” istället för det tidiga 1930-talets omedelbara revolutionsappeller. Ännu fram till april 1936 propagerade PCE dock för sovjetmakt i Spanien och betraktade den regerande folkfronten som bara ett kort övergångsskede till ”proletariatets diktatur”.

Vid sidan av PCE uppträdde ett jämstarkt kommunistparti koncentrerat till Katalonien under beteckningen POUM, Partido Obrero de Unificacion Marxista. Detta rivaliserande kommunistparti hade bildats 1935 av vänstersocialister och kommunister som vände sig mot Stalindiktaturen i Sovjet och Moskvas grepp över Komintern. Här återfanns inledningsvis också den spanska grenen av den ”internationella vänsteroppositionen”, trotskisterna, som emellertid efterhand uteslöts ur rörelsen. Partiet var förankrat i ett revolutionsperspektiv där stödet åt folkfronten sågs som en högst tillfällig och underordnad kompromiss på vägen mot kapitalismens störtande och en ny statsmakt baserad på arbetar- och bonderåd av klassisk bolsjevikisk modell.

Från militärledningens kupp fram till slaget om Madrid i oktober-november 1936 präglades utvecklingen av ett kaotiskt och spontant skede där militärrevolten på flera håll stoppades upp av en folklig motrevolution.

”Noninterventionen”

Internationellt missgynnades dock försvaret mot militärrevolten. Den brittiska regeringen avvisade bestämt varje ingripande till stöd för republiken. Tvärtom blockerade Royal Navy de matrosledda spanska örlogsfartygens försök att kuva upprorsmakarna i Nordafrika och stoppa deras överskeppning till den spanska halvön. Léon Blums franska folkfrontsregering tvingades under brittiskt hot att avstå från att försälja militärmateriel till republiken för att istället verka för en noninterventionsöverenskommelse med förbud mot vapenexport till någon av sidorna. Överenskommelsen undertecknades i augusti av de flesta europeiska stater, inklusive av Tyskland, Italien och Sovjetunionen. I september tillsattes en s k noninterventionskommitté med mandat att övervaka avtalet.

Samtidigt hade emellertid Berlin och Rom snabbt tillmötesgått en begäran från de spanska generalerna om militärt stöd, framförallt i form av en luftbro och örlogsbeskydd för att skeppa över general Francos välrustade och stridsvana Afrikaarmé till det spanska fastlandet. I augusti kunde denna förena sig med den skakiga reguljära armén, säkra vunna territorier och snabbt rycka fram mot huvudstaden Madrid.

Slutfasen av detta första skede utspelade sig kring slaget om Madrid som försvarades av arbetarmiliser, sammanrafsade militärförband och de första internationella frivilliga på republikens sida. Anarkistiska miliskolonner från norr stred tillsammans med socialistiska och kommunistiska arbetare för att försvara huvudstaden.

I september ägde ett regeringsskifte rum i republiken. Den vänsterinriktade socialistledaren Llargo Caballero utsågs till ny premiärminister och för första gången togs kommunistpartiet med i regeringen. I den katalanska delstatsregeringen inkorporerades även syndikalisterna och POUM. Det handlade om ett försök att samordna och förena hela den folkliga motrörelsen till en centraliserad republikansk regeringssida, där först och främst arbetarmiliserna sammanfördes till en nyupprättad folkarmé. Därmed kom samtidigt de lokala initiativen att börja underordnas centrala regeringsfunktioner.

Kring slaget om Madrid anlände de första sovjetiska vapenförsändelserna och rådgivarna. Staden hölls trots fruktansvärda anfall och bombardemang. Francotrupperna slogs tillbaka och kriget förändrade karaktär; från militärt uppror och folklig försvarsrevolution till ett alltmer konventionellt krig som krävde växande resurser, centraliserade kommandon, överblick och samordning – och militarisering av båda sidorna i inbördeskriget.

Internationalen nr 32 2006

”Röda horder” farligare än Franco – svenska pressen stödde inte demokratin

av Håkan Blomqvist

Att kriget stod mellan en ”god” demokratisk sida och en förkastlig fascistisk hör till efterkrigstidens bild. När det begav sig var det emellertid inte alls självklart ens för liberala borgerliga röster att ta ställning för republiken. Historikern Antony Beevor påminner om att den liberala pressopinionen i väst blev allmänt Francofientlig först i samband med bombningen av Guernica i april 1937, alltså efter nära ett års inbördeskrig.

Framstående brittiska tidningar som Daily Mail och Observer var öppet Francovänliga, Times neutral. Samma tendens återspeglades i den svenska pressen. NDA:s unge reporter Victor Vinde – långt senare legendarisk korrespondent från Vietnamkriget – rapporterade på plats nyanserat från det blodiga kaos när armérevolten möttes av arbetarbeväpning och folklig revolution. På rubrikplats gällde emellertid andra tongångar: ”Malaga i lågor – kommunisterna utöva fruktansvärd terror. Stadens gator översållade med lik”, braskade förstasidan 22 juli när officersupproret i Malaga krossats av arbetarna. Orsaken till Francos uppror var, menade en kommentator, att det spanska folket missbrukat den frihet det fått och inte kunnat sätta samhällets intressen före sina egna (24 juli). Genom regeringens flathet hade vänsterextremismen fått härja fritt och ”folk i gemen” längtade efter ordning. Och på ledarplats varnades redan på tröskeln till upproret (17 juli) för att ”El Cids, Cervantes och Velasquez’ stolta folk” dragits med av det ”moderna barbariets smutsiga vågor”, d v s av vänsterkrafterna.

För Aftonbladet gällde inbördeskriget en ”vit eller röd diktatur” (22 juli). Det var ”Lenins och Trotskijs spådomar” som besannats och världsrevolutionen som inletts i Spanien (31 juli). Europas ödestimma var slagen, det brittiska imperiet borde satsa på Franco eftersom det hade mer att frukta av ett ”Sovjetspanien än av en militärdiktatur” (1 augusti). Om Europas sydvästliga hörn blev kommunistiskt i samarbete med ”ett rådsryskt orienterat Frankrike”, där den franska folkfronten just vunnit makten, skulle det europeiska ansiktet erhålla tydligt ”asiatiska drag” (22 juli).Aftonbladet var vid denna tid Nordens största tidning. DN:s inledande rapportering närmast överträffar högerpressen i skildringar av röda gräsligheter. Spanska matrosers myteri mot befälets stöd åt fascistrevolten skildras med rysningar (21 juli). Arbetarupproret i Barcelona som slog tillbaka falangisterna framställs som pöbelns skräckvälde där segrande anarkister och kommunister skjuter och halshugger präster för att klä sig i döda prästers kläder, brottslingar plundrar och konstskatter förstörs (23, 24, 25 juli). ”Röda horder börja mörda och plundra”, utgör en betecknande rubrik (27 juli).

ur Generalernas långa natt

av Anders Hagström

Inför denna konstellation med kommunistpartiet som energisk spjutspets, bröts det spontana revolutionära uppsvinget. Gradvis började återuppbyggnaden den republikanska statsapparat som fallit sönder under julidagarna.

En ”folkarmé” skapades för att ersätta de i regeringens ögon opålitliga milisförbanden; polisen reorganiserades och ställdes under regeringskontroll; arbetarkontrollen över företagen urholkades och många företag återlämnades till sina tidigare ägare; jordbrukskollektiven motarbetades, om de inte rent av, som i Aragonien, bekämpades. Den stalinistiske generalen Lister och hans 11:e division skickades till Aragonien för att återställa den republikanska ordningen.

En av de avgörande kraftmätningarna mellan de olika strömningarna i det republikanska lägret ägde rum i maj 1937 då stalinisterna understödda av Stalins säkerhetspolis, NKVD, som i kraft av det sovjetiska stödet utsträckt sina operationer till Spanien, provocerade fram en konfrontation i Barcelona och tvingade CNT och POUM att retirera i detta deras fäste. I stalinisternas ögon var de alldeles för kritiska till den stalinistiska politiken, trots att de aldrig förmådde att göra sig till talesmän för en konsekvent revolutionär politik.

Stalinisterna hade ett speciellt gott öga till POUM, eftersom POUM leddes av folk som uteslutits eller brutit med Komintern, varav en del samarbetet med Trotskij, för Stalin inkarnationen av allt ont som hotade hans regim. Det spelade ingen roll att POUM inte var trotskistiskt; partiet undertrycktes och flera av dess ledare kastades i fängelse. Andreu Nin, en av POUM:s mest kända ledare, mördades brutalt av sovjetiska NKVD-agenter sedan han trots den tortyr han utsattes för i ett av stalinisternas hemliga fängelser, vägrat att utpeka sig själv som ”fascistisk spion”.

Anklagade för att vara fascister och femtekolonnare greps många POUM-medlemmar och kastades i fängelse, andra tvingades fly hals över huvud.

Largo Caballero tvingades avgå sedan han vägrat att stödja stalinisternas brutala metoder. Han isolerades och utsattes för en spärreld av förtal från kommunistpartiet i syfte att förstöra hans fortfarande stora stöd inom arbetarklassen. Från mitten av 1937 kom därför kommunistpartiet och dess anhängare att dominera den republikanska sidan i kraft av sin kontroll över militären och polisen – och inte minst tack vare det sovjetiska stödet. Till och med republikens militära aktioner präglades av denna utveckling. Fronten i Aragonien var länge ett av de strategiskt viktigaste frontavsnitten. Men Aragonfronten fick se sig diskriminerad när det gällde militär utrustning. Orsak? Det var här som CNT:s och POUM:s miliser var som starkast.

När den sociala revolutionen strypts till priset av en utbredd demoralisering, CNT och POUM tvingats på knä, eller som den senare, krossats av den nyinrättade stalinistiska inkvisitionen – då var också den militära kampen förlorad. Ty i en rent militär konflikt hade Franco alla fördelarna på sin sida, än mer som republikens ledning envisades med att föra ett krig – bland annat i form av stora offensiva operationer – som tärde oerhört hårt på och till slut helt undergrävde dess resurser.

Det – uppenbart begränsade – sovjetiska stödet och de Internationella brigaderna kunde inte uppväga Francos uppbackning. Han kunde räkna med Hitlers och Mussolinis aktiva stöd. Hitler själv hade en hög uppfattning om axelmakternas insats. Han förklarade vid ett tillfälle för den dåvarande italienske utrikesministern och Mussolinis svärson, greve Ciano: ”Utan Tysklands och Italiens hjälp skulle Franco inte existera en dag”.

Den 28 maj 1939, efter nästan tre års krig, tågade Francos soldater in i Madrid. Högern jublade över Francos seger. Från påven Pius XII kom ett telegram:

”Upplyftande vårt hjärta till Gud tackar vi Ers Excellens för Spaniens katolska seger.”

ur antologin No Pasarán (2008)

av Håkan Blomqvist

Med Barcelonas och Kataloniens fall i januari 1939 hade själva sammanbrottet inletts och Francotrupperna kunde rycka ner längs kusten för att helt innesluta Madrid. Bara några veckor senare, den 27 februari, erkände Storbritannien och Frankrike den parallellregim Franco upprättat i Burgos som Spaniens lagliga representant. Då stred ännu de söndertrasade republikanska enheterna för att försvara Valencia och hålla vägen öppen från Madrid till Medelhavet. Under tiden brast de sista lojaliteterna med Negrínregeringen från såväl moderata officerare som de syndikalistiska och anarkistiska militärförband vilka ingått i den republikanska folkarmén.

Det bortglömda slutet.

Chefen för den republikanska centrumarmén, överste Casado, bildade tillsammans med delar av den republikanska militärledningen ett ”nationellt försvarsråd” för att inleda desperata fredsförhandlingar med de framryckande motståndarna. De första dagarna i mars förklarade försvarsrådet Negríns regering avsatt och utfärdade arresteringsorder på de kommunistiska ledarna. Kommunistledda militärförband i Madrid, som sökte försvara regeringen, krossades av numerärt överlägsna syndikaliststyrkor på Casados sida. Knappt två år efter majdagarna i Barcelona 1937 då anarkister, syndikalister och POUM drivits bort från sina barrikader, var det kommunistpartiets tur att undertryckas i ett blodbad på Madrids gator med över tvåtusen döda.

Det nya ”inbördeskriget i inbördeskriget” handlade emellertid inte om bästa sättet att besegra fascismen, utan om villkoren för kapitulationen. Medan ministrarna, de kommunistiska och republikanska ledarna och befälhavarna tog sig till fartyg och flygplan i flyktingkaoset undan framryckande truppkolonner avfärdade Franco varje förhandlingsförslag. Den 29 mars kapitulerade det ”nationella försvarsrådet” villkorslöst. Två dagar senare låg huvudstaden i Francos händer. Vedergällningen kunde ta sin början – dränkt i larmet från uppmarschen till det nya världskriget.