2016 var det dags att försöka göra något åt den vänsteristiske ärkebiskopen i England Justin Welby. Charles Moore avlade besök på biskopsresidenset med ett DNA-test i portföljen. Inför Moores ögon fick Welby skrapa munslemhinnan. Den misstänkte biologiske fadern var vid det laget död sedan några år, men änkan hade lyckligtvis ett par hårborstar i behåll. Några hårstrån och saken var klar: ärkebiskopen var utomäktenskaplig!
Kulturen| Bodil Carlsson
Moore förklarade i samband med publiceringen att han hade fått ”höra rykten” och när han själv jämförde foton av ärkebiskopen med foton av den gamle högerpolitikern fanns uppenbara likheter. Ärkebiskopens fader, förklarade han, var en fråga av stort allmännintresse och han skulle förstås aldrig ha gjort testet eller publicerat resultatet, om inte ärkebiskopen själv hade varit med på det. Jaså? Fundera lite på det där! Vem kan få en änka att leverera hårborstar? Vem kan begära ett möte med en ärkebiskop på hans residens, räcka över ett DNA-test och bevittna att det tas? Den som har så mycket informell makt att det är svårt för måltavlan att säga nej.
Om Welby hade vägrat, vad hade då gått i tryck – ”Woke ärkebiskop vägrar redovisa faderskap”? Om han accepterade, men testet inte utföll som Moore hoppades, var det ju bara att låta bli att publicera.
Oavsett resultatet av DNA-testet fanns det för Moore mycket att vinna, men inget att förlora. För Welby fanns en hel del att förlora oavsett hur han valde, men han manövrerade sig ut ur fällan ganska bra. Hans identitet, förklarade han, skapades inte av några gener, den handlade bara om vem han var inför Gud. Kommentaren gjorde att han snarare vann än förlorade förtroende bland många andra troende kristna.
Mannen som till sist fällde Justin Welby hette John Smyth. Den mannen, en högt kvalificerad advokat och djupt troende evangelisk kristen, biträdde en på sin tid välkänd konservativ kvinna i hennes ”moraliska kampanj” mot osedlighet i offentliga sammanhang, som i en pjäs om romarna i England där en gammalkeltisk präst på scen utsattes för en spelad anal våldtäkt av en romersk soldat. Eller en dikt där en annan romersk soldat gråtande plockar ner Kristus från korset för att bära iväg honom och ägna sig åt sorg och sex med hans ännu varma kropp. Obsceniteterna måste bekämpas och Smyth ställde villigt upp i rättsprocesserna. Han var Queen´s Counsel, en hedersutnämning för en jurist, och drev en advokatbyrå i London City. Vid sidan av jobbet var han återkommande predikant på en av landets klassiska elitskolor och ledare för årliga evangeliska ungdomsläger för pojkar från samma internatskola, där han i minst trettio år spöade unga pojkars skinkor blodiga för att rena dem från synder som högmod, onani och långdraget kollande på tjejer. Han bjöd regelbundet in några av dem till sitt hem, där bambukäpparna väntade i det ljudisolerade trädgårdsskjulet. En vimpel på gräsmattan utanför var signalen till hustrun att inte störa. Efteråt fick killarna vuxenblöjor för att inte bloda ner stolarna runt middagsbordet .
Viskningar om Smyth och hans intresse för unga pojkar spreds förstås ganska snart. Föräldrar höll tyst för att skydda sina barn, skolan höll tyst för att skydda sitt rykte. Kyrkans åtgärd? Efter år av misshandel fick Smyth 1982 diskret kliva av som ledare för sommarlägret. I stället flyttade han – som det sägs efter uppmuntran från kyrkoledare – till Zimbabwe och därifrån till Sydafrika, där han fortsatte med samma sak; antagligen var hans status högre och hans risktagande mindre där. Ingen förvarnade de afrikanska kyrkorna om vem som kom. När informerades brittisk polis? 2013. När nådde nyheten offentlighetens ljus? 2017. 2024 publicerades till slut den fristående granskning, som rapporterade att Smyth hade förgripit sig på över hundra pojkar under närmare fyrtio år och kallade hela historien för en ”öppen hemlighet”, som täckts upp av inflytelserika evangelisk-anglikanska präster. I november 2024 avgick Justin Welby för att han inte agerat på berättelserna om Smyths övergrepp.
John Smyth var en sorts incel – inte en man som vill ha makt att straffa kvinnor för att de väcker lustar som de vägrar ställa upp på, utan en man som njuter av makten i att straffa pojkar för att de väcker lustar som hans gud förbjuder honom att känna. Monster kan födas var som helst. Men det är i hierkarkiernas lojala tystnad som de växer sig stora och onåbara.
För en utomstående är det slående i den här storyn vilken liten krets av människor den handlar om. Utövare, offer och passiva åskådare kom nästan alla från samma gamla elitskolor. Alla hade positioner eller framtidsutsikter att skydda. Det finns ingen annan rimlig förklaring till det utdragna dröjsmålet än att många visste, men ingen ville bli påkommen med att inte ha sagt något.
Hur troligt är det att en man som Charles Moore kände till ryktena om ärkebiskopens pappa, men inte hade en aning om John Smyth? Hans tidning, The Telegraph, skriker just nu högt om något den kallar two-tiers justice, att rättvisan inte är lika för alla utan fungerar olika för olika samhällsskikt. Första gången jag såg den frasen var efter ett uppmärksammat knivöverfall nyligen av en ung sikhisk man mot en ung brittiskfödd kille. Polisen trodde att boven var den brittiske killen och satte handbojor på honom, medan han förblödde. Uppror i högern – polisen favoriserar invandrare framför infödda! Two-tiers justice! Skiktad rättsskipning! Nu handlar slagordet i stället om hur ett vattensparkrav orsakat av extremhetta och torka gör undantag för bidragstagare, såna som familjer med tre eller flera barn, medan hederligt självförsörjande folk med trädgårdar inte får använda slangen. Man nämner inte klimatförändringarna bakom torkan. Man nämner inte de privatiserade vattenföretagen, som i alla år har låtit trasiga gamla ledningar stå och läcka.
Högern är bra på att välja fokus och repetera sina slagord.
Det är därför den växer.