Tragedin i Ceuta handlar om makt och politik

Ceuta är ingen oförklarlig naturkatastrof utan ytterst en följd av internationell maktkamp och EU:s gränspolitik. Katastrofen har redan krävt minst 60 människoliv och dödssiffran väntas stiga.

Utrikes | Alex Fuentes

Det finns inga andra ord för det som har hänt i Spaniens enklav Ceuta: en humanitär tragedi. Katastrofen har redan krävt många människoliv. Under den 30–31 juli tog sig, enligt Spaniens inrikesministerium, omkring 50 000 människor från Marocko in i Ceuta. Mellan 4 000 och 7 000 av dem var minderåriga. Omkring 60 människor har påträffats döda efter att ha försökt simma runt gränspiren vid El Tarajal. Flera medier rapporterar dessutom att det kan finnas ytterligare dödsoffer på den marockanska sidan. Det är därför sannolikt att dödssiffran kommer att stiga under de närmaste timmarna eller dygnen.

Brunhögern var däremot snabbt ute och talade om en ”invasion” samt krävde ”gränskontroll och säkerhet”. Det gjorde fascisterna i spanska Vox, Giorgia Meloni i Italien samt Jimmie Åkesson och Simona Mohamsson i Sverige. Den senare hävdar att den postfascistiska Meloni ”har rätt”. Åkesson kräver att Spanien ska ”uteslutas ur Schengen och att gränserna mot Spanien stängs med omedelbar verkan”. Detta i ett läge där fokus borde ligga på mänskliga rättigheter och på de tusentals ensamkommande minderåriga.

Den ”progressiva”, socialdemokratiskt ledda spanska regeringen var inte heller sen att agera. Men dess första reaktion var att tala om ”ett angrepp” och en ”kränkning av Spaniens territoriella integritet”, varefter den satte in militären. I fredags, vid 18-tiden, uppgav inrikesministeriet att drygt 48 000 personer hade återvänt till Marocko.

I ett sådant läge borde en regering utlysa ett nationellt nödläge för att mobilisera medicinska resurser, mottagningskapacitet och humanitärt stöd. Behovet av humanitär hjälp borde stå i centrum om man verkligen vill ta politiskt ansvar för tragedin. Situationen utgör en social och humanitär nödsituation där människor har blivit liggande utomhus utan tillräckligt med mat, vatten, torra kläder, sjukvård eller information.

Samtidigt pekar flera röster på att den marockanska regimen, nära vän till Donald Trump, använt migration som politiskt vapen mot Spaniens relationer till Algeriet i den långa konflikten om Västsahara. Att marockansk gränspolis vände ryggen till kan inte ha skett utan order från högre ort. Trumps avsky mot den spanska regeringen kring bristande militär upprustningstakt och Irankriget är också väldokumenterad. Härtill kommer den spanska högerns och EU-ledarnas, inklusive de svenska, fördömanden mot Spanien för legaliseringen av papperslösa. Flyktingfloden till Ceuta ter sig som en ”perfekt storm” för högerns attacker mot den redan tidigare försvagade spanska regeringen.

Ceuta är därmed ingen oförklarlig naturkatastrof. Situationen är ytterst en följd av en gränspolitik som bygger på murar, kontroll, externalisering till Marocko och avsaknaden av säkra vägar för migration.

Högern talar om territoriell integritet, gränskontroll, återvändande, ”invasion”, människosmugglare och säkerhet. Men Ceuta är inte resultatet av en invasion. Ceuta är resultatet av Fästning Europa – en migrationspolitik byggd på murar, militarisering, externalisering, fattigdom och rasism. Och på hur dessa förhållanden utnyttjas för att misskreditera human flyktingpolitik och opposition mot dagens globala maktförhållanden.

Så länge denna politik består kommer nya katastrofer att vara en fråga om när, inte om.