Trumpadministrationen återupplivar det antikommunistiska korståget. I en ny rapport pekas Kuba ut som centrum för ett globalt vänsternätverk, medan socialistiska partier, solidaritetsrörelser och progressiva organisationer beskrivs som delar av ett internationellt säkerhetshot.
Bild: Den amerikanske senatorn Joseph McCarthy anförde 1950-talets antikommunistiska kampanj i USA. Trump hoppas ta över manteln.
Utrikes | Alex Fuentes
Den 4 juli, under sitt tal med anledning av USA 250-årsjubileum, dammade Donald Trump åter av kommunismens spöke. Han blandade sitt välkända nationalistiska patos med varningar om det ”röda hot” som enligt honom hotar den nation som Gud utvalt. Drygt två veckor senare, den 16 juli, gick utrikesminister Marco Rubio ännu längre. I ett tal på utrikesdepartementet angrep han vad han kallade ”den extrema vänsterns återuppståndna politiska terrorism” och riktade skarp kritik mot den internationella vänstern för dess stöd till Kuba, som sedan 1962 utsätts för USA ekonomiska blockad.
Enligt Rubio är Kuba inte bara en ”diktatur” på den amerikanska regeringens fiendelista. Landet påstås också fungera som den centrala drivkraften bakom spridningen av vänsteridéer i Europa och Latinamerika. Ett av rapportens mest långtgående påståenden är att Havanna spelar en avgörande roll även för vänstermobiliseringar inne i USA. Rubio hävdar att den ”politiska terrorismen från extremvänstern” inte är någon konservativ myt utan ett internationellt nätverk med Kuba som nav. Han utlovade samtidigt ökade underrättelseresurser för att bekämpa vad han beskriver som vänsterns ”ideologiska våld”.
Kort efter talet offentliggjorde det amerikanska utrikesdepartementet den närmare hundra sidor långa rapporten ”Cuba: The Capital of 21st Century Communism”, som behandlar Kuba och den internationella vänstern. I rapporten nämns bland andra den tidigare Podemos-ledaren Pablo Iglesias, den amerikanska organisationen Democratic Socialists of America och den brittiske vänsterpolitikern Jeremy Corbyn (som nyligen besökte Vänsterpartiet Malmös event Organize! Movement Meetup), som aktörer i detta påstådda internationella nätverk.
Även den löst organiserade antifascistiska rörelsen, ”antifa”, lyfts fram. Rubio beskriver dessa grupper som dagens motsvarighet till vänsterorganisationer under 1970-talet: ”De kan kalla sig antikapitalister, antiimperialister, kommunister, anarkister eller marxister – men den grundläggande karaktären är alltid densamma.”
Samtidigt möter Rubios beskrivning kritik även från sådana med erfarenhet från USA:s egen säkerhetsapparat. Michael Duffin, tidigare rådgivare i kontraterrorism vid utrikesdepartementet, sade till CNN att han under sina nio år inom arbetet mot terrorism aldrig såg någon ökning av vänsterextremism som motiverade en satsning på den nivå som Trumpadministrationen nu förespråkar. Duffin tvingades lämna sin tjänst 2025.
Trots detta presenterade USA redan i maj i år en ny nationell kontraterrorismstrategi där tre huvudkategorier pekades ut: narkoterrorister och transnationella gäng, historiska islamistiska terrorgrupper samt ”vänstervåldsbejakande extremister”, där även anarkister och antifascister inkluderas. Rapportens mest anmärkningsvärda drag är emellertid dess försök att göra vänsteraktivism till en fråga om terrorism.
Kuba beskrivs som centrum för en internationell infrastruktur bestående av politiska partier, fackföreningar, solidaritetsorganisationer, akademiker, medier och aktivister över hela Latinamerika. Därmed flyttas fokus från traditionell utrikespolitisk kritik mot den kubanska staten till ett betydligt bredare angrepp på en internationell politisk miljö. Det nya ligger inte bara i att Kuba pekas ut som huvudmotståndare, utan också i att begrepp som Far-Left Terrorism och Resurgence of Political Terrorism används som samlande etiketter för mycket skilda vänsterorganisationer och sociala rörelser. Det innebär ett tydligt skifte i den officiella amerikanska retoriken.
Pablo Iglesias, som tillsammans med den trotskistiska organisationen Anticapitalistas var med och grundade Podemos, används som ett illustrativt exempel på Kubas påstådda inflytande i Europa. Rapporten beskriver honom inte som terrorist, men som en betydelsefull opinionsbildare inom ett internationellt vänsternätverk som sägs främja Kubas utrikespolitiska intressen. Rapporten riktar sig dessutom inte enbart mot revolutionära organisationer. Tvärtom görs en mycket vid definition av vad som avses med ”vänstern”. I kategorin inkluderas socialistiska partier, progressiva politiker, solidaritetsorganisationer, fredsrörelser, delar av klimatrörelsen, antirasistiska organisationer, akademiker och kulturpersonligheter.
Det är svårt att inte se paralleller till den antikommunistiska häxjakt som präglade McCarthy-eran under 1950-talet. Senare följde Reaganadministrationens offensiv mot vänstern i Latinamerika under 1980-talet. Nu framträder ännu ett försök att kriminalisera vänstern och den internationella solidariteten genom att beskriva politiskt engagemang som ett säkerhetshot. I samma sammanhang tillkännagav Rubio också nya sanktioner riktade mot Kubas internationella läkarbrigader – ett av de mest uppmärksammade uttrycken för landets internationella solidaritetsarbete.