Den brasilianska högern går in i höstens presidentval splittrad. Konflikten handlar inte bara om ledarskap eller valstrategi. Bakom den öppna striden inom Bolsonaro-familjen döljer sig en gammal maktordning där patriarkala värderingar och kvinnoförakt fortfarande spelar en central roll. När Michelle Bolsonaro, före detta expresidenten Jair Bolsonaros hustru, offentligt utmanade sin styvson Flávio Bolsonaro blottlades inte bara en familjekonflikt – utan också en ideologisk motsättning som länge präglat den internationella extremhögern.
Utrikes | Alex Fuentes
Misogyni betyder bokstavligen kvinnohat. Ordet kommer från grekiskans misos (hat) och gyne (kvinna). Men misogyni handlar om betydligt mer än enskilda mäns negativa attityder till kvinnor. Den är ett socialt och kulturellt system som legitimerar kvinnors underordning och försvarar patriarkala maktförhållanden. I praktiken riktas den ofta mot kvinnor som vägrar acceptera de roller och begränsningar som patriarkatet tilldelar dem. Det är mot den bakgrunden den pågående konflikten inom den brasilianska extremhögern måste förstås.
Michelle Bolsonaro har under de senaste åren utvecklats från en tillbakadragen presidenthustru till en av högerns viktigaste politiska tillgångar. Särskilt bland evangelikala grupper och kvinnliga konservativa väljare har hennes popularitet vuxit. För det konservativa Liberala partiet har hon blivit ett viktigt ansikte utåt i försöken att minska det motstånd som Jair Bolsonaro fortfarande väcker bland många kvinnor. Men familjens inre maktkamp har förändrat spelplanen.
Michelle Bolsonaro har under de senaste åren utvecklats från en tillbakadragen presidenthustru till en av högerns viktigaste politiska tillgångar.
När Michelle Bolsonaro nyligen offentliggjorde videor där hon anklagade sin styvson Flávio Bolsonaro för att ha förödmjukat och nedvärderat henne utlöste hon en politisk storm. Enligt Michelle hade Flávio offentligt avfärdat henne med orden att hon ”inte förstår någonting om politik”. Uttalandet blev mer än en personlig förolämpning. Det uppfattades som ett uttryck för den patriarkala kvinnosyn som länge förknippats med Bolsonaro-familjen. Plötsligt handlade konflikten inte längre enbart om vem som skulle leda högern i presidentvalet. Den kom också att handla om hur kvinnor behandlas inom den rörelse som säger sig försvara familjens värderingar. Det är ingen tillfällighet.
Jair Bolsonaro har aldrig gjort någon hemlighet av sin beundran för Trump. Mellan de båda politikerna finns inte bara en ideologisk gemenskap utan också ett gemensamt sätt att utöva politiskt ledarskap. Nationalism, auktoritär retorik, militarism, religiös konservatism och en återkommande misogyni utgör några av de tydligaste kännetecknen. Bolsonaros kvinnosyn har under årens lopp gång på gång väckt avsky. Det mest ökända exemplet inträffade 2014 då han riktade sig till Arbetarpartiets kongressledamot Maria do Rosário och sade:
”Jag skulle inte våldta dig eftersom du inte förtjänar det.”
Uttalandet ledde till rättsliga processer och internationell kritik, men stärkte samtidigt hans ställning bland delar av den yttersta högern som såg provokationerna som ett uttryck för politisk ”oräddhet”. När Bolsonaro kandiderade till presidentposten 2018 möttes han av den mäktiga kvinnorörelsen Ele Não (”Inte honom”), som mobiliserade miljontals kvinnor mot hans kandidatur. Det var också då Michelle Bolsonaro för första gången fick en mer framträdande offentlig roll. Hon framställdes som den lugna, religiösa och familjeorienterade motpol som skulle mildra bilden av maken och vinna kvinnliga väljare. Sedan dess har hennes politiska betydelse vuxit.
Med Jair Bolsonaro dömd och utestängd från presidentvalet efter kuppförsöket mot president Luiz Inácio Lula da Silva har högern tvingats söka nya ledargestalter. Michelle Bolsonaro har därför blivit ett allt viktigare namn. Opinionsmätningar visar att hon har ett betydligt lägre motstånd bland kvinnliga väljare än de manliga företrädarna för Bolsonaro-lägret, samtidigt som hon åtnjuter ett starkt stöd inom de evangelikala kyrkorna. Just därför har den öppna konflikten med Flávio Bolsonaro fått så stor politisk betydelse.
När Michelle Bolsonaro offentligt beskyllde sin styvson för att ha förödmjukat henne genom att avfärda hennes politiska kompetens handlade det inte längre om en privat familjetvist. Konflikten blev en symbol för den patriarkala kultur som länge präglat Bolsonaro-klanen. Flávio Bolsonaro förnekade visserligen att han skulle ha velat förolämpa henne, men skadan var redan skedd. Den brasilianska högern framstod plötsligt som splittrad just i den fråga där den länge försökt framstå som enad: familjen.
För det Liberala partiet blev konflikten ett allvarligt problem. Michelle Bolsonaro hade länge setts som den person som bäst kunde minska kvinnors motstånd mot Bolsonaro-rörelsen. Nu blev hon i stället en symbol för hur även en av högerns mest framträdande kvinnor kunde behandlas med nedlåtande attityder av den egna rörelsens män. Utvecklingen illustrerar en viktig motsättning inom den internationella extremhögern. Samtidigt som den behöver kvinnliga företrädare för att bredda sitt väljarstöd fortsätter den att reproducera en kultur där kvinnors auktoritet ifrågasätts när den utmanar männens makt.
Det betyder naturligtvis inte att Michelle Bolsonaro har blivit feminist eller företräder kvinnors frigörelse. Tvärtom har hon försvarat en konservativ samhällssyn, motsatt sig flera feministiska krav och byggt sin politiska profil kring traditionella familjevärderingar. Men historien är full av exempel där människor själva blivit offer för de strukturer de bidragit till att försvara. Det gäller också Michelle Bolsonaro.
Ur ett socialistiskt perspektiv är misogyni inte bara en fråga om individuella fördomar eller förkastlig moral. Den fyller också en materiell funktion. Patriarkatet existerar inte vid sidan av kapitalismen. De båda systemen har under flera århundraden utvecklats i nära samspel. Kapitalismen har visserligen dragit in miljontals kvinnor i lönearbetet och därigenom skapat förutsättningar för ekonomiskt oberoende och kollektiv organisering. Samtidigt har systemet fortsatt att vila på en könsuppdelad arbetsmarknad där kvinnodominerade yrken systematiskt värderas lägre än mansdominerade.
Än viktigare är det enorma obetalda arbete som fortfarande utförs i hemmen. Matlagning, städning, omsorg om barn och äldre samt annat reproduktivt arbete utgör en nödvändig förutsättning för att arbetskraften varje dag ska kunna återskapas. Utan detta arbete skulle det kapitalistiska produktionssystemet inte fungera. Misogyni hjälper till att legitimera denna ordning. När kvinnors arbete framställs som naturligt, när omsorg beskrivs som en medfödd kvinnlig egenskap eller när kvinnors löner betraktas som mindre viktiga än mäns skapas också ideologiska argument för ekonomisk ojämlikhet. Det är därför kampen mot patriarkatet inte kan skiljas från kampen mot klassamhället.
Samtidigt kan inte heller kvinnors frigörelse reduceras till enbart en klassfråga. Patriarkala maktförhållanden har en egen historia och en egen dynamik, även om de idag samverkar med kapitalismens sätt att organisera produktion och reproduktion. Den pågående konflikten inom Bolsonaro-familjen förändrar inte detta faktum. Den visar däremot hur den patriarkala kultur som länge fungerat som en sammanhållande kraft inom den brasilianska extremhögern nu också blivit en källa till splittring.
Om Michelle Bolsonaro väljer att fortsätta sin politiska bana på egen hand återstår att se. Men den konflikt som nu utspelar sig blottlägger en djupare motsättning: en höger som vill vinna kvinnors röster utan att göra upp med den kvinnosyn som utgör en del av dess ideologiska arv. Det är en motsättning som inte kommer att lösas genom nya kampanjer eller nya kandidater. Den är inbyggd i den samhällsmodell som den brasilianska extremhögern försvarar.