Det är i år precis 50 år sedan LO-kongressen under klang och jubel ställde sig bakom kravet att fackföreningarna skulle ta över ägandet av företagen. Vad var det som hände? Historikern Kjell Östberg tar oss med till åren då makten över det svenska näringslivet ställdes på sin spets.
Fokus | Kjell Östberg
Tänk er en socialdemokratisk partiledare som öppet kallade sig demokratisk socialist och menade att frågan inte var om planhushållning utan hur den skulle byggas upp. Och arbetarna skulle äntligen få makt över sina arbeten. ”Vi är på väg till ett samhälle där beslutanderätten över produktionsmedlen allt mer övergår till samhället och de anställda”. (Olof Palme)
Och att tretton fackliga förbundsordförande presenterade långa listor på branscher de ville socialisera: pappersindustrin och skogarna, bensinhandeln, försäkringsbolagen, bankerna, transportsektorn, sjöfarten och byggnadsämnesindustrin.
Att SSU krävde en socialistisk ekonomi där makten skulle överföras från privatkapitalet till folkvalda organ, fackföreningar och kooperationen.
Att Socialdemokratiska kvinnoförbundet ville socialisera fastighetsägandet och lägga all bostadsproduktion under demokratisk kontroll. Att de kristna socialdemokraterna pläderade för en ekologisk socialism som kunde bryta kapitalismens grepp.
Demokratisk socialism i olika former ställdes på dagordningen under 1970-talet, även inom den traditionella socialdemokratiska arbetarrörelsen. Här S-kvinnornas kampanj för en socialiserad bostadsproduktion.
Så såg det faktiskt ut i Sverige på 1970-talet. Under några år diskuterades på allvar, också inom socialdemokratin, hur demokratin skulle kunna utvidgas till att också innefatta makten på arbetsplatserna. Att den skulle kunna flyttas från kapital till arbete var både möjligt och nödvändigt.
Viktigast, och mest konkret, var Rudolf Meidners förslag till löntagarfonder.
Få svenska böcker har kommit att påverka samhällsdebatten så mycket som den lilla blygsamma skrift på 128 sidor han presenterade hösten 1975. Den har ett klart marxistiskt anslag: ”Industrialismens historia är historien om uppkomsten av och konflikterna mellan klasser: en liten grupp har i ett tidigt skede av industrialismen tillägnat sig och därefter ständigt utvidgat sin äganderätt till produktionsmedlen.”
Den grundläggande tanken var att löntagarna skulle få del av de stora och medelstora företagens vinster. Varje år skulle en viss andel föras över som aktier till fonder som kontrollerades av fackföreningarna. Meidner räknade med att löntagarna genom systemet skulle kunna kontrollera en majoritet av aktierna i de flesta företag efter mellan 20 och 75 år.
Genom förslaget ville Meidner uppnå tre mål: att ge löntagarna en del av företagens vinster; att angripa den tilltagande koncentrationen i makt och ägande genom att skapa en ny ägargrupp och slutligen att hitta former för löntagarinflytande, baserat på ägande.
Förslaget skulle visa sig vara dynamit. I två väsentliga avseenden innebar det ett tydligt brott med socialdemokratins traditionella reformism. Det lyfte fram ägandet som en central faktor för inflytande och det var inte genom staten utan genom fackligt ledda organ som makten skulle utövas.
Förslagets radikala framtoning skrämde emellertid inte LO. Tvärtom antogs det med stor entusiasm och med vissa skärpningar på kongressen 1976. Sessionen avslutades med att man spontant stämde upp ”Internationalen”. ”Med löntagarfonderna tar vi över”, förkunnade Metalls ordförande Bert Lundin över fyra spalter på LO-tidningens förstasida.
I LO-tidningen handlade Löntagarfonderna om makten i företagen.
Hur var det möjligt att LO, som i årtionden tillhört socialdemokratins högerflygel, märkt av decennier av klassamarbete och Saltsjöbadsanda, plötsligt ställde sig bakom ett förslag som om det kunnat genomföras inneburit att fackföreningarna idag skulle kontrollerat det allra mesta av svensk industri?
Ja metamorfosen kan bara förstås mot bakgrund av den djupa samhällsradikalisering som kännetecknade alla delar av det svenska samhället under 1970-talet. Det som börjat med ungdom och Vietnamrörelse och fortsatt med en omfattande kvinnorörelse kulminerade med vilda strejker och en arbetarkamp som också radikaliserade fackföreningsrörelsen. Man pressade fram lag om anställningsskydd och arbetsmiljölagar men stannade inte där. Det var dags att damma av kraven på makt över arbetet som legat i malpåse i ett halvt sekel.
Att arbetsgivarna blankt avvisade varje förslag som skulle inskränka på deras oinskränkta rätt att själva bestämma över produktionsförhållandena – och på sikt konfiskeras – är knappast förvånande.
Men också den socialdemokratiska ledningen var skeptisk, för att uttrycka det milt. Kritiken hade flera bottnar. En hade att göra med de opinionsmässiga problem som var förknippade med förslaget. Reaktionerna från näringslivet och de borgerliga partierna blev allt mer kraftfulla.
Men framför allt hade man viktiga ideologiska invändningar. Den funktionssocialism som socialdemokratin sedan länge förespråkat byggde på att man genom lagsstiftning gradvis skulle flytta fram sina positioner. Satsningen på en omfattande reformering av arbetsrätten, med medbestämmandelagen som juvelen i kronan, menade man fullbordade det tredje steget i samhällets demokratisering, nu på det ekonomiska området. Men inför ägandet gjorde man halt.
En gemensam arbetsgrupp tillsattes för att mildra förslaget. Partiets bidrag var ett fjärde mål: att fonderna skulle bidra till kapitalbildning och investeringar. Men detta var inte vad medlemmarna brann för.
I rådslagen inför 1978 års partikongress stödde 65 000 deltagare ett förslag som gav löntagarna verklig ekonomisk makt.
När Socialdemokraterna återkom till regeringen 1982 begränsades förslaget kraftigt: ägandet spärrades till 10 procent, fondernas styrelser utsågs av regeringen och medel tillfördes bara i sju år. När riksdagen antog förslaget 1983 sammanfattade Feldt stämningen: ”Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit.”
Resultatet låg långt från Meidners ursprungliga idé. Som Meiders biograf Lars Ekdahl sammanfattar:
”De införda löntagarfonderna låter sig med andra ord knappast jämföras med Meidners då åtta år gamla förslag. Borta var den vinstdelning som genom riktade obligatoriska löntagaremissioner årligen skulle öka de fackligt kontrollerade fondernas ägande i företagen; borta var nästan helt den fackligt utövade makten över industrin, på lokal och på branschnivå; borta var den avkastning från fonderna som skulle stärka demokratin och den egna kunskapsbildningen inom den fackliga rörelsen; borta var strävan att på ett avgörande sätt bryta den långtgående makt- och förmögenhetskoncentrationen; borta var självfallet målsättningen att göra fonderna till ett demokratiserande element i klassamhället; borta var försöket att i grunden omvandla det kapitalistiska klassamhället; borta var fonderna som en del av en demokratisk socialistisk strategi.”
Trots urvattningen avvisade arbetsgivarna alla kompromisser. Fondfrågan blev i stället utgångspunkten för omfattande mobiliseringar av marknadsvänliga krafter som kulminerande i 4‑oktoberdemonstrationerna 1983 — den största borgerliga massprotesten sedan Bondetåget 1914
Men det var inte bara arbetsgivarna och den socialdemokratiska ledningen som var skeptiska till löntagarfonderna. Också den breda rörelse som i mitten av 1970-talet fanns till vänster om socialdemokraterna, inklusive Vänsterpartiet Kommunisterna, VPK, avvisade i huvudsak förslaget. Meidners fonder ska göra arbetarna till kapitalister, skrev också denna tidning, Internationalen. Förslaget var för tekniskt och komplicerat att genomföra, och det skulle ta alldeles för lång tid, tyckte andra. Inte minst fanns en djup misstro mot de fackliga ledare som skulle ersätta de tidigare ägarna. De var tränade i årtionden av klassamarbete och risken var stor att makten skulle stanna hos dem och aldrig nå arbetarna på fabriksgolvet.
Det ligger mycket i dessa argument. Ändå var det ett stort misstag av den radikala vänstern att ställa sig utanför den breda rörelsen för ekonomisk och arbetsplatsdemokrati. Det är svårt att tänka sig att förslaget till löntagarfonder hade kunnat genomföras med enkla riksdagsbeslut. Men när hundratusentals fackliga aktivister pressade sina ledare att anta planer för att flytta makt från kapitalister till arbetarnas organisationer – och fick massivt stöd från socialdemokratiska gräsrötter – öppnade sig en historisk möjlighet för arbetarrörelsen i bred mening att diskutera formerna för denna kamp. Hade man lyckats mobilisera den styrka som krävts för att nå framgång talar mycket för att makten till slut hade hamnat där den hörde hemma: hos arbetarna.
De urvattnade fonder som genomfördes 1983 bidrog inte på något sätt till att ge arbetarna inflytande över sitt arbete.
De urvattnade fonder som infördes av den socialdemokratiska regeringen 1983 hade inte mycket att göra med förslaget sju år tidigare – och avskaffades direkt av Carl Bildts högerregering 1991.
När regeringen Bildt tillträdde 1991 var ett av de allra första besluten att upplösa fonderna. De 25 miljarder som fonderats förskingrades snabbt som startkapital till diverse riskkapital och inrättandet av forskningsstiftelser, framför allt för att stödja näringslivsutveckling.
LO:s ledning övergav snabbt varje ambition att ta makten över företagen. Istället träffade man tillsammans med arbetsgivarna ett ”Utvecklingsavtal”. Det var ett återtåg från allt som LO slagits för i över ett decennium. Där fanns inget skrivet om demokratin inom företagen eller ens medbestämmande. I samma anda som tidigare avtal om företagsdemokrati var syftet att göra produktionen mer effektiv.