I dagarna är det 50 år sedan ett borgerligt parti kunde vinna valet och bilda regering på löften om att stoppa utbyggnaden av kärnkraften. Det löftet bröts förstås snabbare än kvickt. I sin nya bok presenterar journalisten Tomas Ramberg en grundlig historik av den svenska kärnkraften – en historia genomsyrad av politiskt fulspel, taktiska kompromisser, kohandel och hisnande svek.
Boken | Göran Eklöf
Att dagtinga med sin övertygelse – historien om Sverige och kärnkraften, Thomas Ramberg. Albert Bonniers förlag 2026.
I Sverige drevs atomkraften fram av en mäktig allians mellan militär, kapitalintressen, forskning och stat, skriver Ramberg. Bara två år efter USA:s bomber över Hiroshima och Nagasaki bildas AB Atomenergi, som tillsammans med Försvarets forskningsanstalt blir motorn i ett omfattande svenskt program för att utveckla både atomvapen och kärnkraft. I slutet av 50-talet slukade atomforskningen så mycket som en fjärdedel av Sveriges totala forskningsbudget.
Tomas Rambergs bok om den svenska kärnkraftens historia tar greppet från planerna på en svensk atombomb till antikärnkraftsrörelsen, folkomröstningen, alla politiska kompromisser och svek till dagens försök att nysatsa på kärnkraft.
Planen för bomben var att Sverige, i alliansfrihetens namn, skulle kontrollera hela produktionskedjan från bränsle till plutonium. Den civila kärnkraften skulle leverera oändliga mängder energi, nästintill gratis. Då målet var att framställa plutonium till atombomber så byggde de första svenska forskningsreaktorerna på så kallad tungvattenteknik. När bombplanerna sent omsider övergavs växlade programmet istället över till lättvatten, vilket innebar att många investerade miljarder (i dagens penningvärde) hade kastats i sjön.
Atombombsprojektet möttes omedelbart av motstånd, inte minst från tongivande kvinnor inom Socialdemokraterna, medan ett organiserat motstånd mot kärnkraften växte fram först i början av 1970-talet. Motståndarna stämplades omgående som bakåtsträvare som styrdes av känslor och önsketänkande, medan förespråkarna stod för förnuft och realism – ett mönster som går igen i dagens debatt, inte minst bland de självutnämnda energiexperternas (nästan uteslutande manliga) kommentartrådar på nätet.
Med förespråkarnas realism var det lite si och så. Det svenska kärnkraftsprogrammet byggde redan från början på helt orealistiska prognoser om en kraftigt ökad efterfrågan på el. Den statliga Energikommittén trodde 1967 att elanvändningen år 2000 skulle hamna mellan 350 och 500 TWh. I verkligheten landade den på 147 TWh, och har därefter sjunkit till ungefär 135 TWh, vilket är samma nivå som i mitten av 1980-talet.
Utifrån de uppblåsta prognoserna planerade man att bygga hela 24 kärnkraftverk, vilket efterhand justerades ner till tolv. Men även den halverade siffran innebar att Sverige länge hade det största kärnkraftsprogrammet i världen, räknat per innevånare. Efter nedstängningen av sex reaktorer sedan 1999 ligger vi fortfarande på tredje plats på världslistan, efter bara Frankrike och Finland.
Kärnkraften hade först en undanskymd roll i den miljödebatt som började växa fram under 1960-talet, men kom snart att bli den fråga som mer än någon annan förenade och mobiliserade miljörörelsen under de kommande decennierna. Omsvängningen speglade, skriver Ramberg, det kritiska nytänkande som svepte över samhällets alla delar och förenade teman som miljöförstöring, internationell solidaritet, ansvar för framtida generationer och kritik mot konsumtions- och industrisamhällets avigsidor.
Det tidiga 70-talets mest tongivande svenska miljödebattör, Björn Gillberg, bidrog till att sätta kärnkraften på dagordningen, men blev en hätsk motståndare till de miljögrupper och aktivister som ville driva frågan genom politisk mobilisering och opinionsbildning snarare än via advokater och rättsliga processer. När Gillberg hade uteslutit en handfull ledande aktivister tågade många ut från miljögruppernas riksorganisation MIGRI:s årsmöte1976 och startade Miljöförbundet som, med Rambergs ord, ”blir motorn i det svenska kärnkraftsmotståndet och så småningom skapar Folkkampanjen mot kärnkraft”.
Detta sker nästan samtidigt som centerledaren Torbjörn Fälldin deklarerar att ”jag sätter mig inte i en regering som startar fler kärnkraftverk”. Ett par månader senare blir han statsminister i en borgerlig regering där de två andra partierna är övertygade kärnkraftsvänner, och redan i regeringsförhandlingarna har han tvingats gå med på att ladda den andra reaktorn i Barsebäck. Laddningen av ytterligare reaktorer villkorades till att kraftbolagen måste kunna visa att det fanns en säker hantering för kärnavfallet. Det systemkritiska motståndet mot ”kärnkraftssamhället” reducerades därmed till en teknikalitet, där ett beslutet om tillstånd delegerades till myndigheten Statens Kärnkraftsinspektion (SKI).
Fälldin trodde att de nya villkoren skulle visa sig omöjliga att uppfylla och att utbyggnaden därmed var stoppad. Man kan säga att han nog fick rätt i den första delen, men inte i den andra. När SKI tre år senare bad åtta geologer granska industrins föreslagna lösning så underkändes den av alla utom en. Trots det godkändes metoden av SKI. Redan nästa dag havererade kärnkraftverket Three Mile Island i Harrisburg, USA – en brutal påminnelse om att kärnkraftens risker inte bara handlade om avfallet.
Folkkampanjen mot atomkraft hade vid det här laget vuxit till en stark röst i samhällsdebatten. Bara en månad innan Three Mile Island startade rörelsen en namninsamling med krav på en folkomröstning om kärnkraften, och bara under de korta veckorna fram haveriet lyckades man samlat in 400 000 namn.
Olof Palme hade kallat Fälldins beslut att ladda Barsebäck 2 för ”det största sveket i svensk politisk historia”. Men han skulle snart själv stå för en politisk helomvändning. Under flera år hade han argumenterat mot alla förslag om en folkomröstning om kärnkraftens framtid. Men redan dagen efter olyckan i Harrisburg tävlade hans parti med Folkpartiet om att bli först med att kräva just en folkomröstning.
Omsvängningen var till stora delar taktisk. Inom socialdemokratin fanns redan en kritisk opinion och i den nya situation som skapats av reaktorhaveriet i USA ville partiledningen avföra frågan från debatten inför det kommande riksdagsvalet bara sex månader senare. Men taktikspelet slutade inte där. For att slippa kampanja tillsammans med högern så tvingade Socialdemokraterna fram två förvillande lika kärnkraftsvänliga alternativ som ställdes mot ett alternativ för snabbare avveckling i folkomröstningen.
På Nej-sidan tog sig det politiska taktikspelet andra uttryck. När partitoppar från C och VPK kliver in uppstår en omedelbar krock med de aktivister och grupper som hade byggt upp Folkkampanjen. Partierna delade upp chefsposterna mellan sig och ersatte erfarna aktivister på kansliet med sitt eget folk. Ramberg gör jämförelsen med amerikanska deckare ”där de federala snutarna tar över en mordutredning och skickar ut den lokale kriminalinspektören på fältet för att göra grovjobbet”.
Något som Ramberg inte berör är hur detta gick till även på det lokala planet. På många orter hade miljöaktivister och andra redan etablerat lokala Nej-kommittéer, som ofta var starkt förankrade i bostadsområden, på skolor och arbetsplatser. Arbetet samordnades genom oftast ganska informella Folkkampanj-strukturer på stads- eller kommunnivå. Även här strömmade partifolket in och övertog, inte sällan under kuppartade former, ledningen för kampanjen. Erfarna aktivister med fel eller ingen partibok fick inte bara kliva åt sidan – i vissa fall utestängdes de även från föreläsar- och debattuppdrag som förmedlades genom kampanjen.
Sammantaget ledde allt detta till att arbetet på många håll förlorade momentum och det är inte otänkbart att detta bidrog till att Nej-alternativet bara blev näst störst (med en mycket liten marginal) – något som beskrivs i antologin Det förlorade försprånget som en grupp aktivister gav ut efter folkomröstningen (En mer detaljerad beskrivning som ursprungligen publicerades i Internationalen 1994 finns att läsa här).
Vad många idag inte känner till, eller har glömt, är att samtliga tre alternativ i folkomröstningen förespråkade en avveckling av all kärnkraft, om än på helt olika sätt. Så även om Ja-alternativen vann omröstningen så beslutade riksdagen om en avveckling till senast år 2010 – men först efter att ha byggt ut ytterligare sex reaktorer (så mycket för kärnkraftsvännernas ”förnuft”…). Detta beslut upphävdes av regeringen Reinfeldt just år 2010. Då fanns fortfarande tio reaktorer i drift.
Utvecklingen sedan folkomröstningen innehåller alltför många turer för att ens göra ett försök till sammanfattning – den som är intresserad rekommenderas starkt att läsa Rambergs bok. Här bara ett par nedslag i några frågor som känns särskilt relevanta för dagens debatt.
– Innan FN:s klimatmöte i Köpenhamn 2009 nådde Allianspartierna en överenskommelse där centern accepterade byggandet av ny kärnkraft i utbyte mot skärpta klimatmål och ökade stimulanser för förnybar energiproduktion, vilket riksdagen godkände året därpå. Men alliansen enades också om principen att kärnkraften skulle stå på egna ben, utan något statligt stöd i form av ”direkta eller indirekta subventioner”. Det var fortfarande Ulf Kristerssons besked inför valet 2022: det skulle inte införas några subventioner. Likväl har hans regering sedan dess infört olika stöd till ett värde av närmare 1000 miljarder.
– Dagens kärnkraftsvänner hävdar ofta att s-ledda regeringar har lagt ner sex kärnkraftverk, trots att det bara är de två reaktorerna i Barsebäck som stängts av genom politiska beslut. Högern menar att de övriga fyra har stängts till följd av att s-regeringarna har försämrat förutsättningarna för fortsatt drift. Man pekar då främst på den så kallade effektskatten för kärnkraftverk. Det är sant att regeringen Löfvén höjde skatten 2015 – men inte med lika mycket som Alliansregeringen hade höjt den åtta år tidigare. Och redan 2017 sänkte Löfvéns regering skatten med 90 procent, för att sedan avskaffa den helt från första januari 2018 som del i en en överenskommelse med de borgerliga. När överenskommelsen presenterades deklarerade Moderaternas partiledare stolt att ”Kärnkraften är räddad!” – men kraftbolagen fortsatte nedstängningarna enligt sina tidigare beslut. De såg helt enkelt inte någon ekonomi i att driva dem vidare.
– Vad kärnkraftsvännerna än säger så pågår det inget globalt uppsving för kärnkraften. Kärnkraft som energikälla peakade redan för 20 år sedan, och sjönk sedan kraftigt efter de tre härdsmältorna i Fukushima 2011. Först 2024 nådde produktionen upp till samma nivå som 2006. Dyra och försenade byggen av kärnkraftverk i Finland, Storbritannien och Frankrike har fungerat som avskräckande exempel – även om samma verk på sistone börjat användas som argument för att staten måste ta en aktiv roll i kärnkraftsutbyggnaden. Samtidigt har kostnaderna för förnybar el sjunkit kraftigt, vilket lett till en veritabel boom för både vind- och solenergi. Här är det intressant att se hur argumenten mot vindkraften har skiftat genom decennierna – från att några löjliga snurror aldrig kan generera några meningsfulla mängder energi, till att vindkraften idag står för en så stor del av elproduktionen att den hotar elsystemets stabilitet.
– En lite undanskymd fråga i dagens debatt om att bygga ny kärnkraft är frågan om avfallet. De redan beviljade lagren är dimensionerade för den mängd avfall som de redan byggda kärnkraftverken beräknas producera. Nya reaktorer kräver därför nya lager. Men den lokala kampen mot avfallsförvar är den fråga där kärnkraftsrörelsen har varit mest framgångsrik. Överallt på de tiotals orter där bolagen ville undersöka berggrunden mobiliserades ett motstånd som kom att samordnas inom nätverket Avfallskedjan. Kärnavfallsbolaget SKB tvingades till sist sluta leta efter det mest stabila urberget för ett slutförvar, och istället söka efter de kommuner där befolkningen var mest välvilligt inställd. Som av en händelse visade det sig vara de kommuner som redan hade kärnkraftverk, och där hamnade till sist både det utbyggda mellanlagret (Oskarshamn) och slutförvaret (Östhammar där Forsmark ligger). Regeringen har redan anslagit 183 miljarder kronor för att hitta en lösning för avfallet från nya reaktorer, men det är ingen högoddsare att lokalt motstånd växer fram så snart man börjar leta efter en plats. Precis på samma sätt som motståndet mot uranbrytning har mobiliseras efter att regeringen hävt det förbud som infördes 2018.
För att summera så är Tomas Rambergs bok en insiktsfull och lärorik berättelse om de ofta ganska häpnadsväckande turerna kring den svenska kärnkraften alltsedan starten för snart 80 år sedan. Tyngdpunkten ligger på det politiska spelet mellan (och inom) riksdagspartierna – fair enough för en journalist med en lång karriär som politisk kommentator på SR Ekot och Dagens nyheter, och som medverkande i podden ”Det politiska spelet” under tio år.
Fick man önska något mer så är det en lite fylligare beskrivning och analys av folkrörelsen mot kärnkraften – både vad gäller aktiviteter, strategier och interna diskussioner. Ramberg beskriver ett gradvis skifte från systemkritik till att fokusera på kärnkraftens risker och så småningom nästan enbart på tekniska lösningar av avfallsfrågan – fast då mest i förhållande till de kärnkraftskritiska partierna. Men hur diskuterades detta i rörelsen? Vilka olika uppfattningar fanns kring initiativet att bilda ett miljöparti efter folkomröstningen, och hur påverkade det nya partiet det fortsatta engagemanget i massrörelsen? Hur diskuteras kärnkraften i den klimatrörelse som växt fram och till stora delar har tagit den gamla rörelsens plats i samhällsdebatten?
Men det är kanske ämnet för en annan bok. Och det är väl mycket begärt att Tomas Ramberg ska skriva också den.