Frågan är inte främst om Novus 5,8 procent för L var ”inflation”.
Den intressantare frågan är om opinionsmätningarna, mediernas dramaturgi och stödröstningslogiken tillsammans skapade en självförstärkande återkoppling som faktiskt förändrade opinionsläget.
Kommentar| Alex Fuentes
Den 12 september sa Nooshi Dadgostar: ”Men ska vi tro mätningarna är risken stor att Tidö vinner i morgon.” Också hon var påverkad av den valberättelse som mediemakten hade byggt upp.
Påståendet att svensk public service – SVT, SR och UR – är ”vänstervriden” har drivits och spridits under decennier, framför allt av borgerliga politiker, högertankesmedjor och konservativa medieaktörer. Myten har återigen visat sig vara just det – en myt. Valrörelsen visade snarare något annat. Valrapporteringen har varit kraftigt vinklad, vilket skapat ytterligare grogrund för högern, mediernas snedvridning bidrog till en politisk dramaturgi som gynnade högern.
Opinionsinstituten har olika ägare som brukar använda olika metoder och kan därför komma fram till olika resultat. Ändå presenterades enskilda mätningar ofta som om de beskrev opinionen med närmast matematisk exakthet. Novus är till exempel ett börsnoterat aktiebolag med privata ägare, där majoritetsägaren, familjen Sjöström, äger 62 procent av kapitalet. Framför allt under valkampanjens slutskede presenterade Demoskop, Ipsos, Indikator Opinion, Verian/SVT och Novus/TV4 en strid ström av opinionsmätningar.
Och det är här mediemakten kommer in.
Novus hade L på 1,9 procent den 19 augusti, 3,3 procent den 2 september, 4,3 procent den 7 september och 5,8 procent den 9 september. Väljarna fick veta att ”L får 4,3 procent och klarar riksdagsspärren”. Man skrev inte: ”En mätning placerar L på 4,3 procent, medan flera andra aktuella mätningar fortfarande placerar partiet kring 2–3 procent.” Det är en stor skillnad. På tre veckor tecknades alltså en närmast perfekt uppåtgående kurva: 1,9 → 3,3 → 4,3 → 5,8.
Men andra institut gav samtidigt en betydligt mindre dramatisk bild. Den 3 september hade Aftonbladet/Demoskop L på 2,8 procent och SVT/Verian på 3,0 procent. Trots det formulerades rubriker som ”Uppryckning av L”, ”L närmar sig spärren – ’Kan gå fort’” och ”Håller trenden i sig blir det ett jämnt val”. Den 9 september kom Novus med en ny, anmärkningsvärd siffra för L: 5,8 procent. På extremt kort tid hade Novus registrerat en dramatisk förändring. Slående är inte bara själva siffran utan också tidsförloppet och vad media basunerade ut. Att Novus mätte L till 5,8 procent betydde naturligtvis inte att institutet ”visste” att Liberalerna hade stöd av exakt 5,8 procent av väljarna. Ändå presenterades denna enskilda mätning i många rubriker nästan som om den vore ett färdigt valresultat.
Berättelsen hade förändrats. Nyheten var inte längre bara att L låg under riksdagsspärren. En dramaturgisk kedja hade skapats: Novus opinionsmätning och rapporteringen om den blev själva en del av den process som mätningen påstod sig mäta.
L är på väg upp → spärren kan klaras → blockgapet krymper → valet kan bli jämnt.
Vändpunkten kom redan den 7 september då Novus placerade L på 4,3 procent. TV4, SVT och Aftonbladet slog fast i sina rubriker att ”Liberalerna är över spärren”. Svenska Dagbladet påpekade visserligen att Novus var ensamt om att placera L över fyra procent och att det ännu inte var statistiskt säkerställt att partiet faktiskt befann sig där. Men den distinktionen drunknade lätt i rubrikerna. Novus kommenterade självt denna mekanism och pekade på att medierapporteringen hade betydelse för stödrösterna.
Två dagar senare kom Novus med 5,8 procent. TV4:s rubrik löd: ”L över spärren i ny Novusmätning – statistiskt säkerställt.” Novus vd Torbjörn Sjöström kallade utvecklingen ”helt sensationell” och andra medier följde efter.
Men vad var egentligen statistiskt säkerställt? Att Novus mätning gav 5,8 procent är inte samma sak som att Liberalerna hade 5,8 procent av väljarkåren. Opinionsundersökningar bygger på urval, viktningar och statistiska osäkerheter. Hade medierna lagt de olika institutens mätningar bredvid varandra hade en betydligt mer komplicerad bild framträtt. Det finns naturligtvis en avgörande skillnad mellan att säga: ”I Novus urval uppger 5,8 procent att de skulle rösta på Liberalerna.” och: ”Liberalerna har nu 5,8 procent av väljarna.” Det senare kunde lätt uppfattas som ett konstaterat faktum. Det var det inte.
Det mest intressanta är emellertid inte om Novus hade ”rätt” eller ”fel”, utan vad som hände när opinionsmätningarna blev politiska nyheter.
Först rapporterade medierna att L riskerade att åka ur riksdagen. Det kunde få M-, KD- eller SD-väljare att överväga stödröstning. När Novus därefter registrerade ett ökat stöd rapporterade medierna att L närmade sig spärren. Det kunde i sin tur göra stödröstning ännu mer attraktiv. När Novus sedan placerade partiet över fyra procent blev budskapet att L klarar spärren och valet blir jämnare. Opinionsmätningen hade därmed blivit en del av den politiska process som den påstod sig enbart mäta.
Enligt Novus egen analys berodde L:s uppgång framför allt på en omfördelning inom Tidöblocket. Det var inte partiets sakpolitik eller förtroendet för partiledaren som främst förklarade uppgången, utan budskapet: utan L blir det ingen Tidöregering. Alldeles iögonfallande: en medieeffekt hade existerat, institutet konstaterade att uppgången sammanföll med att partiet hamrade in sitt budskap i medierna. En politisk återkopplingsmekanism.
Medierna rapporterar att L hotas av riksdagsdöden → borgerliga väljare börjar stödrösta → opinionsinstituten registrerar en uppgång → medierna rapporterar intensivt om uppgången → ännu fler väljare börjar överväga stödröstning. Här uppstod ett tydligt mönster. Medierna rapporterade om en opinionsförändring. Men sättet som förändringen omvandlades till politisk dramatik i medierna bidrog till nästa opinionsförändring. På kort tid kunde vi se en närmast fullständig metamorfos i berättelsen. Det påverkade borgerliga väljares beteende, det gynnade högern.
Det finns därför goda skäl att tala om en självförstärkande opinionsdynamik där medierna inte bara passivt beskrev opinionen. Genom urval, rubriksättning och rapporteringens omfattning påverkade de också de strategiska överväganden som delar av väljarkåren gjorde.
Frågan är därför kanske inte främst om Novus 5,8 procent var ”inflation”. Den intressantare frågan är om opinionsmätningarna, mediernas dramaturgi och stödröstningslogiken tillsammans skapade en självförstärkande återkoppling som faktiskt förändrade opinionsläget. Opinionsundersökningen blev då inte bara en termometer som mätte temperaturen. Den bidrog själv till att höja den.