Vänsterpartiets strävan efter att till varje pris få regera tillsammans med det nyliberala Centerpartiet under socialdemokratisk ledning har varit fel från början. Strategin som lanserades redan i våras, när partiledningen öppet deklarerade att V ville ha ministerposter i en S-ledd regering, var också fel.
Att först anpassa sig och sedan vädja om att få sitta med i en S-ledd regering som med stor sannolikhet kommer att fortsätta föra högerpolitik är en återvändsgränd.
Kommentar| Peter Widén
Det handlar inte om att det under alla omständigheter skulle vara fel för Vänsterpartiet att delta i en regering tillsammans med Socialdemokraterna. Problemet är att partiledningen har gjort regeringsmedverkan till ett mål i sig. En sådan inriktning skulle kunna vara motiverad om det samtidigt fanns en tydlig rörelse åt vänster inom socialdemokratin. Men någon sådan rörelse finns inte. Magdalena Andersson och det socialdemokratiska etablissemanget har knappast gjort någon hemlighet av att man vill kunna samarbeta med Centerpartiet och även Kristdemokraterna. Kanske kan Miljöpartiet också få vara med på ett hörn.
Sitter man i en regering måste man också ta ansvar för regeringens samlade politik. Det betyder naturligtvis inte att varje punkt i det egna partiprogrammet måste förverkligas för att regeringsmedverkan ska vara möjlig. Kompromisser är ofrånkomliga. Men frågan är vilken politik regeringen i huvudsak kommer att föra.
Det finns ingenting som tyder på att Socialdemokraterna är beredda att utmana den ekonomiska makten i samhället. Snarare tvärtom. Socialdemokratin har under lång tid rört sig åt höger, och mycket talar därför för att en regering under Magdalena Andersson i centrala ekonomiska frågor kommer att föra en politik som kapitalet kan leva gott med. Det vet också Vänsterpartiets ledning. Varför då frivilligt binda sig vid en sådan regering?
Danmark är ett belysande exempel. Där finns två betydande partier till vänster om Socialdemokratiet: Socialistisk Folkeparti och Enhedslisten. Sedan juni sitter Socialistisk Folkeparti i Mette Frederiksens regering tillsammans med Socialdemokratiet, Moderaterne och Radikale Venstre. SF har också tidigare deltagit i en S-ledd regering och fick därefter betala ett högt politiskt pris.
Även Podemos i Spanien valde regeringsmedverkan tillsammans med socialdemokratiska PSOE. Under de följande åren försvagades Podemos kraftigt. PSOE körde över partiet i fråga efter fråga, samtidigt som konflikterna inom den spanska vänstern fördjupades. Efter valet 2023 lämnades Podemos utanför den nya regeringen och partiet har sedan dess haft en betydligt svagare parlamentarisk ställning.
Enhedslisten i Danmark representerar en annan linje – och en som Vänsterpartiet borde överväga. Partiet har pekat på Mette Frederiksen som statsminister för att förhindra att högern tar regeringsmakten, men har valt att stå utanför regeringen. Därmed behåller Enhedslisten sin politiska självständighet och kan stödja förslag som innebär verkliga förbättringar, samtidigt som partiet kan bekämpa högerpolitik utan att självt bära regeringsansvaret.
Det är en principiellt viktig skillnad: att släppa fram en regering är inte detsamma som att bli en del av den.
Så till V-ledningens hantering av de angrepp där antisemitanklagelser riktats mot partiet. Vänsterpartiet kryllar naturligtvis inte av antisemiter, så som delar av högern försöker göra gällande. Bland personer som uteslutits eller pressats att lämna partiet har det däremot funnits exempel på bristande politisk skolning och uttalanden som kunnat användas mot partiet. Men partiledningen har alltför ofta svarat genom att vika sig och offra partikamrater för att försöka undkomma eldgivningen från Israels mest oreserverade försvarare.
Att gång på gång retirera fungerar inte.
Under de senaste tre åren har varje anpassning högerut knappast fört Vänsterpartiet närmare de eftertraktade ministerposterna. Att först anpassa sig och sedan vädja om att få sitta med i en S-ledd regering som med stor sannolikhet kommer att fortsätta föra högerpolitik är en återvändsgränd.
Att sitta i en sådan regering för inte Vänsterpartiets väljare närmare ”makten”. Partiledningen har heller inte utmärkt sig genom någon antikapitalistisk strategi som syftar till att bryta kapitalets och borgerlighetens makt. Risken är i stället att vänsterministrar placeras i regeringskansliet iförda en politisk tvångströja som begränsar möjligheten att föra vänsterpolitik.
Det var knappast för en sådan snörkostym människor röstade på Vänsterpartiet.
Men Vänsterpartiet får under inga omständigheter reduceras till sin centrala partiledning. Partiets bas består av tusentals socialister och vänsteraktivister. Många vänsterpartister gör ett viktigt arbete i fackföreningar, sociala rörelser och kommunala och regionala församlingar. Vänsterpartiet består av tusentals människor som faktiskt vill se vänsterpolitik genomföras. Att se partiet sättas i politisk tvångströja i en regering dominerad av ”mittenpolitik” kan leda till en omfattande demoralisering. Det har vänstern inte råd med.
Det tål därför att upprepas: släpp fram Magdalena Andersson som statsminister om alternativet är en regering beroende av Kristersson, Busch, Mohamsson och Åkesson. Men låt bli att tigga om ministerposter.
Inta i stället en självständig vänsteropposition. Bekämpa varje högerförslag från en Anderssonregering och stöd de reformer som faktiskt förbättrar villkoren för arbetande människor. Och framför allt: bombardera regeringen med egna progressiva förslag – om välfärd, arbetsrätt, bostäder, jämlikhet och omfördelning – som förbättrar villkoren för arbetarklassen och låginkomsttagarna.
Då kan Vänsterpartiet både hålla högern borta från regeringsmakten och samtidigt behålla friheten att organisera motstånd mot den högerpolitik som också en socialdemokratisk regering kan komma att föra. Det skulle stärka inte bara Vänsterpartiet utan hela den socialistiska vänstern.