När Internationalens Gay Glans var 15 år skolkade han en vecka från skolan – för att som besatt läsa ut Vilhelm Mobergs bok ”Soldat med brutet gevär”.
I efterhand vågar jag påstå att min vecka av skolk betydde mer för min bildning än grundskolan, skriver han.
Krönika| Gay Glans, foto Thony Glans
I min släkt har vi antingen varit fabriks-eller byggnadsarbetare eller arbetarhustrur. Mina första yrkesverksamma år tillbringade jag på en armaturfabrik i nordskånska Tyringe, från nyss sexton år fyllda.
När jag som femtonåring, i mitten av 60-talet, fick Vilhelm Mobergs bok Soldat med brutet gevär av min äldre bror Thony, blev det början på en stark läsrelation som fortfarande håller.
Vilhelm Moberg beskrev en värld jag kände igen: klassamhället med dess orättvisor. Valter Sträng, huvudpersonen i Soldat med brutet gevär beskrev det som att: ”klasskillnaderna märktes överallt, i alla samhällets vinklar och vrår”.
I stället för att gå till skolan simulerade jag sjuk veckan därpå. Inte på grund av lathet, utan för att jag var tvungen att läsa den omfångsrika boken till sitt slut.
Soldat med brutet gevär gjorde ett oförglömligt intryck på mig där jag låg i sängen och läste. Jag kände mig besläktad med Valter Sträng. Han var ung som jag, arbetarbarn som jag. Jag följde hans utveckling från klassmedveten ungsocialist till övertygad antimilitarist och det obehag han upplevde inför första världskrigets förestående katastrof.
Trots varningstecknen hyste Valter Sträng förhoppningar om att kriget skulle förhindras, eller åtminstone stoppas, genom Andra Internationalens antimilitaristiska politik – att ingen arbetare skulle skjuta på en annan arbetare, oavsett vilken nation de tillhörde. Genom massivt civilt motstånd, generalstrejker och internationell solidaritet skulle krigshetsarna tvingas på fall. Valter Sträng tvivlade inte på att det var möjligt.
När Andra Internationalen gav vika för nationalism och krigsretorik blev Valter Sträng bestört.
För mig var det en klargörande läsupplevelse. Moberg förklarade världskatastrofen på ett sätt som ingen historielektion hade lyckats med. Genom hans bok fick jag bilden av Andra Internationalens sammanbrott som en avgörande faktor bakom 1914 års katastrof.
Boken bidrog starkt till att göra mig till antimilitarist och motståndare till nationalismen. Jag minns hur jag tänkte: inte fan ska jag göra lumpen.
Jag sa inget om min läsupplevelse till min lärare. Däremot vägrade jag läsa Flickan med frack av Hjalmar Bergman.
Ingen lärare skulle tala om för mig vad som var bra läsning. Ingen läsning som de föreslog nådde upp till böckerna jag läste av Vilhelm Moberg, Ivar Lo Johansson och av den tidiga arbetarförfattarinnan Maj Hirdman.
I efterhand vågar jag påstå att min vecka av skolk betydde mer för min bildning än grundskolan, förutom de första åren då jag lärde mig läsa och skriva.
I dag ser vi med oro hur upprustningshysterin återigen genomsyrar samhället. Även Vänsterpartiet, med sina historiska rötter i arbetarrörelsens antimilitarism, håller på att göra om misstaget som gjorde Valter Sträng bestört – att ställa in sig i ledet till försvar av nationalism och upprustning.
Sextio år senare bär jag fortfarande med mig Valter Strängs brutna gevär i sängen.