Förra onsdagen rasade den så kallade ” Al-Saada-byggnaden” i Gaza och dödade 20 personer, inklusive åtta barn, medan omkring 15 andra förblev saknade under rasmassorna.
Mallak Abuhamda, Internationalens medarbetare i Gaza, rapporterar om en byggnadskollaps som är så mycket mer.
Fokus| Mallak Abuhamda
Här är frågan folk inte längre ställer: ”Var är säkert?”
Istället har det blivit en mycket mer smärtsam fråga:
”Var kan vi bo när det inte finns någon säker plats?”
Stora delar av Gazaremsan har förstörts. Utrymmena för bostäder har blivit alltmer knappa, och hela familjer har gång på gång blivit fördrivna. Många har ställts inför ett plågsamt val: att stanna kvar i skadade och instabila byggnader, eller sova i tält som ger lite skydd mot vinterns kyla eller sommarens hetta, och knappt ger ens den minsta känsla av att deras barn är säkra från fara.
I Gaza betyder hem inte längre nödvändigtvis trygghet.
Ibland blir hemmet just den plats som kan döda dem som bor därinne.
Och ibland har människor inget val än att välja mellan två faror och be att de ska klara natten.
Varje dag lever palestinier i Gaza bland ruinerna av ett krig som lämnat dem med lite annat än rädsla och väntan.
Men onsdagen i veckan bjöd på ännu en tragedi, som återigen visade hur farlig överlevnaden i Gaza har blivit.
I området Al-Sina’a, väster om Gaza stad, kollapsade en skadad femvånings bostadsbyggnad över sina invånare, medan tält med fördrivna människor stod i närheten.
Byggnaden utgjorde ingen okänd fara. Den hade tidigare skadats av bombardemang, men dess invånare hade ingen annanstans att ta vägen.
De tvingades bo på en plats de visste var farlig eftersom det inte fanns något alternativ.
Detta är en av de mest smärtsamma verkligheterna i livet i Gaza: människor vet att taket ovanför deras huvuden kanske inte håller, men de sover under det eftersom de inte har någon annanstans att ta vägen.
Raset av det som kallades ”Al-Saada-byggnaden” dödade 20 personer, inklusive åtta barn, medan omkring 15 andra förblev saknade under rasmassorna.
Femton människor var fortfarande där.
Femton namn som deras familjer väntade på att få höra.
Femton ansikten vars familjer inte visste om de skulle återvända levande, eller om de skulle dras upp ur rasmassorna som kroppar.
Bakom varje siffra sitter en familj nära ruinerna, tittar på räddarna, väntar på ett ljud, en rörelse eller en nyhet som kanske kan ge dem en liten del av ett hopp.
Ovanpå rasmassorna av den kollapsade byggnaden stod en civilförsvarsarbetare.
Skräpet omringade honom på alla sidor. Familjer väntade oroligt medan räddningsarbetare letade igenom tonvis av betong och vriden metall efter tecken på liv.
Mannen bad alla att vara tysta.
Sedan ropade han med all styrka hans röst kunde bära:
”Är någon vid liv? Kan någon höra mig? Är det någon där?”
Tystnad följde.
Sedan kom ett svar från under rasmassorna.
Det var ett barns röst.
En liten, rädd röst, fast mellan två kollapsade tak, men fortfarande vid liv.
Han sade:
”Jag kan höra dig, farbror, men jag är fast mellan de två taken. Jag kan inte röra mig eller ens tala ordentligt, och ingen kan se eller höra mig.”
Sedan kom ord som ingen mor eller far kunde höra utan att deras hjärta skulle brista:
”Jag dör av rädsla, farbror. Jag håller på att få slut på syre… det är allt.”
Barnet visste att någon stod över honom.
Han kunde höra räddaren.
Och räddaren kunde höra honom.
I några ögonblick fanns en otroligt skör tråd mellan liv och död.
Ett barn under rasmassorna som ropade på en man han inte kunde se, medan mannen ovanför kämpade för att nå ett barn han ännu inte kunde nå.
Tre timmar.
Tre hela timmar gick medan barnet väntade.
Han väntade på att ett ljus skulle öppna sig ovanför honom.
Att en hand skulle nå honom.
Att någon skulle höra hans röst igen.
Att han skulle fly platsen där betong blivit hans tak, möjligheten till en grav, och rädsla hans enda följeslagare.
Men efter tre timmar kom barnet inte ut levande.
Civilförsvaret återfann hans kropp under rasmassorna.
Barnet som ropade på hjälp för att kunna leva… drogs upp ur rasmassorna död.
Han hade inte efterfrågat något extraordinärt.
Han bad inte om ett nytt hem.
Han bad inte om ett annat liv.
Han ville bara komma ut.
Att andas.
Att se ett bekant ansikte.
Att återvända till sin mor.
Men även den lilla önskan verkade bortom vad det belägrade Gaza kunde ge honom.
Döden som kunde ha haft ett annat slut
Kanske är de mest smärtsamma orden i denna tragedi inte ”byggnaden kollapsade”, inte ”20 personer dödades”, inte ens ”personer saknas fortfarande under rasmassorna.”
Det mest smärtsamma är att ett barn levde under de där rasmassorna.
Han kunde höra räddarna.
Och räddarna kunde höra honom.
Det fanns ett liv som potentiellt kunde ha räddats.
Men bristen på utrustning, den enorma mängden bråte och svårigheten med räddningsinsatsen förvandlade att nå honom till en kapplöpning mot klockan som inte slutade som alla hade hoppats.
Det är därför händelsen inte kan ses som enbart en byggnadskollaps.
Det är en ögonblicksbild av den större tragedi som slukar Gazaremsan.
Människor lever inte bara bland förstörda byggnader. De lever i ett helt landskap av faror.
Hus som riskerar att kollapsa.
Tält som ger lite skydd.
Sjukhus som har förstörts eller har mycket begränsad kapacitet.
Blockerade eller skadade vägar.
Otillräcklig räddningsutrustning.
Och familjer utan någonstans säkert att vända sig.
Död under rasmassorna… och räddning utan utrustning
Sedan raset har civilförsvarsteam, i samarbete med Gazas kommun, försökt nå de instängda och rädda offren.
Men detta är inte en vanlig räddningsinsats.
Rasmassorna är enorma. Byggnaden var fem våningar hög och innehöll 24 lägenheter, medan räddningsteamen saknar den tunga utrustning och maskiner de behöver för att snabbt nå de som är fast under rasmassorna.
Och här blir varje minut mer värdefull än någonsin.
Under normala omständigheter kan räddningsteam använda tunga maskiner för att rensa passager och nå människor som är fast under kollapsade byggnader. I Gaza kan räddningsarbetare dock tvingas arbeta med extremt begränsade resurser, omgivna av enorma massor av betong och vriden metall, medan tiden fortsätter att gå.
Och tid under rasmassorna är inte bara tid.
Varje minut kan betyda ett människoliv.
Det kan finnas ett barn som väntar på sin far.
En mamma som försöker hålla sitt barn vaket.
Eller en man som knackar mot en betongbit i hopp om att någon ska höra honom.
Ändå behöver räddningsteamen själva någon som kan ge dem verktyg som gör det möjligt för dem att rädda dessa liv.
Och så blir tragedin tvådelad: människor är fast under rasmassorna, medan räddarna saknar medel att nå dem så snabbt som de behöver.
I Gaza väljer människor inte fara… de pressas in i den.
Det är lätt för någon som ser på scenen på avstånd att fråga:
Varför stannade dessa personer kvar i en skadad byggnad?
Men den verkliga frågan är:
Vart annars skulle de ha tagit vägen?
När hem förstörs, stadsdelar reduceras till ruiner, det tillgängliga utrymmet i Gazaremsan krymper och alternativen blir alltmer begränsade för hundratusentals fördrivna människor, är det inte längre ett fritt val att leva på en osäker plats.
Det är en nödvändighet.
En familj med barn kan inte sova på gatan för evigt.
Ett tält är inte alltid ett gångbart alternativ.
Och att flytta från ett område till ett annat är inte en enkel sak på en plats där människor lever under förödande humanitära och säkerhetsmässiga förhållanden.
Och så blir en skadad byggnad ett ”hem”, även om det i verkligheten kanske är en katastrof som väntar på att hända.
Enligt siffror från civilförsvaret är omkring 2 000 bostäder som riskerar att kollapsa fortfarande bebodda.
Den siffran avslöjar ensam omfattningen av faran som människor står inför.
Tragedin på Al-Sina’a-gatan är kanske inte en isolerad händelse.
Tusentals familjer sover under spruckna tak, vid väggar som riskerar att kollapsa, och inne i byggnader som har förlorat förmågan att skydda de som bor där.
Och när vintern närmar sig blir riskerna ännu större.
Regn, fukt och starka vindar kan ytterligare försvaga redan skadade byggnader, vilket lämnar invånarna inför ett omöjligt val: att stanna kvar i en byggnad som kan kollapsa, eller flytta ut i det öppna där det inte finns något verkligt skydd.
Gaza behöver inte fler dödsfall
Efter allt som Gazas folk har utstått borde räddning av liv ha varit prioritet.
Räddnings- och grusröjningsutrustning bör tas in, och civilförsvarsteam bör ha den utrustning de behöver för att nå dem som fortfarande saknas—oavsett om de är offer för denna senaste tragedi eller människor som fortfarande är begravda under byggnader som kollapsat under krigsår.
För rasmassorna i Gaza är inte bara betong och stål.
Under den finns berättelser om hela familjer.
Fotoalbum.
Barnleksaker.
Personliga dokument.
Minnen av hem.
Och ibland kropparna av människor vars familjer fortfarande inte har kunnat begrava dem.
Att ge räddningsteam den utrustning de behöver och möjliggöra för dem att arbeta snabbt och effektivt har blivit avgörande för att rädda liv. Det är också avgörande att ge säkert skydd åt familjer som bor i byggnader som riskerar att kollapsa.
För att rädda ett liv börjar inte bara när en byggnad rasar.
Att rädda ett liv börjar med att förhindra att det faller från första början.
I Gaza behöver familjer inte fler varningar om att deras hem är farliga; de vet redan.
Barn behöver inte få veta att väggarna kan kollapsa; de hör själva sprickorna knaka.
Och mödrar behöver inte mer rädsla; de har burit tillräckligt av den i åratal.
Det Gaza behöver nu är en säker plats där människor kan sova utan att undra om de kommer att vakna på morgonen.
Det behövs utrustning som kan rädda de levande innan de döda återhämtas.
De behöver skydd som inte blir en grav.
Och varje person under rasmassorna behöver ses som en människa med ett namn, en familj, en mamma som väntar på dem, och kanske ett barn som fortfarande tror att deras pappa kommer hem.
På Al-Sina’a-gatan väntar familjer fortfarande.
Under rasmassorna söker de fortfarande.
Och barnets röst, som ropade under betongen—
”Jag kan höra dig, farbror…”
—har blivit ännu ett vittnesmål om Gazas tragedi.
Ett barn som levde.
Ett barn som hörde personen som kommit för att rädda honom.
Ett barn som ropade på hjälp.
Ett barn som väntade.
Sedan tystnade hans röst.
Men berättelsen består.
Och det gör också frågan som världen allt svårare har att undkomma:
Hur många människor måste dö under rasmassorna innan möjligheten att rädda ett liv blir något som inte längre kan skjutas upp?
I Gaza ber folk inte om det omöjliga.
De vill helt enkelt att deras barn ska överleva.
De vill sova utan rädsla.
De vill ha ett tak som inte rasar över deras huvuden.
Och de vill att världen ska höra deras röster innan de rösterna blir tysta under rasmassorna.
Huset som det såg ut före kriget