Dokumentärfilmen NAZA, om den israeliska militärens kalkyler av antalet civila som kommer att dödas vid attacker, handlar inte bara om den medvetna och högteknologiska planeringen bakom massmorden. Den handlar om människan.
Film | Håkan Blomqvist
NAZA – En inblick i massdödandets system
Av Yuval Abraham och Rachel Szor
Till det mest skrämmande med filmen NAZA hör inte bara det medvetna folkmordet, de kyliga beräkningarna och högteknologin. NAZA, den hebreiska förkortningen för Nezek Agavi – ”sidoeffekter”, på engelska collateral damage – anger hur många civila som kommer att dödas och skadas för en dödad Hamasmedlem vars hem och familj ska bombas. Det hela noga uträknat av AI-system som underlag för eldgivning med drönare och annat.
Till sin tjänst har den israeliska underrättelsetjänsten kontroll över Gazas tele- och mobilnät som lokaliserar alla telefoners plats men även deras innehåll, ja inte bara sms och samtal kan följas utan även fotografering och pågående ljudupptagning… Därmed tycker sig underrättelsetjänsten kunna identifiera ”Hamas-telefoner” och AI-systemen ange målen, som bombas nattetid när Hamasmedlemmen bör vara hemma hos sin familj – eller när en barnröst välkomnar pappa hem eller man och hustru pratar i köket eller TV-soffan.
De intervjuade underrättelsebefälen och operatörerna redogör också för den systematiska bombningen och utraderingen av bostadsområden, där statistiskt sett 25 procent av palestinierna stannat kvar och alltså dödas och för krypskyttarnas massakrer, en och en som på ett skjutfält, av hungrande människor springande till matutlämningar. ”Förbjudna zoner” markeras för Gazaborna inte av kartor eller avspärrningar, utan av döden.
Men kanske det mest skrämmande med NAZA handlar om människan. De intervjuade förövarna av massmord kände ingenting. Även om någon i efterhand insåg att det handlade om mord, krigsförbrytelser och till och med folkmord ifrågasatte de sällan när de var aktiva. Tvärtom, att jobba för den militära underrättelsetjänsten var mycket eftertraktat och de ville göra ett bra jobb, visa framfötterna och få uppskattning. Ja, de kände stor tillfredsställelse över lyckade bombningar, gladdes, ”det var kul”. Och levde vanliga vardagsliv med lunchraster mellan massakrerna, återgick till sina civila arbeten och utbildningar efteråt, i det sekulära och radikala Tel Aviv. ”Nej, ingen i min enhet såg ner på araber, eller avhumaniserade dem, men vi litade på det israeliska samhället och systemet som förklarade vad som måste göras.”
Den israeliske förintelseforskaren Omer Bartov kände igen just denna inställning bland tyska och andra förövare av folkmordet på Europas judar under senaste världskriget. Det krävdes ingen särskild övertygelse eller hat för att begå massmord, utan just ett system av regler, gemenskap och oförmåga eller ovilja att förstå sitt eget handlande. Kanske mest välkänd i detta sammanhang är Christopher Brownings ”Ordinary men” – Helt vanliga män (Norstedts 1998) – om reservpolisbataljon 101:s massmord på judar i Polen från 1941. Bataljonen var inte tvångsrekryterad eller någon elitenhet och ingen var tvingad att delta i dödandet, men ”systemet” och gemenskapen inneslöt dem alla.
Kanske ännu mer skräckinjagande är här Harald Welzers socialpsykologiska studie av polisbataljon 45 (Gärningsmän. Hur helt vanliga människor blir massmördare, Daidalos 2007) – där bataljonen, likt i Brownings studie, understödde de s k einzatsgruppen i deras likvidering av judar på östfronten. Men Welzer visar hur åratal av vardaglig exkludering av judar i Nazityskland tillsammans med den nya nationalsocialistiska ”ariska” moralen – det han kallar förändringen av den ”normativa referensramen” – tillsammans med själva kriget gjorde att ”mördandet av judarna frikopplades från varje medvetande om brott och omoral”. Intervjuer efter kriget med soldater ur polisbataljon 45 som deltog i massmorden på Kievs judar i ravinen Babij Jar i slutet av september 1941, är ibland till förvillelse lik de intervjuades tankar i NAZA. De tyska soldaterna minns sitt dödande av nära 34 000 människor under två dygn, men inte i första hand med ånger eller förfäran. Utan med vad som kunde kallas ”arbetsvillkoren”, svårigheten att få matrast, jobba i skift, byta överhettade vapenpipor, tvätta sig och taktiska prioritering av offren, som mödrar och barn. De var helt enkelt inne i systemet – den fasansfulla bubblan – och skulle göra sitt jobb.
Vittnena i NAZA berättar på liknande vis, på just det sätt Omer Bartov kände igen från sina studier av Förintelsen. Med den stora skillnaden att dödandet i Gaza i huvudsak sker på långt håll, från kikarsikten eller monitorer, som ytterligare ökar avståndet mellan människor, ”det var som ett dataspel”. Kanske någon i publiken föreställer sig att dödandet var ”judiskt”. Men det genomförs av ”helt vanliga män” som fullgör sin uppgift inom systemet – såsom sker i de mest skilda sammanhang, från Ryssland i Ukraina till USA mot Iran och överallt där systemet kräver det av ”systemmänniskor” som gör sitt jobb.
Hur systemet med NAZA var tänkt kunde filmarna ”enkelt ha frågat mig om”, förklarade Sarit Zehavi, överstelöjtnant i den israeliska reserven, till The Times of Israel i september. ”Det var jag som utvecklade det”. Syftet var att minska civila offer, menade hon.
Kanske det. Men folkmordets logik var en annan.