Redan innan medlemsförbunden har fastställt några krav slog LO igår fast att det inte blir någon gemensam strid för sänkt arbetstid i 2027 års avtalsrörelse. Två av de 13 förbunden var dock mot beslutet. Lars Henriksson kommenterar den avslagna avtalsupptakten.
Kommentar | Lars Henriksson
På LO-kongressen 2024 beslutade organisationen att ”kraftfullt prioritera frågan kring kortare arbetstid, både via förhandlingar och lagstiftning.” Första testen på detta beslut kom i veckan när representanterna för de 13 medlemsförbunden samlades för att slå fast inriktningen i nästa års avtalsförhandlingar. Med stor majoritet blev beslutet då att inte driva arbetstidsförkortning. Tvärtemot vad kongressen beslutade blir det alltså ingen strid för arbetstiden 2027.
– Vi är inte mogna att ta den fajten just nu när vi möter stenhårt motstånd från arbetsgivarna, säger LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä till LO:s tidning Arbetet.
Han fortsätter:
–Vårt krav ligger fast och vi är säkra på att det kommer en generell arbetstidsförkortning i sinom tid. Vi gör bedömningen att det inte är läge att ta den striden i den här avtalsrörelsen.
Att arbetsgivarna inte kommer att applådera krav på sänkt arbetstid borde inte komma som någon överraskning och det var knappast okänt på LO-kongressen heller. Bakom beslutet ligger inte någon taktisk bedömning utan snarare en grundläggande ovilja hos ledningen att ta den strid som skulle vara nödvändig för att driva igenom sänkt arbetstid.
Inte alla delade dock Säikkäläs åsikt och fromma förhoppning att det skulle lösa sig ”i sinom tid”. Två av förbunden, Seko och Transport, reserverade sig mot beslutet. Medan Seko ligger lågt med orsaken och ska diskutera frågan internt är Transports ordförande Tommy Wreeth desto mer frispråkig. Till Transportarbetaren säger han:
– Jag kommer aldrig i helvete sätta mitt förbund i sympati för en modell som inte är den kongressen beslutade om. Industrin får leta efter någon annan kompis och budbärare så länge jag är ordförande i Svenska Transportarbetareförbundet.
– Det som beslutades nu är egentligen att industrin kan göra som den alltid har gjort och vi andra kan göra som industrin om vi vill.
Det Wreeth syftar på är Industriavtalet där LO-förbunden IF Metall, GS-facket och Livs tillsammans med tjänstemannaförbunden Unionen och Sveriges Ingenjörer sedan 90-talet förhandlat fram ett avtal som satt det så kallade ”märket” som övriga förbund i LO, TCO och Saco inte får gå över.
Wreeth tillägger:
– I kongressbeslutet står det att om vi inte lyckas så ska vi gå till politiken. Och då tycker vi att det är där vi är nu.
Liksom tidigare år lämnar nu LO över initiativet till Facken i Industrin. Ledningarna för dessa har redan deklarerat att deras avtalskrav kommer att ”sätta ett märke som bidrar till både god utveckling av svensk konkurrenskraft och förbättrade löne- och arbetsvillkor.” Och eftersom konkurrenskraften alltid kommer först i deras värld kommer de till varje pris att undvika att ta strid för såväl arbetstid som lön.
En gång om året brukar LO själv sätta betyg på sin förmåga att driva medlemmarnas intressen. Inte direkt och uttalat, utan genom att redovisa hur många arbetarlöner bolagens direktörer tjänar i rapporten Makteliten. År efter år sedan 1980 har detta lönegap ökat vilket måste betraktas som ett stort misslyckande för en facklig organisation som brukar kalla sig för ”världens starkaste.”
Rapporterna ackompanjeras också varje gång av samma barska uttalanden från den som då råkar vara LO-ordförande. Susanna Gideonsson hotade 2022 med en ”skakig avtalsrörelse” om det gick ”en krona mer till en direktör än till en arbetare.” Utan att någon skakades gick det dock betydligt mer än en krona till direktörer och aktieägare under året. När Johan Lindholm 2025 var nyvald som ordförande sa han :”Om makteliten fortsätter springa ifrån vanligt folk kommer vårt lands splittring fortsätta. Det är allas ansvar att stoppa denna utveckling.”.
Men avtalet 2025 stoppade inte utvecklingen. Tvärtom drog makteliten ifrån mer än någonsin.I fjolårets rapport kunde man läsa att direktörerna 77 tjänade gånger mer än en industriarbetare, 85 gånger mer än en kriminalvårdare och 103 gånger mer än en barnskötare eller en städare.
Med den inriktning LO-förbundens ledningar slog fast i veckan kan vi redan nu förutse innehållet i LO:s rapporter om makteliten och dess löner flera år in i framtiden.