När folk är ekonomiskt nödda att jobba till 69, ökar de utbudet.
När a-kassan begränsats, sjukpenningen dragits in och aktivitetskrav skärpts, ökar utbudet av desperata arbetssökande som godtar sämre lön i brist på alternativ.
Men varför ska jag bry mig? Jag är frisk, svensk, har fast jobb och tjänar över snittet.
Opinion | Mattias Håkansson
”Det har varit fantastiska år att leda Arbetsförmedlingen. Myndigheten har genomgått stora förändringar under mina drygt fem år. Jag har med stolthet burit mitt uppdrag och fullföljt uppdragsgivarens utbudsstimulerande reformpolitik”.
Minns ni den? Det begär jag förstås inte, men alla borde.
Ovanstående är vad Angeles Bermudez Sandkvist skriftligen uttalade när hon till slut fick sparken som generaldirektör på Arbetsförmedlingen, hösten 2013. Då hade hon varit GD i fem år och en centralfigur i Borg/Reinfeldt/Littorins politik.
Här finns tre ord att fastna på: ”uppdragsgivarens utbudsstimulerande reformpolitik”.
Uppdragsgivaren är förstås Alliansregeringen.
Reformpolitik betyder förstås alla de förändringar som dessa genomdrev för arbetsmarknaden.
Men utbudsstimulerande?
Ja, då är vi ju tillbaka i grundläggande idéer om utbud och efterfrågan, att balansen mellan dessa påverkar priset. Större efterfrågan än utbud – dyrare. Större utbud – billigare varor.
I detta fall handlar det förstås inte om vilken vara som helst, utan mänskligt arbete.
Och högern, som står på köparens sida, vill ha det billigare. Igår, idag, imorgon.
Men så har vi då den svenska arbetsmarknadsmodellen, där facket och kollektivavtalen begränsar, sätter gränser för, eller helt stoppar utbuds/efterfråge-logiken. Eller annorlunda uttryckt: skapar en kartell på marknaden för försäljning av arbete.
Sånt hatar högern sedan alltid. Men Borg, Reinfeldt och Littorin var smartare än sina föregångare. Istället för öppna frontalattacker på den svenska modellen, körde man läpparnas bekännelse till den, och inledde en kringgående rörelse av många små mer dolda attacker.
Dyrare a-kassa. Sämre befogenheter för regionala skyddsombud. Mindre pengar till Arbetsmiljöverket. Borttagen avdragsrätt för medlemsavgifter. Flertalet lagändringar (efter lägliga EU-domstolsdomar) där Sverige gick längre i begränsningen av fackliga rättigheter än vad EU krävt. Listan kan fortsätta – men syftet var att minska den fackliga organisationsgraden, räckvidden och makten. Och det har lyckats, delvis i alla fall. Den fackliga organisationsgraden är sjunkande, och vi ser en helt rättslös arbetsmarknad växa fram underifrån.
Jag skulle kunna rabbla upp en massa om hur arbetsmarknadspolitiken förändrades. Från utbildningar och stöd till Fas3, jobbcoacher och CV-skrivande.
Eller om hur a-kassan försämrades.
(Här återfinns just Bermudez Svankvists bidrag, men det fanns ju servila verkställare på andra myndigheter också.)
Man skulle också kunna påminna om alla sjukskrivna som fick sjukpenningen indragen inom ramen för ”rehabiliteringskedjan” (ett namn som är en förolämpning mot verkligheten).
Eller fuskjakten. Eller prata om de Vilda Västern-regler som sattes för arbetskraftsinvandring. Jag skulle kunna tjata om skärpta krav för försörjningsstöd.
Vi kan också minnas Reinfeldts ord om att alla borde jobba till 75, vilket parades med en ständig högervägran att göra något åt vårt usla pensionssystem. Istället höjdes riktåldern och folks ”rätt” att fortsätta jobba efter 65 utökades.
Var och en av dessa förtjänar egentligen ett eget kapitel. Men i slutänden kommer det ned till ett ord:
UTBUD.
När folk är ekonomiskt nödda att jobba till 69, ökar de utbudet.
När arbetsköparna får bestämma behovet av arbetskraftsinvandrare, ökar utbudet av slavande pakistanier på Uber Eats-moppar.
När a-kassan begränsats, sjukpenningen dragits in och aktivitetskrav skärpts, ökar utbudet av desperata arbetssökande som godtar sämre lön i brist på alternativ.
Men varför ska jag bry mig? Jag är frisk, svensk, har fast jobb och tjänar över snittet.
Varför ska du bry dig? Du är ju inte sjuk, pensionär eller pakistanier.
Ja, det är den andra delen i högerns trick: en retorik som går ut på att ”de” är annorlunda än du. Att ni inte har samma behov. Att de har dålig karaktär. Att ”du” inte ska behöva betala för ”dem”. Att arbetslösheten beror på de individer som befolkar den.
(Till de arbetslösa säger högern samtidigt: kolla på de där fastanställda och hur bra de har det. För DIN skull borde vi försämra anställningstryggheten och sänka lönerna, så att DU får en chans.)
Men jag beklagar. Hur ”de” har det påverkar dig och mig.
När skyddet mot att bli uppsagd minskar, kan du bytas ut mot någon billigare. När skyddet för lönenivåerna försvagas, sker fler nyanställningar till lägre pris – och påverkar lönepott och genomsnitt för alla.
När folk inte har pengar, minskar den allmänna efterfrågan i samhället och fler jobb går förlorade på sikt. Kanske ditt eller mitt?
Men mest av allt: utbudet och den fackliga försvagningen påverkar maktbalansen på arbetsplatserna. Ger arbetsköparen fler verktyg.
Det är därför som 7 pers idag gör det jobb som igår gjordes av 9 (vilket kallas effektivisering). Det är därför folk går in i väggen. Struntar i pauser, eller får inte möjlighet att ta pauser. Det är därför arbetsköparna törs djävlas mycket mer med fackliga förtroendemän och skyddsombud.
Och det är därför som underbudskonkurrensen och ren kriminalitet äter sig in i allt fler branscher.
De senaste 20 åren har präglats, och fortsätter präglas, av Alliansens ”utbudsstimulerande” politik.
(Nu ställs vi inför AI och kapitalisternas dröm om att ersätta människan ännu mer. Jag tror för all del att man vet att AI:s räckvidd är mer begränsad. Men det funkar bra som hot för att få folk att sänka sina anspråk.)
Tyvärr har vänstern, sossarna och facket misslyckats helt med att utmana högerns världsbild. Visst, man kämpar för diverse rättigheter men oftast sker det en fråga i taget, och framförallt sker det med samma sorts åtskiljande mellan ”oss” och ”dem”, med skillnaden att ”vi” ska ställa upp för ”dem” av (giltiga) moraliska skäl, men inte av egenintresse.
Alltså:
Varje gång någon politiker säger något om pensioner, socialförsäkringar, trygghetssystem, arbetsmarknad… strunta i vad de säger i den enskilda frågan och tolka det i termer av utbud och efterfrågan. Då vet du vilken sida de står på.
När du faktiskt insett att du är en del av just utbudet, AGERA därefter. Rösta på de partier som vill stimulera efterfrågan. Köp inte tjänster till underpris. Försvara de rättigheter du har. Försvara dina arbetskamrater OCH försvara din sjukskrivna granne.
Ni är samma. Vi är utbudet.