▶ Fördubblad fattigdom på bara fyra år
▶ Fler dessutom svårt skuldsatta
▶ Måste till tryck underifrån mot en ny regering
Ledare | Vecka 44
Sverige har aldrig varit tillnärmelsevis lika rikt som idag. På endast 50 år har den genomsnittliga bruttonationalprodukten per person mer än fördubblats. Samtidigt har dock vårt land med raska steg rört sig mot att bli ett mer ojämlikt samhälle. Ginikoefficienten är ett mått på fördelningen av alla typer av inkomster där 0 är lika med total jämlikhet och 1 fullständig ojämlikhet. När jämlikheten var som mest påtaglig i Sverige – 1980 – låg den på 0,2, medan den förra året landade på 0,314, en förskjutning med hela 57 procent. Typiskt i sammanhanget är det växande antalet miljardärer; för 30 år sedan handlade det om 28 stycken medan det idag vuxit till över 540.
Det allra mest alarmerande är dock att den absoluta fattigdomen under senare år tenderat att växa dramatiskt. Sveriges Stadsmissioner sammanställer varje år en rapport över den svenska fattigdomen. I årets nyligen släppta visas det att 2025 levde 730 000 människor i Sverige i materiell fattigdom, vilket på endast fyra år utgör en fördubbling! Med begreppet materiell fattigdom menas här att en individ inte har en skälig levnadsnivå. Det handlar om en sammanvägning av en rad olika faktorer, som exempelvis svårt att betala räkningar, inte ha råd med näringsriktig mat eller att inte helt och fullt kunna värma upp sin bostad. I årets rapport belyser Sveriges Stadsmissioner dessutom att många av dessa människor i ren desperation tvingats att ta lån till synnerligen ofördelaktiga villkor och därmed hamnat i en rent förtärande skuldsax. Föga förvånande har det också visat sig att denna prekära livssituation medfört en kraftigt förhöjd suicidrisk.
Men varför har fattigdomen förvärrats så bara sedan 2021? En orsak är den ganska ihållande lågkonjunkturen, en annan den tämligen långa perioden med en osedvanligt hög inflation. Men av väsentlig betydelse är givetvis också den faktiska politik som Tidölaget fört under sina fyra år vid makten där försämringarna för de arbetslösa utgjort det allra tydligaste inslaget.
Allra värst har försämringarna slagit mot långtidsarbetslösa som idag uppbär aktivitetsstöd, en kategori man inkluderas i efter 300 dagar utan arbete och vars ersättningsnivå ligger på 65 procent. Från 1 oktober förra året har Tidölaget också dragit ner denna ersättning med fem procentenheter var 100:e dag – med ett slutligt golv på 365 kronor efter skatt för varje ordinarie arbetsdag. Många arbetslösa hamnar nu på en ersättning på 7-8000 kronor i månaden. Men hur kan man – med en hyra på kanske 5-6 000 kronor – leva på det? Sanningen är att fler arbetslösa nu tvingas ansöka om försörjningsstöd, kostnader vältras över på kommunerna och en än större börda läggs på den redan underbemannade och överbelastade socialtjänsten.
Visst har fattigdomsproblematiken accelererat under senare år men Stadsmissionernas rapport understryker att det är en process som fortgått sedan flera decennier tillbaka:
”Sverige har, enligt forskare, sedan 1990-talet rört sig bort från en generell välfärdsmodell med ett omfattande inkomstskydd, till en modell inriktad på grundtrygghet, som inte längre lyckas skydda utsatta grupper från fattigdom. Idag har Sverige en mindre generös arbetslöshetsförsäkring än länder som Finland, Frankrike och Nederländerna. Sverige har även ett lägre försörjningsstöd än övriga länder i Norden. Gällande sjukpenningen har nivån minskat sedan 1990-talet och det har skett tydliga åtstramningar gällande möjligheten att alls beviljas sjukersättning. Denna utveckling, orsakad av nedskärningar, i kombination med de avregleringar som gjorts på kreditmarknaden har lett till att människor i ekonomisk utsatthet använder lån och krediter för att täcka upp för underskott i vardagsekonomin som exempelvis mat, hyra, vårdkostnader eller återkrav från myndigheter som till exempel Försäkringskassan.”
Komplicerade regeringsförhandlingar gör att svensk politik just nu i hög grad befinner sig i stiltje. I valrörelsen fördes dock fram en del förslag som, om de blir verklighet, skulle utgöra en viss lindring för alla Sveriges fattiga. Vi tänker exempelvis på en tandvårdsreform, förbättrad a-kassa eller sänkt högkostnadsskydd på mediciner. Men vi har alla i minne den senaste perioden, 2014-2022, med S-ledda regeringar, då det definitivt inte var frågan om några större förändringar till det bättre. Det som behövs är att vi alla tillsammans – i fackföreningar, sociala rörelser och som enskilda individer – drar vårt strå till stacken och bidrar till att det sätts ett rejält tryck på en kommande ny regering!