Torsdagens stora protestdag i Frankrike blev ännu en stor framgång. Rekordmånga, en och en halv miljon deltog på närmare 200 platser runt om i landet.
Polisens försök att sabotera den demokratiska rätten att demonstrera fungerade inte. Först kvällen innan fick CGT i Paris sitt demonstrationstillstånd, och då för en helt annan väg än man begärt.
Utrikes | Kjell Östberg
Bara i Paris deltog 350 000. Hela Place de la Republique var knökfullt när jag närmade mig strax före avmarschen vid två. Det enorma torget dominerades av de fackliga organisationernas jätteballonger, CGTs röda, CFDTs vita, FOs gula. Nära den stora Mariannestatyn i mitten hördes åter Den nya världens orkester spela Avanti popolo och Internationalen i sättning för symfoniorkester. Och Marseljäsen. Alla runt omkring klämde i när den franska nationalsången spelas (åtminstone i vissa rader: Aux armes, citoyens, Formez vos batallions /till vapen, medborgare…/)
Det är svårt att greppa hur många 350 000 är på samma plats. Vi som deltog i den stora klimatdemonstrationen i Stockholm imponerades av hur lång den var. Den här är bortåt tio gånger större,
Sakta ger sig de långa kolonnerna iväg. Nu kan man också få ett grepp om omfattningen. Eleverna, som tände gnistan för några månader sedan, syns och hörs över allt. Studenterna på de stora universiteten går under egna banderoller. Gula västar här och där. Domare i sina fotvida kappor. Fackföreningar, från metallarbetare till anställda på Disneyland. Anarkister, klimataktivister. Palestinaflaggor. I ett hörn har några musikanter från Världsorkestern lyckats samla ihop sig och fortsätter med Bandiera rossa.
Bredden är enorm. Plakaten är oräkneliga, de flesta är handskrivna på baksidor av kartonger.
Det är uppenbart att demonstrationen skiljer sig från de som genomfördes för bara några decennier sedan. De röda fanorna, till exempel, saknas nästan helt. De sammanhållna kolonnerna av kommunister eller trotskister likaså.
Den nya generation som dominerar dagens demonstrationer har inte socialism eller kommunism som självklart gemensamt mål. De finns här därför att de upplevt hur skolorna förslummats, levnadskostnaderna skenat, bostäder saknas, hur de utsätts för rasism. Och det sätter sin prägel på demonstrationen. Den blir mer myllrande, ofta mer lekfull. Plakaten roligare, elakare. (Fransk oöversättbar språkövning: ”Paradis pour les uns, pas un radis pour les autres! Halte aux terroriches!”)
Att allt går lugnt till har naturligtvis också att göra med den stränga polisbevakningen. Tiotusentals poliser med rökgranater och tårgas och med skarpladdade kpistar färdiga att användas, det är också något som kännetecknar Macrons Frankrike.
Framme vid målet Nation går jag tillbaks mot Republique. När jag kommer tillbaka strax efter fem gör sig socialarbetarna från Paris förorter redo för avmarsch. Eller snarare avdans. Anförda av en grupp dansare böljar de rytmiskt fram. De har väntat i tre och en halv timme och har gott och väl en timme kvar innan de är framme.
Allt tyder på att de snart är tillbaka.Om inte förr den 21-23 november när fackförbunden i södra Europa utlyst en gemensam protestdag.
