Netanyahu besegrades stort i det israeliska valet. Men bara om de arabiska och gemensamma judisk-palestinska rösterna medräknas. Med stöd av deras 19 mandat till Knesset kan Gadi Eisenkots sionistiska allians bilda regering. Ännu en återvändsgränd för Israel och det palestinska folkets framtid. Eller öppning för andra vägar?
På bilden vänsterfronten Hadash demonstrerar.
Utrikes | Håkan Blomqvist
Tjugoåtta dagar, det är den tid Gadi Eisenkot fått på sig av Israels president Isaac Herzog att bilda en ny regering. Om han lyckas, utifrån sitt nuvarande parlamentariska underlag i Knesset, är regimen Netanyahu, Ben-Gvir och Smotrich historia – åtminstone på omedelbar sikt. Utgången vore i så fall ett resultat av den största mobiliseringen av palestinska/arabiska väljare kanske någonsin i Israel. Med 19 mandat – en fördubbling mot tidigare val – med den arabiska listan Ra’ams 8 mandat och Förenade listan med judisk-palestinska grupperingars 11 – kan Eisenkot stödja sig på 67 mandat kontra Netanyahus 53. Om nu detta står sig.
Mandaten bakom Eisenkot, Israels förre arméchef, drar åt extremt skilda håll. Hans egen sionistiska gruppering Yashar sattes hastigt upp året inför valet. Alliansen med tre andra grupperingar (Naftali Bennets, Yair Golans och Avigdor Libermans) rymmer en god del av det israeliska etablissemanget med tidigare premiärministrar och militära ledare, från socialdemokratiska Demokraterna till högerhöken Libermans parti. Vad som förenar är bl a motståndet mot Netanyahus grundlagsförändringar och undantaget för de ultraortodoxa Haredis att göra militärtjänst samt för inrättandet av en undersökningskommission om 7 oktober.
För att ingå i en ny koalitionsregering har de arabisk-judiska listorna avkrävts ett uttalat stöd åt Israel som ”en demokratisk judisk stat” samt att fördöma Hamas som en ”terrororganisation”. Det hindrar emellertid inte dessa från att rösta för Eisenkot och fälla Netanyahu i Knesset men utan att ingå i en kommande regering. Den Förenade Listan har emellertid inför valet av ny talman i Knesset krävt en femårsplan för att stötta utvecklingen av Israels arabisk/palestinska samhällen samt en temporär lagstiftning för att frysa demoleringen av palestinska bostäder.
Den Förenade Listans program, som i stor utsträckning bygger på den kommunistledda fronten Hadash’ inriktning, innehåller bland annat: Ett slut på kriget i Gaza och ockupationen. För en suverän palestinsk stat med Jerusalem som huvudstad utifrån 1967 års gränser och uppgörelse med PLO. En statlig plan mot brott med avväpning av kriminella organisationer. Fulla och jämlika medborgerliga rättigheter för araber och andra nationella grupper. Återkallande av nationalstatslagen och andra lagar som hindrar familjeåterförening efter Nakban. Stopp för husdemoleringar, legalisering och utvidgning av arabiska samhällens gränser och rättigheter. Pedagogiskt och självförvaltat styre för arabiska skolor med undervisning i palestinsk historia och arabiska språket utifrån jämlika budgetar med fri offentlig barnomsorg och ett statsunderstött arabiskt universitet. Härtill kommer vänsterinriktade generella krav på minimilöner, kortare arbetstid, matpriskontroll, progressiv skatt och stopp för privatiseringar av social service plus omfördelning av pengar från krig till välfärd.
Att sådana ambitioner är oförenliga med Eisenkots inriktning är knappast att förvåna. Liksom att de och hela mobiliseringen av den arabisk palestinska befolkningen till valurnorna brännmärkts av den israeliska högern för valfusk och islamistisk makterövring – ungefär som i Sverige eller nu i USA.
Men först och främst har det för oppositionella i Israel handlat om att fälla Netanyahuregimen. ”Valet är bara början”, menar den judisk-palestinska gräsrotsrörelsen Standing together som mobiliserat tiotusentals till vallokalerna, marscherat på gatorna mot ockupationen och försvarat olivskördar och palestinska samhällen på Västbanken.
Det återstår förstås att se.
Wikipedia har dock redan från 8 november korat Eisenkot till Israels nya premiärminister som efterträdare till Benjamin Netanyahu.
En öppning för nya möjligheter – eller endast ännu en återvändsgränd för Israel som sionistiskt statsprojekt och det palestinska folkets framtid?