▶ Tidö 2.0 vore en katastrof
▶ Sannolikt med ännu mer av försämringar
▶ Likt Timbro-Oikos ”Nystart för Sverige”
Ledare | Vecka 46
Tusentals aktivister knackade dörr, bemötte argument, konfronterade högern, stod upp för jämlikhet, human migrationspolitik och klimatansvar – och segrade! Sveriges värsta högerregim sedan den allmänna rösträttens införande föll. Ska den segern sumpas nu? På grund av Centerledningens vänsterfobi.
Centern är ett av Europas rikaste politiska partier med bortåt två miljarder kronor i kassakistan. Det backas upp av starka kapitalintressen, inte minst inom skogsindustrin. Thand Ringqvist själv är djupt förankrad i det privata näringslivet som tidigare VD för Företagarna, tidigare ordförande för Svenska Riskkapitalföreningen liksom ordförande i den mäktiga Storskogen Group med ett par hundra bolag, för att bara nämna något. Hon är ideologiskt en produkt av den så kallade Stureplanscentern, den nyliberala spjutspetsen inom Stockholmscentern som från 2006 började tränga undan partiets gamla landsbygdskaraktär. Den nya generationens marknadsliberaler och privatiseringsideologer hade ofta Ayn Rands extremt anarkokapitalistiska budskap som sänglektyr. Inte för inte har 2000-talets Center betraktats som Sveriges mest nyliberala parti och högersmedjan Timbros gullegris.
Hur sjutton kunde ett sådant parti hamna i opposition till Tidöregeringen och räknas in i den ”röd-gröna” oppositionens underlag? Jo, dels för att Centern hållit fast vid sin nyliberala agenda och inte kunnat förlika sig med ökande krav på regleringar, exempelvis när det gäller friskolor och vinstuttag. Men också när det gällt lönsam klimatomställning och migration där partiet bibehållit Reinfeldts-periodens ”Öppna era hjärtan” som togs på allvar av många Timbroliberaler – även om det i bakgrunden låg ett företagarintresse av billig arbetskraft.
Och dels för att Centern också betalat ett pris för denna Stureplansliberalism. En krönikör hos Timbro påpekar (Karin Källström Centerpartiets kris är mycket större än du tror – Timbro) att partiet efter valet 2018 var ordförande i 55 av Sveriges 290 kommunstyrelser. Efter valet 2022 återstod 25. Och nu bara 8. Centerns gamla bas i lantbrukssverige och dess olika organisationer är i det närmaste utraderad. Kvar är ett stormrikt företagarparti som söker sin flock med ett ideologiskt bagage som varken passar hos SD-högern eller vänstern. Det är när bolagscentern söker sig till marknadshögern medan centerliberaler hoppas på en ”mittenlösning” som Thand Ringqvist trots en förlorad statsministeromröstning med 24 röster mot 324, avkräver S och M ett ”totalpaket” för att välja sida.
Att Centern så monomant lagt in sitt veto mot Vänsterpartiet är alltså logiskt och dessutom förankrat i hela dess tidigare historia. Illusionsmakeriet är väl snarare att arbetarrörelsens partier, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, tycks ha varit så illa förberedda på det. Internt kritiseras S-ledningen för en valstrategi utan större politiskt innehåll till förmån för budskapet om ”regeringsduglighet” och Magdalena Andersson som landsmoder. En liknande kritik har förts fram inom Vänsterpartiet mot att ministerposter överskuggat sakpolitiken. Boven här har varit Socialdemokraternas förhoppning att taktiksplittra borgerligheten genom att välkomna Centern utan politiska krav på förhand. Och Vänsterpartiets vilja att förhandla sakpolitiskt först när regeringsmedverkan gått i lås. Om S, V och MP istället, var för sig – eller helst tillsammans – formulerat ett röd-grönt regeringsprogram, (typ ”totalpaket”), inför förhandlingar och kompromisser med Centern hade saker kunnat göras annorlunda.
Men nu är vi här. Vare sig Centern väljer en Magdalena Andersson utan Vänsterpartiet eller Ulf Kristersson med SD bara i kulissen behöver varje motståndare till den forna Tidöregimen se sig i spegeln och göra allt för att stoppa en Tidö 2.0 oavsett röda linjer hit eller dit. Ministerposter eller inte, hängavtal eller opposition – oavsett vad krävs pragmatiska lösningar på riksdagsnivå tillsammans med mobiliserade sociala rörelser för välfärdsförsvar, fackliga och demokratiska rättigheter, utvisningsstopp och klimatåtgärder.
Vad en ny Tidöregim skulle innebära – för politiken i stort och enskilda människors liv – ges en glimt av hos Timbros och SD-smedjan Oikos omfattande ”Nystart för Sverige” Tidö 2.0 – Nystart för Sverige – Timbro. Den får den gångna Tidöperiodens högerambitioner att likna en västanfläkt.