Precis när man börjat misstänka att gamle Lenin fallit i glömska, har han plötsligt aktualiserats i Dagens Nyheters spalter. Akademiledamoten Ingrid Carlberg skrev i veckan en krönika där hon deklarerade att ”jag kan inte sluta att tänka på Lenin”. Onekligen en spännande inledning.
Missa inte Patrik Olofssons funderingar i Internationalens söndagsläsning.
Krönika|Patrik Olofsson
Och mer spännande ska det bli. Hennes huvudtes i krönikan är att korrelera Donald Trump med Lenin. Jo, ni läste rätt. Hon vill nämligen övertyga oss om att ”Donald Trump har lärt sig mer än vad man kan tro av Vladimir Lenin”.
Jag tvivlar starkt på att Donald Trump studerat någon som helst historia eller politik. Han verkar snarare besjälad av att betrakta all maktutövning som ”business” och är snarare en verkställande direktör för USA, än en förtroendevald statlig ämbetsman.
Men Ingrid Carlberg hakar på en (några år gammal) amerikansk diskussion som lite missvisade handlar om ”den leninistiska högern”; exempelvis The Rise of the Leninist Right och The American Right’s Shift from Primitive to Advanced Leninism.
Till och med Trumps gamle rådgivare Steve Bannon hävdade i en intervju att han var leninist (något som han inte riktigt vill kännas vid så här efteråt). Hans karriär som rådgivare blev kortvarig. Och efter att på sitt Twitter-konto börjat namnge folk som borde halshuggas, blev skaran som ville samarbeta med honom ganska trång.
Men vad är det med Lenin som fascinerar alla till höger?
Lenin skrev under första världskriget om alla som ville använda Marx för att rättfärdiga än det ena, än det andra:
”Alla socialchauvinister är för närvarande ”marxister” – skämt åsido!”
Idag kan vi säga att alla fascistoider är ”leninister”.
En bok som Ingrid Carlberg kan nominera i Svenska Akademin för ett postumt litteraturpris är Lenins Staten och revolutionen. Få böcker åskådliggör vad staten egentligen a: är och b: vad staten har för funktion i ett samhälle.
Lenin slår fast några ganska självklara teser:
- Staten är en produkt och en yttring av klassmotsättningarnas oförsonlighet.
- Staten är ett organ för klassvälde, ett organ för den ena klassens undertryckande av den andra; den skapar en ”ordning”, som legaliserar och befäster detta förtryck.
- Den förtryckta klassens befrielse är omöjlig utan tillintetgörande av statsapparaten.
Och en rekapitulation av Marx och Engels slutsats av Pariskommunen:
- Arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål.
I boken påpekar Lenin att reformister och Liberaler har motsatt idé om statens funktion i det att ”staten framställs som ett organ för klassernas försoning” och att ”den skapar en ’ordning’, som legaliserar och befäster detta förtryck, i det den dämpar klassernas sammandrabbningar”.
Och det kan erkännas att mycket av den reformistiska och liberala uppbyggnaden av välfärdsstaten har syftat till (och många gånger lyckats) dämpa klassmotsättningarna.
Men vad i det här är så attraktivt för Steve Bannon och de andra i ”den leninistiska högern”? Jo, när de säger att de vill ”krossa staten” så är det det liberala lull-lullet som omger statens ”kärnverksamhet” – maktutövning. Och man vill återupprätta staten som ett instrument som rent klassherravälde.
För vad gör Elon Musk och alla biljonärer runt Trump? Det är kapitalet som vill styra staten direkt, utan mellanhänder i form av politiker och ämbetsmän. I förlängningen också utan parlamentarism, eller med bara en spillra av parlamentarism kvar.
Man använder Lenin, som får hänga med här mest för att han förklarat statens funktion i dess naknaste skepnad, och inverterar så att det blir biljonärerna som kommer upp i topp, istället för som Lenin tänkt sig; arbetarklassen.
II
Men vad är det som gör att Trump nu utropats till leninist i Dagens Nyheter? Enligt Ingrid Carlberg är det hans hårda retorik mot amerikanska medier och stämpeln att vissa medier är ”enemy of the American people” – fiender till det amerikanska folket. Det är tillräckligt likt ”folkfiender” som använts i diverse diktaturer genom historien.
Den historiskt intresserade kan gå tillbaka nästan 2000 år då den romerska senaten förklarade kejsar Nero vara hostis publicus – folkets fiende. Människor skrapade bort Neros namn från monument, målade om hans porträtt till andras likhet och försökte på annat sätt radera honom från historien. Ett modus operandi som klingar obehagligt bekant även i modern tid. Det räcker inte med att avsätta en person – den måste raderas från historien och medvetandet också.
Under Franska revolutionen började man använda begreppet Ennemi du peuple. Det började användas sommaren 1794 under loi de la Grande Terreur – den stora terrorns lagstiftning. Som folkets fiende kunde man få dödstraff för alla möjliga saker. Bland annat genom att ”sprida falska nyheter (fake news/min anm) för att splittra eller bekymra folket”. Naturligtvis helt förkastligt, även om man i hemlighet kan drömma om hur ett dödstraff för ”fake news” skulle moderera det flöde man får från Facebook påtagligt gynnsamt.
I Sverige har vi tidigare haft en lagstiftning, liknande folkfiende, där en person som ansetts vara ”var mans niding” – att man genom sitt brott som på grund av illgärningens svårhetsgrad, uselhet eller på grund av sin feghet gjort sig värd att föraktas av alla, ska betraktas som utstött ur samhället. För dem var straffet landsförvisning. Det avskaffades 1864. Vi får se om Tidöregeringen hinner återinföra det före 2026.
För den litterärt intresserade kan Ibsens En folkfiende anmälas. Den handlar den enskilde – som har rätt i sak – men stöter på ett gruppintresse som är starkare än sanningen. Onekligen intressant och tidlöst att problematisera kring gruppdynamik och grupptänkande, där även stora kollektiv kan agera fel i sak.
En liten tanke här; Ibsens En folkfiende översattes 1906 till svenska av Hinke Bergegren, den kände frihetlige socialisten, samma år som han uteslöts ur Socialdemokraterna efter att i åratal ha stångat pannan blodig mot partiapparatens anpassning till Liberalerna och tron på socialismen genom parlamentarism och den byråkrati som börjat utkristalliseras i arbetarrörelsens ledning under Hjalmar Branting. Det känns inte som en slump.
En borgerlig tolkning av Ibsen är att boken är en kritik mot demokrati som sådan. Varför ska folk ha rösträtt och bestämma om folk kan ha fel? Fast ju mer välfungerande en demokrati är, ju snabbare kan fel korrigeras. En upplyst despot är en illusion.
Allt detta är för-leninistisk historia. De auktoritära drag som successivt utvecklades under Sovjetunionens existens var inte särskilt unika jämfört med andra auktoritära styrelseskick. Men ska man hårdra det var ”folkfiende” inte ett begrepp som Lenin använde särskilt ofta. Efter revolutionen använde han det vid två tillfällen; om Alexandr Koltjak, som ledde de vita arméerna under inbördeskriget, som avrättade tiotusentals arbetare och bönder i de områden de kontrollerade och organiserade pogromer som dödade tusentals judar. Och om de Kulaker (storbönder) som hamstrade säd för att framkalla massvält. Lenin menade att det var rätt av fattigbönderna att konfiskera Kulakernas sädesförråd för att så fälten.
Om man däremot tittar på det post-leninistiska/stalinistiska Sovjetunionen så blir begreppet oerhört frekvent och 1927 blir det en egen paragraf i den Sovjetiska brottsbalken. Det är därförman också i USA diskuterar Donald Trumps ”enemy of the people” som ett stalinistiskt begrepp, snarare än ett leninistiskt:
Men att förstå begreppets ursprung hjälper föga om man vill förstå det politiska landskapet i USA. Ingen tror ju på allvar att Donald Trump är stalinist. Det är inte heller så att Trump behöver titta på Stalin för att hålla media i schack. I de mer insiktsfulla diskussionerna i USA pratar man om en ny period av McCarthyism i amerikansk politik.
The American Heritage Dictionary definierar McCarthyism som:
- Den politiska praxisen att offentliggöra anklagelser om illojalitet eller subversion med otillräcklig hänsyn till bevis;
- Användning av undersökningsmetoder och anklagelser som anses orättvisa, för att undertrycka opposition.
Det rimmar rätt bra med inte bara försöken att sätta skräck i den fria pressen, utan också utrensningarna inom rättsväsendet mot ”illojala” åklagare, utrensningarna av personer som jobbar med DEI (mångfaldsfrågor) och uppmaningen att anmäla sina kollegor om man misstänker att någon fortsättningsvis jobbar för mångfald. En auktoritär regering som kräver angiveri av de offentligt anställda… vart har vi hört det förut?
Jag hör omedelbart Ingrid Carlbergs invändning; men allt detta hade varit omöjligt om Trump inte lärt sig detta från Stasi! Nej, den amerikanska borgerligheten är fullt kapabla att skapa sina egna monster och repressiva system. Och alla repressiva system ser snarlika ut, men de utvecklas oberoende av varandra. Det krävs ingen förlaga, utan de skapas av egna inre drivkrafter.
En av de mest målande beskrivningar av auktoritära, totalitära regimer hittar vi hos George Orwells 1984. Den har – felaktigt – använts som ett slagträ mot socialismen. George Orwell skriver själv:
”Min roman 1984 är inte avsedd som ett angrepp på socialismen eller på det brittiska Labour-partiet, utan som en uppvisning av de perversioner som en centraliserad ekonomi är ansvarig för, och som redan delvis har förverkligats inom kommunism och fascism. Jag tror också att totalitära idéer har slagit rot i det intellektuella medvetandet överallt, och jag har försökt dra ut dessa idéer till deras logiska konsekvenser.”
Och:
”Varje rad av seriöst verk som jag har skrivit sedan 1936 har skrivits, direkt eller indirekt, mot totalitarism och för demokratisk socialism, så som jag förstår den.”
1984 utspelar sig i en värld uppdelad i tre stora sfärer; Oceanien (USA, som inkorporerat bl a Grönland, Kanada och Panama och har Storbritannien som enda fotfäste i Europa), Eurasien (Ryssland) och Ostasien (Kina). Är det verkligheten som efterliknar konsten eller konsten som efterliknar verkligheten? 1984 manar verkligen till omläsning.
III
Ingrid Carlberg har en annan uppfattning. All ondska kommer ifrån – och har sitt ursprung i – vänstern. Trump hade inte varit möjlig utan Lenin. Är Lenin bakom Putin också?
Samma andas barn är det ständiga mantrat att Putin vill återupprätta Sovjetunionen. Putins ondska kommer från Sovjetunionen. Men Putin är inte kommunist. Han finns så långt ut på högerkanten man kan komma. Ryssland är ett kapitalistiskt land med en liten ultrarik kapitalistklass, populärt kallad oligarkerna. Och som alla kapitalistiska länder har man imperialistiska ambitioner. Kanske man även här ska referera till Lenin och hans Imperialismen som kapitalismens högsta stadium.
Kan det vara så illa att de ryska kapitalisterna – oligarkerna – skapat sitt eget monster i Putin? Kan det vara så illa att man har lika högtflygande stormaktsplaner som USA, EU, Kina, Indien o s v? Alla Tsarer från mitten av 1600-talet och framåt titulerade sig själva ”Suverän över alla Ryssland: den stora, den lilla och den vita” – det ”lilla Ryssland” är Ukraina och det ”vita Ryssland” är Belarus. Så idén om storrysk imperialism över bl a Ukraina går många hundra år tillbaka. Putin har också anklagat Lenin som ansvarig för att Ukraina blev en egen republik, om än inom ramen för Sovjetunionen. Under Putin avskaffades firandet av Oktoberrevolutionen 2005 och, enligt Putin, leddes revolutionen av ”äventyrare”.
Så nej; Putin står inte till vänster och har inga sympatier för Sovjetunionen. Det enda med Sovjetunionen han tycker var bra var gränserna. Och hans uppgift är att tillvarata sin kapitalägarklass intresse av att fortfarande vara en supermakt och få dela upp världen med de andra supermakterna.
Som Lenin skrev i Imperialismen som kapitalismens högsta stadium:
”Kapitalismen har vuxit över i ett världssystem av kolonialt förtryck och finansiellt förkvävande av det överväldigande flertalet av jordens befolkningar genom ett fåtal ”framskridna” länder. Och delningen av detta ”byte” försiggår mellan två, tre i världen dominerande, till tänderna beväpnade rövare, vilka drar in hela jorden i sitt krig om delningen av sitt byte.”
I Ukrainakriget finns det många värden som står på spel. Det finns historiska rätter och oförrätter, geopolitik och säkerhetspolitik. Men i botten finns också frågan om det är Blackrock eller Gazprom som ska styra Ukraina.
IV
Men även det sämsta på högerkanten är också en produkt av vänstern, som Carlberg tidigare hävdat i boken Marionetterna, att nazisterna inte hade en egen förmåga att bedriva propaganda, utan kopierade metoderna från de tyska kommunisterna propagandachef Willi Münzenberg. Så den aggressiva politiska propagandan/desinformationskampanjerna har sitt ursprung till vänster.
I reklam för den boken påstås det att Ingrid Carlberg ”blottlagt de trådar som leder bakåt i historien, till den person med vilken det startade. Till Willi Münzenberg. Vem? Lenins chefspropagandist. Desinformationens fader.”
Minsann. Det är inte utan att jag tänker på Svenska Dagbladets rubrik dagen efter Ådalen 1931; att demonstranterna sköt först! Hade SvD också studerat tysk kommunistisk propaganda?
Om man ska söka desinformationens ursprung kan det naturligtvis kännas politiskt bekvämt , om man är höger, att få landa i en tysk kommunist. Men det är väldigt tillrättalagt.
Boktryckarkonsten började ta form i mitten på 1400-talet. Vid tiden för reformationen på 1510-1520-talet fanns det över 200 tryckerier i Europa och de gick för högtryck. Här fanns förutsättningarna för verklig masspropaganda/desinformation för både protestanterna och påvemakten.
Bägge parter anklagade varandra för att vara antikrist och det är inte svårt att konstatera att bägge ljög som en häst travar. De har haft 500 år på sig och ingendera part har förvandlats till en apokalyptisk best. Så frågan om antikrist kan vi nog lägga till handlingarna.
Sedan har det rullat på. Men det har alltid varit så att den som har haft makten också är den som har haft resurserna att bedriva propaganda. Att söndra och härska… förutsätter ofta att du härskar, till att börja med.
Men det här är ingen whataboutism, eller apologetik för desinformation från vänster. För att återvända till George Orwell: ”I en tid av universell lögn – är det en revolutionär handling att tala sanning”. Om det du påstår är sant, behövs inte lögnen. Desinformation – oavsett var den kommer ifrån har till syfte att dölja något – ofta dölja det genom att skifta fokus från något reellt till något artificiellt.
V
På TikTok fladdrar det förbi en video om en Lenin-staty som rests på ett torg i Seattle. Något oväntat. Sen dyker det upp en Lenin-staty på ett hustak i New York. Lenin står och stirrar från hustaket söder ut och, enligt uppgift, i riktning mot Wall Street. Kitsch? Ironi? Förmodligen, men som kulturhändelse rätt uppfriskande.
USA verkar vara Lenins nya hemland. Nu ger förmodligen inte en Lenin-staty Wall Street någon skrämselhicka. Det är det bara en organiserad amerikansk arbetarklass som kan göra.
Men hur ska vi göra med Lenin i Sverige, som nu kommit på tapeten genom Dagens Nyheter och Donald Trump? Ska han få ett postumt litteraturpris för Staten och revolutionen? Nomineringarna skulle varit inne senast sista januari, så chansen för 2025 har gått förlorad. Kanske nästa år? Vad gör vi till dess?
Till att börja med måste vänstern börja läsa Lenin. Högern verkar ju göra det! Lenin är lite av ett spöke som går runt i politiken. Inte minst för vänstern. Enklast har varit att bara tänka bort hans existens. Om man inte rör vid honom, står man fri från eventuell skuld eller anklagelse. Vad händer om vi skulle börja läsa Lenin? Skulle det bli som vanligt; att vi börjar läsa okritiskt, för att sedan tillämpa det vi läser dogmatiskt? Finns det inget annat sätt att läsa Lenin? Jag tror faktiskt det. Simpla fördömanden och avfärdanden duger inte:
”De förklarar det nya med det gamla – och det gamla förklarar de med det ännu äldre, som de historiker som förvandlar en Lenin till en rysk Robespierre och en Robespierre till en fransk Cromwell; när allt är sagt och gjort har de ändå aldrig förstått någonting alls.” (Sartre, 1938)
Vi har inte råd att inte förstå Lenin. De mest avancerade företrädarna för kapitalägarklassen har redan ett klart försprång.