I SVT:s intervjuprogram 30 minuter den 20 februari fick migrationsminister Johan Forssell (M) frågor om asylpolitik och om de invandrarfientliga stämningar i samhället som många har vittnat om i debatten efter massmorden i Örebro. Men de viktigaste frågorna om den konkreta politiken ställdes aldrig. Här formulerar jag några av de frågor jag hade velat få svar på.
Opinion|Karin Fridell Anter
Asylinvandring och brott
Programledaren tog upp den påstådda kopplingen mellan asylinvandring och kriminalitet, med utgångspunkt från statsministerns uttalande (1 februari) om den pågående våldsvågen: ”Om det ständigt kommer in nya människor som begår nya brott, då har vi ingen chans att klara av det här”. Migrationsministern svarade att den stora majoriteten invandrare är skötsamma människor som gör rätt för sig, men att det samtidigt är ”uppenbart för det svenska folket” att dagens höga kriminalitet, och inte minst gängkriminaliteten, har sin grund i en alltför hög asylinvandring.
Regeringen jobbar målmedvetet med att trumma in just detta som en sanning, helt i linje med Tidöavtalet. Men det betyder inte att det är sant. I en nyligen publicerad studie om svenska kommuner har forskarna inte hittat något samband mellan invandring och brott. Inte heller tidigare forskning (2021) kan bekräfta något sådant samband. Johan Forssell och regeringen använder självtillverkade myter och rykten för att slå mot invandrare och invandring i stället för att ta tag i de sociala problem som gör att människor kan drivas till våld och kriminalitet.
Johan Forssell nämner gång på gång att de invandrare som begår brott i Sverige ska utvisas, och att detta inte är något hot mot dem som ”sköter sig”. Men utvisning som straff för begångna brott handlar om brottmålslagstiftning och hör överhuvudtaget inte till Forssells ansvarsområde utan borde i så fall kommenteras av justitieminister Gunnar Strömmer. Är det av okunskap som migrationsministern blandar ihop detta med utvisning av asylsökande? Eller försöker han medvetet blanda bort korten?
Vad betyder ”asylskäl”?
År 2024 fick drygt 6200 personer uppehållstillstånd i Sverige som asylsökande eller kvotflyktingar eller som familjemedlemmar till flyktingar. Siffran innefattar inte de ukrainare som fick skydd genom EU:s massflyktsdirektiv. Motsvarande siffra år 2016 var 86 200 personer, och även innan ”flyktingkrisen” år 2015 var antalet mycket högre än idag. Migrationsministern svävar på målet när han får frågan om antalet asylinvandrare borde vara ännu lägre men är mycket tydlig med att siffran i alla fall inte får öka igen.
Tre fjärdedelar av dem som söker asyl får avslag, och Johan Forssell betonar att de saknar asylskäl och ska återvända hem. Men att ”ha asylskäl” är ingenting absolut utan bedöms av Migrationsverket och domstolarna utifrån gällande lag. Den striktare asyllagstiftning som i allt väsentligt har gällt ända sedan sommaren 2016 har skärpt kraven för att få stanna i Sverige, och därmed är det färre som anses ha skyddsskäl. Inte på grund av individernas situation eller det de flytt från, utan på grund av att lagen ändrats. Andra länder gör andra bedömningar, och tusentals personer som fått nej i Sverige 2015 har flytt vidare till andra europeiska länder och fått asyl där. Samma sak gäller den asylrelaterade anhöriginvandringen. Reglerna har skärpts, och det betyder att färre familjemedlemmar kan komma till Sverige.
Till detta kommer att rättssäkerheten i asylbedömningarna är mycket dålig, något som jag skrivit om i en tidigare artikel. Så jag undrar – hur kan ministern vara så säker på att de som fått utvisningsbeslut ”saknar asylskäl”?
Integration genom utvisning?
Johan Forssell trycker på hur viktigt det är med en bra integrationspolitik. Men på vilket sätt ökas integrationen av att man splittrar familjen genom att utvisa män som lever i stabila förhållanden och har barn med svenska kvinnor? Eller av att utvisa unga människor som har fått uppehållstillstånd som barn, gått i svensk skola och nu ska utvisas när de blivit myndiga? Jag undrar också hur integrationen främjas av att man skär ned på kultur och folkbildning, snålar på skolan och för en ekonomisk politik som konsekvent slår mot dem som redan har det svårast att få ekonomin att gå ihop. Och om man verkligen vill att människor ska ha jobb kunde man börja med att fixa en fungerande arbetsförmedling.
Ministern säger att de som jobbar och betalar skatt ska känna sig välkomna. Samtidigt höjer regeringen lönegolvet för ”arbetskraftsinvandrare” – ett ordval som döljer att det många gånger handlar om människor som bott många år i Sverige, som har fasta jobb och i många fall har bildat familj i Sverige. Nu nekas de förlängda uppehållstillstånd och uppmanas att åka ”hem” för att deras avtalsenliga lön är för låg. Arbetsgivarnas organisationer har börjat protestera, och de hotades arbetskamrater protesterar men regeringen håller fast vid sin utvisningspolitik. Var finns logiken? Och på vilket sätt bidrar detta till bättre integration?
Regeringens nya regler för att få svenskt medborgarskap innebär bland annat skärpta krav på att kunna ”göra sin identitet sannolik”. I praktiken innebär det att flyktingar från länder som Afghanistan aldrig kan bli medborgare. De har haft oturen att födas i ett land där ID-papper sällan utfärdas, och där de handlingar som finns är så lätta att förfalska att de inte godkänns av svenska myndigheter. Eller så är de födda som flyktingar i ett tredje land, helt utan dokumentation. De kan inte visa de papper som den nya lagen kräver, och då spelar det ingen roll hur bra svenska de talar, hur skötsamma de är eller hur mycket skatt de har betalat. Dörren till att bli fullvärdiga medlemmar av det svenska samhället är ändå stängd.
Forssell talar om att öka tryggheten och minska utanförskapet. Men den faktiska politiken får direkt motsatt effekt. Den som är mörkhyad eller har ett utseende som skvallrar om afghanskt ursprung blir hela tiden påmind om hen inte hör hemma här. Den som bara har tillfälligt uppehållstillstånd kan inte känna sig trygg att bygga en framtid i Sverige. Till och med Johan Forssell borde fatta att människor inte mår bra av detta.
Hyckleri om gemenskap och värderingar
Efter massmorden i Örebro höll Ulf Kristersson ett ”tal till nationen” och sade att vi alla måste enas för att återskapa det fina Sverige och de svenska värderingarna, vår respekt för varje människas okränkbara värde. Han sade också att vi ska sluta tänka ”vi och dom”. På sin facebooksida skrev Magdalena Andersson om en samhällsgemenskap där alla respekterar varandra oavsett om vi är kvinnor eller män, var vi är födda, vad vi jobbar med eller vad vi tror på. Det låter så vackert, nästan som det så ofta missbrukade ordet ”solidaritet”. Men vem är egentligen inkluderad i partiledarnas ”vi”? Ulf Kristerssons regering är direkt ansvarig för dagens invandrarfientliga politik, och Magdalena Andersson har från Tidöregeringens första dag sagt att hennes parti står bakom den politiken. Deras ord om människovärde och gemenskap är inget värda när den politik de för är den rakt motsatta.
Lika hycklande blir det när Johan Forssell tjatar om att invandrare måste följa ”svenska värderingar” och speciellt nämner respekten för individens frihet. Men hans politik går ut över en mängd individer som är precis så ”skötsamma” som han kräver men som får sina liv förstörda för att de ses som ”invandrare” och inte som människor med lika rätt som alla andra. Hur får Johan Forssell detta att gå ihop?