Rörelse- och partiaktivister diskuterade hur utomparlamentarisk kamp kan påverka politiken. Hur ska rörelserna förhålla sig till partierna – och vice versa? Det var frågan på Hägerstensåsens medborgarhus i Stockholm på måndagen.
Inrikes | Håkan Blomqvist
Hur kan rörelserna förändra politiken? Den lilla mötessalen på Hägerstensåsens medborgarhus i Stockholm var överfull när Socialistiska Studier – knutet till Socialistisk Politik och Internationalen – samlat till en bred panel för att diskutera saken. Under ledning av Kjell Östberg gick ordet till både rörelseaktiva och partiföreträdare.
Toivo Jokkala inledde utifrån sin bok om ”rörelsesocialism” som underströk behovet av rörelseaktivism underifrån som press och inspiration för parlamentariskt stela partistrukturer. Gunilla Berglund bidrog med erfarenheter från klimataktivismens Rebellmammor medan Karin Fridell Anter berättade om hur den antirasistiska flyktingrörelsen efter den breda mobiliseringen 2015 pressats tillbaka men åter vaknat till liv under året. Tusentals lokalt aktiva plus massdemonstrationer landet runt tvingade Tidöregeringen att åtminstone tillfälligt stoppa tonårsutvisningar.
My Kvarnsmyr från Hyresgästföreningen i förorten Skärholmen rapporterade om hur föreningen ställer politikerna mot väggen om kampen mot ”slumvärdars” hälsofarliga och människoovärdiga boendeförhållanden. ”Hade sådana fastigheter funnits på Södermalm eller här i Hägersten hade det blivit ramaskrin.” Men när det handlar om flyktingar och nytillkomna reagerar inga myndigheter. Poya Ashna från Vänsterpartiet berättade om sin egen resa från ”orten” till engagemang mot hedersförtryck och mäns våld mot kvinnor. Och välkomnade den ”nya arbetarklassens” genombrott i valet, men ansåg att partierna till vänster, inklusive hans eget, var för ängsliga. Som inför Palestinarörelsen.
För Frida Marklund från Återställ Våtmarkerna fanns ingen tid att förlora. Hon refererade forskningslarm som: ”Om uppvärmningen passerar tre grader överlever bara en halv miljard av dagens åtta miljarder människor.” Och tänk då på vad som sker under vägen dit. Att genomföra aktioner och inte frukta böter och fängelser, underströk hon, var viktigare än partipolitik.
Andrea Andersson-Tay, riksdagsledamot för V, talade om sina både positiva och negativa erfarenheter som aktivist i Miljöförbundet – och skillnaden mot partiengagemang. På ett inlägg från publiken om att Vänstern och Miljöpartiet borde se sig som plattformar för rörelser och välkomna rörelseaktivister som företrädare, hade hon en annan uppfattning. Det var snarare viktigt att tydliggöra rollfördelningen. Partipolitiskt aktiva och rörelseaktivister hade olika uppgifter. Ett politiskt parti är ett sammanhållet kollektiv med gemensam ideologi och agerande, medan sociala rörelser samlas kring enskilda teman. Fokusera på att förändra samhällets opinioner, inte på enskilda politiker och partier, var budskapet.
Här höll inte alla med. I en bakgrund låg frågan om rörelseparti i förhållande till parlamentariskt parti. Och i vilken utsträckning rörelser bör ta partipolitisk ställning. Karin Fridell Anter underströk vikten av att rörelser kan förena brett kring sakfrågor utan att splittras partipolitiskt. Men visade samtidigt hur kampanjen för en human migrationspolitik inför valet framställde en ”valkompass” som visade hur partierna tagit ställning i riksdagen – där MP:s och V:s position tydligt framstod.
Betydelsen av starkare sociala rörelser som pådrivande kraft för vänsteroffensiv mot högerutveckling utgjorde en gemensam hållning bland deltagarna. Innebörden inför de pågående regeringssonderingarna och en kommande ny regering återstår att bedöma.