Rubriken citerar Cornelis Vreeswijks kända visa om hur pengarna går till aktieägarna i USA. Press och TV lär oss att Venezuelas regerings inkompetens håller folket fattigt och förtrycker med terror för att behålla makten. Typexempel: ”Trots oljan – ändå fattiga”. Utvecklingen i Venezuela berättar något annat, skriver Erni och Ola Friholt.
Internationalens Alex Fuentes svarar i en replik.
Opinion| Erni och Ola Friholt
Sedan oljefälten nationaliserats förflöt cirka 14 år då USAs oljebolag utvann olja utan att folket blev annat än fattigt. Den styrande överklassen berikades däremot. Vid sekelskiftet ändrades detta radikalt genom Chavez revolution. Efter USAs misslyckade försök till statskupp fortsatte folket få del av oljemiljarderna även sedan Chavez dött och efterträtts av Maduro. USA iscensatte då 2014 en total ekonomisk bojkott av Venezuela. Oljebolagen avslutade sin verksamhet. De miljarder av Venezuelas oljepengar som fanns i USAs banker beslagtogs, och sanktionerna följdes som vanligt av det lydiga EU. Venezuelas handel begränsades till ett fåtal likasinnade länder, som Kuba och Nicaragua. Men de senaste åren kom Kina in som en växande handelspartner, i likhet med utvecklingen i hela Sydamerika, utom Argentina.
I Venezuela fanns ingen teknisk expertis för oljefälten, som handhafts av USAs oljebolag. I brist på sakkunnigt underhåll förföll oljeteknologin efterhand. Detta har av propagandan utmålats som Maduros oförmåga att regera. Sanktionerna skapade fattigdom, vilken motverkades av Maduro genom matutdelning till de fortsatt fattiga. Detta utmålas som ett led i ett skräckregemente för att behålla folkets stöd. Ändå vann Maduro senaste valet med 51 % av rösterna. Och tusentals valobservatörer fann valet godtagbart.
Trump insåg att Kinas handel och sociala samarbete med Sydamerika måste stoppas, då USAs egen handel med dessa länder blev allt mindre och Kinas allt större. Som ett varnande exempel kidnappades Maduro och villkor för fred utfärdades till Venezuela, som fortsatt sanktioneras till fattigdom. Svepskälet om narkotikasmuggling försvann ur bilden. Genom en nytolkning av Monroedoktrinen utfärdades varningar till Sydamerikas stater om faran av fortsatt kinesiskt ekonomiskt samarbete och inflytande.
Inte ett spår av allt detta finns i medias bild av Venezuela. Detta är i linje med den bild som ges av konflikten bakom Ukrainakriget och det till utarmning sanktionerade Iran.
Replik Alex Fuentes: Venezuela har aldrig varit ett socialistiskt samhälle
Artikeln ”Allting är som vanligt i Venezuela” har helt rätt i sin grundläggande kritik av den västerländska mediebilden. Rapporteringen om Venezuela i svensk media är alldeles för ofta förenklad, moraliserande och ideologiskt driven. Den reducerar ett komplext samhälle till ett varnande exempel: ”trots oljan – ändå fattiga”, som om förklaringen vore en misslyckad ”socialism” och inget annat.
Just här finns dock ett problem i artikeln. Den bidrar – om än oavsiktligt – till samma sammanblandning som den borgerliga pressen gör: att Hugo Chávez’ och Nicolás Maduros regeringar skulle ha varit socialistiska. Artikeln säger inte det men man skulle kunna dra en sådan slutsats. Venezuela har aldrig varit ett socialistiskt samhälle. Landet har förblivit kapitalistiskt, med en i huvudsak intakt borgarklass och privata ägarförhållanden. Till skillnad från Kuba efter 1959 har ingen genomgripande expropriering av den härskande klassen ägt rum. Regeringarna under Chávez och Maduro har samexisterat med den ägande klassen, även om relationen varit konfliktfylld.
Det Chávez införde var inte socialism utan en form av progressiv nationalism: omfördelning av oljeintäkter, sociala reformer och ett tydligt brott med USA:s hegemoni i regionen. Detta räckte för att utlösa kuppförsök, sanktioner och ekonomisk krigföring. Att USA-imperialismen bär ett avgörande ansvar för Venezuelas ekonomiska situation är uppenbart och måste sägas tydligt.
Samtidigt går det inte att bortse från att regeringen – särskilt under Maduro – i praktiken allt mer styrt enligt en kapitalistisk logik. När oljepriserna föll fördes krisens bördor över på arbetarklassen. Resultatet blev protester, även från vänster, som möttes med repression. Fängslanden av oppositionella har inte bara drabbat högern utan också fackliga aktivister och vänsterkrafter. Dessa auktoritära drag har allvarligt misskrediterat regeringen.
Artikeln tar också upp det senaste valet och slår fast att Maduro vann med 51 procent, utan att problematisera processen. Det är fullt möjligt att avvisa extremhögerns absurda påståenden om ett ”80-procentigt” oppositionsstöd och samtidigt konstatera att valet inte var fullt transparent. Att vänsterpartier förbjöds att ställa upp är i sig ett demokratiskt problem som borde nämnas.
Detta innebär inte att dessa motsättningar i Venezuelas ska stå i centrum just nu. När landet utsätts för ekonomisk och militär aggression från USA är socialisters huvuduppgift att försvara Venezuelas suveränitet och ta ställning mot imperialismen. Internationalen har tidigare haft en tydlig linje i denna fråga: man ska försvara Venezuela mot imperialistiska angrepp utan att vara anhängare av dess regering. Det är en hållning som förtjänar att hållas fast vid – och fördjupas. Avslutningsvis vill jag tacka Erni och Ola Friholt för artikeln och för att Internationalen fortsätter att lyfta Venezuela-frågan i en tid då tystnad och förenklingar dominerar i det etablerade medielandskapet.