I början reagerar man på våld i städerna och krig som aldrig tar slut. Sen vänjer man sig. En växande känsla av maktlöshet inträder. Människor umgås mindre, men är ständigt uppkopplade. Ingen litar längre på internet och media. Dialog ersätts av debatt. Samtal blir kortare, meningar hårdare och tystnad vanligare. Det känns säkrare att dra slutsatser än att ställa frågor. Människor skyddar sig genom att förenkla.

Krönika|Christer Nylander

Mycket fungerar fortfarande. Regler följs och institutioner tuffar på. Men relationerna som bär upp allt detta blir tunnare. Tilliten minskar. Färre känner sig sedda och ännu färre känner sig hörda. När något inte fungerar letar man efter ansvar. När det inte går letar man efter skuld. Och när det blir för tungt vänder man sig bort. Det börjar inte med sammanbrott. Det börjar med små förskjutningar. Världen delas upp i läger. Komplexitet upplevs som hot. Det märkliga är att nästan alla upplever samma sak. En känsla av att något håller på att glida isär.

Allt behöver gå fortare. Inte för att det är bråttom, utan för att stillhet upplevs som förlust. Beslut fattas snabbare än de hinner förstås. Reaktioner värderas högre än eftertanke. Det som tar tid uppfattas som motstånd. Frågor som hinder. Tvekan som svaghet. Människor anpassar sig. De lär sig att tänka i fragment. Det som tidigare krävde mognad kräver nu bara tillgänglighet. Tempot skapar en känsla av kontroll.

Ökande rädsla presenterar sig sällan som rädsla. Den kallas försiktighet, ansvar och nödvändig beredskap. Beslut motiveras med säkerhet. Avstånd med omtanke. Kontroll med omsorg. När rädsla inte talas om, börjar den styra i tystnad. Människor undviker det osäkra. Inte för att det är fel, utan för att det känns tryggare att hålla sig inom det kända. Risker reduceras. Alternativ sorteras bort. Val görs smalare. Det som tidigare krävde mod kräver nu försvar. Samtidigt blir det svårare att tala om vad man faktiskt var rädd för. Rädslan behöver inte längre uttryckas. Den är redan inbyggd i tempot, i besluten, i relationerna. Omdöme försvinner inte över en natt. Det trängs undan.