Andreas Nyman: Låt facket dra i klimatbromsen

I Turkiet samlas världens ledare på klimatmötet COP31, för att utvärdera hur tidigare uppsatta klimatmål kan uppnås. 1,5-gradersmålet är redan förlorat.
Vi arbetare behöver vara drivande i omställningen. Genom att kräva kortare arbetstid i stället för högre vinster kan facket flytta fokus från oändlig tillväxt till mänskliga behov, skriver spårvagnsföraren Andreas Nyman.

Krönika| Andreas Nyman

Jag höll på att köra över en räv som korsade spåret en novemberkväll. Först helt nära lös den upp i strålkastarljuset och jag hann precis bromsa i tid. Naturen är alltid där utanför frontrutan, men just nu är det så hopplöst mörkt.
Den här gången gick det bra, men annat verkar vi inte märka förrän det är för sent.
Nyligen gick jag en facklig kurs om ekonomisk jämlikhet. Vi fick lära oss grunderna om olika nationalekonomiska teorier, som nyliberalism och keynesianism. Den ena vill frihandel och privatiseringar, den andra vill välfärd och full sysselsättning. De är varandras motsatser när det kommer till statlig inblandning i ekonomin. Vad som däremot förenar dem är att båda modellerna drivs av tillväxt. Jag reagerade över tanken på oändlig tillväxt i en ändlig värld, det går liksom inte ihop.

Den brittiska nationalekonomen Kate Raworth utmanar den bilden. Hon ser BNP som en gökunge som tagit sig in i samhällsplaneringen. I boken Donutekonomi föreslår hon en slags kompass över utrymmet mellan grundläggande mänskliga behov, som mat, bostäder och rent vatten, och planetens ekologiska gränser. Utrymmet däremellan är det enda vi kan röra oss i. Så ser inte ekonomin ut idag. Marknadskrafterna har helt misslyckats med att hålla den inom planetens gränser.

Klimatkrisen är inte ett avlägset hot. Människor dör redan i värmeböljor, översvämningar och andra konsekvenser av ett förändrat klimat. Som vanligt är det de fattigaste som drabbas hårdast.

I Klimatet, tillväxten och kapitalismen försöker forskaren Rikard Hjorth Warlenius visa en väg framåt. Han är inte optimistisk, men säger att varje liten förbättring är mer än att inte göra någonting, då varje tiondels grad gör skillnad. Ett individualiserat klimatansvar döljer de verkligt ansvariga. Warlenius vill hellre se en förändrad ekonomisk strategi.

Grön tillväxt, där vi fortsätter öka produktionen och hoppas att ny teknik ska rädda miljön, har visat sig otillräcklig. Nedväxt, som på många sätt är en sympatisk tanke, är kanske inte realistisk att genomföra inom den tid vi har på oss.

Vad som återstår är en Grön ny giv. En slags modifierad keynesianism, där stora offentliga satsningar driver på omställningen till ett fossilfritt samhälle.

Både Raworth och Warlenius vill se utbyggda gemensamma samhällsfunktioner. Mer välfärd och utbyggd kollektivtrafik.

Här blir fackets roll avgörande. Det är vi på golvet som styr produktionen och sitter på den verkliga makten att ställa om. Genom att kräva kortare arbetstid i stället för högre vinster kan facket flytta fokus från oändlig tillväxt till mänskliga behov.

I Turkiet samlas världens ledare på klimatmötet COP31, för att utvärdera hur tidigare uppsatta klimatmål kan uppnås. 1,5-gradersmålet är redan förlorat. Även i de mest optimistiska scenarierna väntar en betydande uppvärmning. Om inget görs beräknas ökningen bli 2,7 grader till 2100.

Utanför protesterar organisationer från det globala syd för klimaträttvisa. Under banderollen ”Trillions not billions” vill de uppmärksamma priset för de nödvändiga åtgärderna, och att rikare länder behöver betala av sin klimatskuld och ekonomiskt hjälpa fattigare att nå målen.

Klimatet engagerar många. I somras samlades 50 000 till en klimatdemonstration i Stockholm. Fackföreningarna gick med, men det var klimataktivisterna som drog folk.

Vi arbetare behöver vara drivande i den här omställningen, och det är genom fackföreningar vi har bäst chans att få den makten.

I höstmörkret i körhytten vandrar tankarna. Fossilfri kollektivtrafik är bättre än inget, men det räcker inte. Det måste bli ett slut på marknadens likgiltighet inför miljöförstöring och mänskligt lidande. Vi behöver hitta en annan väg.

En gång i tiden kunde facket välta världar över ända och bygga nya och bättre. Vi behöver den kraften igen. För framtidens jobb och framtida liv.