Skådespelaren Ann Petrén har tröttnat på att vara en ensam stjärna medan ensemblerna krymper på svenska teatrar.
—Det är dags att vi som varit med under teaterns guldålder talar om att det här svältlika tillståndet i kulturen inte är det nya normala. Internationalen möter Ann Petrén.
INTERVJU |Åsa Mattsson
Skådespelaren Ann Petrén har haft en lång och uppmärksammad konstnärlig bana inom teater, film och TV, men det är teatern hon alltid återkommer till. Ann gick ut Scenskolan i Malmö 1979 och har tillhört Stockholms Stadsteaters fasta ensemble under decennier, men de fria grupperna engagerar henne alldeles särskilt och det är på Scenkonstkollektivet Ö2 på Hornsgatan 73 vi möts. Det var ju här Ann, tillsammans Michael Segerström, Susanne Hallvares, Nils Moritz och Tomas Tjernberg startade gamla Boulevardteatern i biografen Söderbios lokaler 1984.
I vår tid, med ökad ensidighet i kulturutbudet, neddragningar på inte minst teatern och ängsliga ögon på intäkter, menar Ann att de fria grupperna är ännu viktigare.
—De tar stora risker med sina repertoarer och har en modigare framåtrörelse. Det är en sån kamp att våga satsa på saker som inte helt självklart kommer att få publik, och jag ser att man ändå har sån tillit till det man vill berätta, trots det här verkligt stränga ekonomiska läget. De fria gruppernas optimism är en låga i kulturskymningen tycker jag.
Jag vet att du ofta har tagit upp i intervjuer skillnaden när det gäller den samhällsbärande teatern och det annorlunda kulturklimatet på 70-80-tal jämfört med nu?
—Ja, till att börja med var det ju en helt annan procent av budgeten som gick till kultur, men det var även en annan verklighet i vidare mening. När jag gick ut scenskolan -79 var det ” kom hit och arbeta” . Jag och mina skådespelarkollegor var inte i närheten av tankar att vi inte skulle kunna utöva vårt yrke eller inte få jobb. Det fanns inte på kartan. Både fria grupper, regionteatrar och riksteatrar blomstrade. Man trodde på teatern som ett viktigt fundament i samhället.
—Jag tycker att jag har fått arbeta under teaterns guldålder!
Och nu, med dessa ständigt krympande budgetar både för teater och annan kultur?
—Jag tänker att det handlar om att det är svårare och svårare, vårt utrymme att få verka inom kultur och teater krymper. Med färre pjäser är det färre arbetstillfällen, och med det krymper även publiken. Tvärtemot vad som sägs om att bredda publiken, att fler ska få tillgång till kultur, blir det en bakåtrörelse. Det blir en liten privilegierad publik kvar med pengar och vana att ta plats, som får råd och möjlighet att se kvalificerad teater.
Ann refererar till förra kulturministern Lena Adelhson Liljeroth(m) som var den som först uttalade att skådespelare inte behövde vara skådespelare på heltid utan kunde hitta annan försörjning vid sidan av yrket.
—När det hände sa vi ”hon är inte klok i huvudet, vad är det hon säger?” ska konstnärer ha ”något annat att falla tillbaka på”. Men nu, 2024, ä r det så.
— Det är ett jätteproblem att konstnärliga yrken degraderas på det här sättet. Ska man växa och utvecklas som skådespelare är det något man bör kunna göra på heltid, fullt ut. Det är också mycket dyra utbildningar för samhället, så det är knappast särskilt väl genomtänkt politiskt, av det skälet heller!
—Man kanske borde ägna sig åt kulturaktivism! När man vet hur det har varit! Det här tänker jag jättemycket på. Vi skådespelare och andra kulturarbetare som vet och har varit med om att arbeta med teater i process, där teatern är mer än bara pjäsen, där man omfattar ett större tema, vi måste bli tydligare och berätta om det, vad som håller på att gå förlorat. Historielösheten är total och då tänker jag att om de som börjar arbeta nu inte känner till att så har det varit, då tror man att det här, med nedskärningar, krympande ensembler och fokus enbart på ett fåtal ”stjärnor” är som det ska vara.
—Vi kan inte acceptera detta som det nya normala!
Aktuellt om kulturens förändrade villkor och roll:
Många svenska kulturaktörer har fått höjda hyror samtidigt som kulturbudgeten innebär minskade bidrag. Tidöregeringen har även som uttalad politisk ambition att öka den privata finansieringen av kultur.
De statliga bidragen till den offentliga kulturen räknas upp med 20 miljoner 2024. Men inflationen är betydligt högre än så, och regionerna har begärt 90 miljoner i ökade anslag. Staten måste betala mer för regional kultur, som teatrar, museer och operahus. Kravet kommer senast från tio regionala kulturpolitiker i ett brev till kulturminister Parisa Liljestrand (M). ”Staten har ett ansvar för kultur i hela landet”, säger Värmlands regionråd Sofia Magnusson (S) till Kulturnytt, Sveriges Radio. Liljestrand svarar att hon ”förstår att man önskar mer pengar”, men menar att kommuner och regioner själva kan ”välja att bla prioritera kulturområdet”.
Till SVT har kulturminister Parisa Liljestrand, (M), tidigare sagt att situationen inte bara är av ondo för kulturen – som hon menar behöver få ”fler finansiella ben” att stå på utöver staten, regionen eller kommunen. Senast den 16 oktober 2024 ska Myndigheten för kulturanalys (Myka) presentera en undersökning av hur den privata finansieringen av kultur ser ut i Sverige i dag.
—Det kan handla om filantropi, stipendier och insamlingar men också egenfinansiering, biljettintäkter och så vidare. Det är viktigt att vi pratar om hur kulturen kan bära sig på flera ben än bara det statliga, säger kulturminister Parisa Liljestrand till UNT.
I ett mejl till TT skriver kulturministern att det ”är en borgerlig grundhållning att öka kulturens frihet och i det ligger att minska det offentliga beroendet”.
”Jag förstår inte att staten tycker att det är okej att utarma verksamheterna på det här sättet, och till slut göra så att flera går under” Leif Stinnerbom, teaterchef för Västanå musik och teater utanför Sunne, till SVT.
Regeringen har tillsatt en utredning om en ”svensk kulturkanon” som leds av Lars Trädgårdh, enligt kritiker ett sätt att tillmötesgå SD som länge hävdat att ett mångkulturellt samhälle skapar ”splittring och rotlöshet”.
KONTRÄR, Sveriges enda kontemporära teaterscen för nationella och internationella samproduktioner har sedan 2022 presenterat 50 premiärer.Sedan 1 september 2024 är KONTRÄR stängt för allmänheten pga bristande medel. Läs mer på kontrar.se
I juni firade Teater Aros 15 år som förening. Nu i höst riskerar deras scen Sprakateatern att bli nerlagd. ”Vi behöver öka våra intäkter för att kunna driva teatern på sikt” säger verksamhetsledaren Janya Cambronero Severin till UNT.
Teaterambulansen på Gotland, Teater Soja i Sundsvall och Teater Fredag i Nacka har redan lagt ned, andra överväger det men kanske inte vill prata om det, enligt Theodor Ryan som är ordförande för Teatercentrum.
Theodor Ryan befarar att nedläggningarna gör att många unga konstnärer aldrig får möjlighet att sätta upp bra scenkonstföreställningar. Utöver det hotas hela den fria teaterns infrastruktur, med stöd från stat och kommun, i grunden.
—När en kommun beslutar sig för att inte längre ha en kultursamordnare som köper in föreställningar till skolorna går både viktig kompetens och ett stort kontaktnät förlorade, säger han till TT.
Den gigantiska neddragningen av anslagen till studieförbunden är ett dråpslag för kulturen och demokratin i Sverige. Den mylla av föreningar som utgör navet i det civila samhället riskerar att utarmas och viktiga kulturverksamheter och initiativ kommer att gå om intet.
—Slakten av stöden till studieförbunden rubbar hela grunden för kulturlivet runt om i landet. Den påverkar också yrkesverksamma kulturskapare som är beroende av hållbara verksamheter inom civilsamhället och den ideella sektorn, säger Karin Inde, ordförande KLYS till SVT.
Ett musikens hus öppnades aldrig, ett annat lades ned och minst ett till hotas av nedläggning. Neddragningarna i anslagen till studieförbunden har nu börjat drabba svenskt musikliv.
—Det är en kulturskymning, säger Magnus Pejlert på Sensus till TT. Det ska inte vara så att bara de som har föräldrar som har råd att bygga om garaget kan bilda band. Då riskerar musik att bli som hockey: bara medel- och överklass har råd.
”Om borgarna kan komma undan med att stänga skolor och sjukhus för att spara in på skatterna kommer de gladeligen att göra det. Om de kan få människor att betala för offentliga tjänster som museer, bibliotek och konstgallerier kommer de att privatisera dem. Om det inte ger tillräckligt med pengar kommer de att stänga dem. ” Alan Woods, brittisk marxist.