Dylan Thomas satsade ihärdigt på att supa ihjäl sig och lyckades till sist. Men han levde trots allt i åtta år efter andra världskrigets slut – tillräckligt länge för att ha haft chans att uppfatta åtminstone delar av det som hände. Följ Bodil Carlsson i andra delen av I döda poeters sällskap.
Kulturessä |Bodil Carlsson
Nästan lika känd av Dylan Thomas alla dikter är den här med tre långa strofer, som var och en börjar och slutar med samma mening: och döden skall icke ha herraväldet. Orden kommer från Romarbrevet, där Paulus predikar den troende själens uppståndelse; men det är nog inte enskild odödlighet Dylan Thomas tänker på, när han skriver om alla dessa döda – de drunknade sjömännen, de som bröts sönder levande på rådbråkningshjulen, de som förlorade förståndet.
And death shall have no dominion.
Dead men naked they shall be one
With the man in the wind and the west moon;
When their bones are picked clean and the clean bones gone,
They shall have stars at elbow and foot;
Though they go mad they shall be sane,
Though they sink through the sea they shall rise again;
Though lovers be lost love shall not;
And death shall have no dominion.
Detta skrev alltså någon som föddes samma år som första världskriget började. Så vad hade Thomas i tankarna? Som walesare måste han ha lärt sig en hel del om dödsfallen under potatissvälten på Irland femtio år tidigare, när nästan två miljoner av en befolkning på åtta antingen svalt ihjäl eller utvandrade. Inte för att det inte fanns mat, för maten fanns. Men den exporterades till England, för där fanns de som hade råd att betala för den. Landägarna – oftast engelsmän, många i House of Lords – blev rika på kuppen. Boskapen som föddes upp och brödsäden som odlades på de privatiserade allmänningarna forslades på båt från inlandet till kusten längs kanaler, som de jordlösa lantarbetare hade grävt. Utslängda från allmänningarna fick jobba mot betalning och leva på potatis. Det fanns en sort som växte bra även på mager mark och därför blev den mest odlade; tyvärr var den också ett lätt offer för en parasit. När en mögelsvampliknande encelling spred sig bland åkerlapparna och gjorde potatisen oätbar, dog folk. Antingen av svälten i sig, eller av sjukdomar i de work houses där de skulle lära sig göra rätt för maten de fick. De dog i sådana smittor som undernäring hos hopträngda människor bäddar för – mässling, difteri, tuberkulos, tyfus och till sist kolera. Det tog generationer innan Irlands folkmängd nådde antalet från 1851.
And death shall have no dominion?
Dylan Thomas visste rimligen en hel del om hur mycket herravälde döden kan ha. Han måste ha vuxit upp med omgivningens minne av det första stora kriget och de som försökte stoppa det– de som fängslades, de som tystades, de som hånades som landsförrädare; de som dog framför exekutionspatrullerna när de vägrade delta. De gjorde ingen skillnad alls. Englands högsta kavalleriofficerare ledde kriget fasta i sin förvissning om att galopperande hästar nu som förr var det oövervinneliga vapnet. Det var den tradition de byggde sin status på, så de framhärdade i sin tro, medan hästar och ryttare fastnade i taggtrådsstängslen och mejades ner av de första industritillverkade kulsprutorna.
Femton miljoner dog i det kriget, hälften av dem civila. Armenier och greker slaktades av turkisk militär. Under krigets sista år slog fågelinfluensan till, hjälpt på traven av snabba färdmedel och utbredd undernäring i sviktande samhällen. Sedd som den största massdödsepidemin i historien beräknas den ha skördat någonstans mellan 25 och 50 miljoner liv. Death shall have no dominion? De brittiska truppernas högste befälhavare sitter fortfarande till häst i London. Bronshästen kråmar sig, bronsmannen stirrar skarpt framåt sig – ser han ryggtavlorna på på de hundratusentals som han skickade framför sig att drunkna i meterdjup lervälling eller kvävas av senapsgas? – och i höger hand håller han ett hoprullat dokument.
The hand that signed the paper felled a city;
Five sovereign fingers taxed the breath,
Doubled the globe of dead and halved a country;
These five kings did a king to death.
The hand that signed the treaty bred a fever,
And famine grew, and locusts came;
Great is the hand that holds dominion over
Man by a scribbled name.
Dylan Thomas satsade ihärdigt på att supa ihjäl sig och lyckades till sist. Men han levde trots allt i åtta år efter andra världskrigets slut – tillräckligt länge för att ha haft chans att uppfatta åtminstone delar av det som hände. Koncentrationslägren, dödandet av civilbefolkning i Östeuropa, flyganfallen mot engelska städer, bombningarna mot Dresden med tiotusentals döda, många av dem civila flyktingar. De som stod på gatorna drogs in i eldstormen och de som försökte söka skydd i fontäner koktes levande. Bomberna över Hiroshima och Nagasaki föregicks av upprepade bombattacker mot sextiofyra japanska städer och som alltid var majoriteten av de dödade civila. Massvälten i Bengalen 1943 föregicks, där som på Irland hundra år tidigare, av att att en växande befolkning av skuldsatta småjordbrukare hade slängts ut från sina jordlappar och redan levde i halvsvält, när risskörden angreps av en mögelsvamp vars sporer spriddes av cykloner över stora landområden. Först kom fattighungern till Bengalen, sedan den rena svälten, därefter sjukdomarna: malariafallen flerdubblades, smittkoppor slog till för att vaccinet inte kunde levereras, koleran för att de som försökte fly svälten levde sammanpackade utan rent vatten och avlopp. Mellan en och tre miljoner dog i följderna av den kombinationen. Det engelska krigskabinettet – som hade konfiskerat delar av risskörden för att de anfallande japanska styrkorna inte skulle lägga beslag på den – tog lika lätt på krav på hjälpsändningar som deras föregångare hade gjort när det gällde Irland nittio år tidigare. Churchill hade viktigare order att underteckna. Death shall have no dominion?
Massdöden har haft många herravälden genom vår historia, men den har sällan kommit oinbjuden. Den behöver förutsättningar. Det kan vara bra att ha den saken i minnet, innan man rycker på axlarna åt förutspådda dödssiffror.
De som styr över våra liv har inte den framförhållning som vi så gärna vill tro dem om. De är inte smartare än vi. De har en enda kompetens, som vida överstiger vår: förmågan att manövrera sig uppåt i hierarkiska organisationer. De äger den makt vi ger dem. Vi sätter pennan i händerna på dem; som tack blir vi hästarna som rids in i taggtråden.