Det var kväll och jag satt på tåget på väg hem till Skåne. Tåget stod stilla i den småländska skogen. Den här gången var det inte obehöriga på spåret, utan ett fel på framförvarande tågs lok. Sidospåret hade dessutom drabbats av signalfel, vilket omöjliggjorde hjälp därifrån. Efter några timmar fick vi veta att vi skulle evakueras med buss. Men oklart när.
Krönika|Gay Glans
Mannen på sätet framför mig hade svårt att dölja sin frustration. Han log menande mot mig. ”Jo, det är irriterande”, sa jag utan att klaga på privatiseringen av järnvägssystemet som tycks ha förstört SJ. Visste inte var han befann sig politiskt. ”Håller med dig, men värre finns”, svarade han.
”Helt klart, men det är bedrövligt.”
När han böjde sig fram för att lägga en tillknycklad pappersförpackning i plastpåsen, som har ersatt papperskorgarna, såg jag ett diskret märke på hans kavajslag dekorerat med två korslagda värjor. Att han arbetade inom försvaret förstod jag, men som vad kunde jag inte utläsa.
”Du får säga till om jag blir påflugen”, sa jag, ”men jag såg märket på ditt kavajslag. Du är anställd av krigsmakten förstår jag.”
”Det stämmer, även om det numera kallas Försvarsmakten”, svarade han avvaktande.
”Jag ber om ursäkt för mitt ordval, jag är så pass gammal att jag kommer ihåg när Försvarsmakten benämndes krigsmakten.”
”Jo, det är ju några år sedan.”
”Själv blev jag Malaj, som man sa på 70 talet. Några extraslag på hjärtat diskvalificerade mig som soldat.”
”Ja så kan det gå”, sa han.
”Får jag vara så fräck att jag frågar vad du sysslar med i Försvarsmakten?”
Han rätade på sig, blickade ut genom fönstret och sa: ”Jag är militärpsykolog.”
”Intressant. Vad gör en sådan som en civil psykolog inte gör? Den som godkänns som soldat har väl redan gått genom psyktester?”
”Jo, så är det.” Han tystnade. Jag väntade på en fortsättning som inte kom.
”Så vad ägnar du dig åt? Det intresserar mig eftersom jag har arbetat som familjebehandlare med unga sexualförbrytare och deras familjer. En svår målgrupp”, sa jag i hopp om att han skulle fortsätta samtalet. ”Ibland fick jag kämpa med att hålla tron på människan intakt.”
”Det kan jag mycket väl tänka mig.” svarade han nu betydligt mer engagerad än tidigare. ”Det är ju en helt annan målgrupp än min. De är som du vet både fysiskt och mentalt friska. Men de måste förberedas för att hantera skarpa lägen.”
”Som att döda?”
”Och att själva riskera att dö. De förväntas döda personer som kan ha barn, föräldrar och syskon. All etik och moral som de har lärt sig gäller inte längre.”
”Jag förstår. Vilka soldater är bäst på att döda? För det är väl sådana ni vill ha?”
”Det är faktiskt den vanligaste frågan jag brukar få.” Svaret han gav mig inte bara förvånade mig utan provocerade mig djupt.
”Många tror att den empatilösa psykopaten är bäst lämpad. Men det är precis tvärtom. Den ideala soldaten är normalbegåvad med en extremt hög moral.”
”Extremt hög moral för att döda? Ursäkta, men det låter helt befängt.”
Han log och fortsatte: ”Mitt uppdrag går ut på att förbereda dem på att utföra handlingar i rikets tjänst som strider mot all logik, moral och etik. I annat fall riskerar de livslånga mentala skador.”
”Det har jag svårt att tro på. Om jag inte mins fel så dog lika många Vietnamveteraner genom suicid som i strid. Det hjälpte inte att de hade ”Gud på sin sida”. De som överlevde och inte begick självmord, var hopplösa som äkta makar och fäder. De både våldtog och misshandlade det mesta i deras närhet.”
Han lyssnade, nickade långsamt. ”I så fall”, sa han, ”var den militära utbildningen de fick undermålig. Glöm inte att vi lever i en demokrati med höga moraliska värden.”
”Du menar alltså att ju högre moral, desto bättre mördarmaskin? I så fall skulle Martin Luther King vara rena drömmen som elitsoldat?” Jag bet mig lätt i läppen för att inte ifrågasätta hans bild av Sverige som ett land med höga moraliska värden. Jag sa inget om att Sverige kritiseras av både FN och människorättsorganisationer för kränkningar av samernas rättigheter. Inget om de skenande klasskillnaderna. Att vi har ett nazistanstruket parti som pressar regeringen. Bad honom i stället att beskriva hur han förbereder de värnpliktiga på att döda utan betänksamheter. Hans svar närmast chockerade mig.
”När jag tar på mig uniformen är jag inte privatpersonen David eller Astrid, jag är Bergman eller Kristersson. Uniformen skapar en kollektiv identitet och moral. Vi dödar aldrig en människa, vi nedkämpar ett fiendeobjekt. Med en sådan kollektiv moral kan vi få normala personer att excellera enligt två olika moraliska system – enkelt uttryckt – att döda är fortfarande fel men att nedkämpa objektet fienden är rätt.”
”Enligt mig är det en cynism som strider mot vår natur”, svarade jag upprört. ”Skulle en soldat som kraschar i strid vara mindre intelligent med en primitivare moral än den som dödar frenetiskt? Att traumatiserade soldater som begår suicid är mindre intelligenta, har en sämre moral än de som har massor av dödade fiendeobjekt på sitt CV? Det blir ju konsekvensen av ditt resonemang.”
”Det är en komplex fråga, men så vitt jag kan bedöma har den militära utbildningen misslyckats”, svarade han märkbart stressad.
”Jag skulle vilja ge dig ett lästips”, sa jag.
”Jaha. Jag är inte så mycket för att läsa böcker.”
”Du har kanske hört talas om Lysistrate, en pjäs skriven av en grek för mer än 2400 år sedan. Den handlar om en ung kvinna i Aten som tröttnade på kriget och kallade alla kvinnor från de stridande staterna till ett möte. De kom överens om att vägra alla män all form av sex så länge de krigade mot varandra.”
”Hahaha! Det var ju fyndigt. Men vad har det med vårt samtal att göra?”
”Männen uthärdade inte att vara utan sex, så de slöt fred. I stället för att betrakta varandra som fiender, samarbetade kvinnorna över gränserna och stoppade kriget. Något att ta efter kanske”, sa jag och log och fortsatte: ”Lysistrate visade att organisering över nationsgränserna kan besegra krigsivrarna.”
Mannen skrattade till. ”Det är onekligen en vacker tanke, men ack så naiv.”
Jag hann inte svara honom innan det knastrade till i tågets högtalarsystem: ”Gör er klara för evakuering. Bussar befinner sig strax intill. Var försiktiga när ni kliver ner från evakueringstegen. Personer som inte kan ta sig fram för egen maskin får hjälp av räddningstjänstens personal.”