Redan när jag var liten tyckte min mor att jag betedde mig annorlunda jämfört med andra barn i min ålder. Medan andra killar lekte med bilar eller låtsades skjuta med pistoler tyckte jag om att leka med hönsfjädrar som jag låtsades var höns, kycklingar och kunde låta som det kluckande ropet från en tupp. Jag fantiserade om nykläckta gula små bollar, nykläckta kycklingar, innan jag somnade.
Krönika | Alex Fuentes
Det materiella bestämde min fantasi, mina föräldrar hade höns och ankor på den tiden. Tiden gick men vid 11 års ålder var grubblerierna om fåglarna i allra högsta grad levande. En solig morgon såg jag på vår gård en mycket fin duva, jag förhäxades av den vita spräckliga duvan, det var ett imponerade exemplar. Den gjorde ett starkt intryck på mig, duvan stod på en stor solrosplanta vi hade på gården och pickade solrosfrön. Den är min, sa jag till mig själv, och försökte fånga den, men den flög bort, förstås. Sedan tjatade jag jämt på min mamma… mamma, jag vill ha duvor… och jag tjatade länge, länge och länge.
Min mor pratade med alla i bekantskapskretsen, till och med i livsmedelsbutiker och berättade att hennes son var fixerad vid duvor. Det var början på sommaren och en dag knackade det på dörren. När min mor öppnade stod där två små sämre lottade pojkar i min egen ålder, de hade en liten kartonglåda med sig. Pojkarna berättade att de hade hört att hemma hos oss fanns en pojke som önskade sig duvor… i lådan fanns mycket riktigt två duvor, de var så smutsiga att det nästan inte gick att se att de var duvor. Gossarna tackades bl a med mat och en peng för mödan. I just det ögonblicket blev jag den lyckligaste pojken i världen.
Omsorgsfullt tvättade jag duvorna i badkaret. Den ena var ljusgrå, som de flesta på gator och torg i stora städer, medan den andra var något mörkare och gjorde ett storartat intryck med sin fina tofs på huvudet. Jag döpte paret till Condorito och Yayita där de levde lyckliga med mat, vatten och tak över huvudet, jag hade fixat ett litet duvslag. Efter ett tag fick de söta vita duvungar och det skulle bli fler.
Det blev en hel del duvor men jag ville ha fler och köpte ännu fler och tänkte på mångfald, så det blev duvor av alla möjliga färger, med tofsar och långa fjädrar på fötterna osv. Jag tröttnade inte. Minns en gång då jag var hemma hos en bekant och hade tråkigt så jag gick till gården. Där fanns duvor på taket och det var uppenbart att de var ute efter mat. Det flög i mig och jag tog fram en liten låda med metallnät, knöt ett långt snöre i en liten pinne, lämnade majs under lådan, en liten fågelfälla. Jag beväpnade mig med tålamod, så småningom började objekten närma sig. De var försiktiga, men nöden har ingen lag. Hjärtat hoppade till och jag höll andan. När jag såg att några var inne i lådan drog jag i snöret och förstod genast att några fångats. Jag sprang fram och kunde konstatera att där fanns fyra duvor. Mitt hjärta bultade kraftigare. Jag hade på egen hand skaffat mig fler duvor. En av dem var som designad av en konstnär; kolsvart med ett perfekt vitt huvud och vita vingspetsar, i övrigt vacker svart färg även om experter säger att svart inte är en färg. Jag döpte den till Snöflinga, hon blev min favorit.
På dagarna, när jag var ledig från skolan, låg jag uppe på taket och betraktade dem, det var jag och de och allt fångades i min sagovärld. De flög omkring som duvflockar brukar göra och ibland lyckades de locka fram andra duvor från andra ställen och bjöd solidariskt på mat och vatten. En stor brun hane utifrån stannade till slut och skaffade sedan ungar i mitt duvslag. Det hände ibland att de flög långt bort och landade på något vetefält och träffades av jägares skott.
Jag lärde mig allt möjligt om duvor och kom att ha drygt hundra stycken. Vart jag än gick såg jag duvor, de ingick i min värld helt enkelt. Så småningom väcktes mitt politiska engagemang och det tog över. Men jag har aldrig någonsin slutat att tänka på duvor. Det spelar ingen roll var jag är, jag kan befinna mig i Grekland, Spanien eller på Gotland, överallt ser jag mig omkring och tittar på duvor. Sitter jag på bussen blir det till att titta på taken genom fönstren och så ser jag dem, stadsduvor. Jag tänker även på klippduvor, skogsduvor, ringduvor, turkduvor som är koncentrerade i Skåne osv. När jag utbildade mig till lärare skrev jag ett av mina examensarbeten om duvor…
I Sverige har jag alltid velat ha ett eget duvslag, ett som påminner mig om det jag hade när jag var barn. Men myndigheter i Sverige är inte nådiga, av sanitära skäl, som det heter, går det inte att ha något litet duvslag på balkongen. Ändå har jag under alla mina år i Sverige aldrig slutat tänka på ett eget duvslag. För några år sedan skulle familjen flytta till Skåne med sitt platta landskap, till en by på landet där man bara ser åkermark, inte så långt borta från Revingehed där Nato får hålla sina militära övningar. Skånes militära geografi är av stor betydelse för Nato, sägs det.
Besatt som jag var såg jag då min chans, jag ville ha duvor igen, många fina duvor. Väl i byn Löberöd fick jag lov att skaffa mig duvor, men inte fler än fyra. Jag fick alltså lov att köpa fyra duvor hos en vänlig kille från Irak. När jag kom hem hade jag tolv stycken med mig! Ett dussin duvor i ett stort duvslag blir snart fler och inom kort hade jag drygt femtio brevduvor. Min dröm hade gått i uppfyllelse. Med hjälp av min yngsta dotter byggde jag ett duvslag och satte även holkar högt upp i träden. Ja, vi fick även höns och ankor och undulater.
Jag lärde mig att det finns faror på landet. Rovfåglar är ett ständigt problem. När flocken var ute och flög kunde en duvhök dyka upp från ingenstans och fånga upp en och en annan av mina fåglar. Sedan är det räven förstås, den må vara vacker men är som bekant listig. När den förstod att det fanns höns och duvor på platsen tog den tillfället i akt och åtta höns och några små kycklingar blev till ett minne blott. Duvorna var cirka sextio stycken eller kanske fler. När jag fick frågan om hur många duvor jag hade svarade jag att de var betydligt färre till antalet. Det var mycket prat om att de höll på att bli ”för många”…
På sommaren satt jag i timmar och beskådade duvorna och deras beteendemönster, något jag alltid gjort. Det finns folk som skaffar sig brevduvor för att tävla med dem, men jag vill bara titta på dem som tjuren Ferdinand luktar på blommorna på julafton. Men så inträffade något märkligt. Plötsligt upptäckte jag att en och annan av mina duvor var borta och tänkte att det var normalt, några hittade inte tillbaka? Men dagarna gick och blev dystrare. Jag var inte i byn under en vecka och fick höra att några duvor inne i duvslaget hade hittats livlösa, det fanns ingen rimlig förklaring om varför och det kändes trist. Drygt sextio duvor blev snabbt femtio, antalet höll på att minska, dagarna gick och det skulle bli mycket värre.
Väl tillbaka i byn gick jag till duvslaget, där var blod överallt och jag kunde iaktta att varenda en av mina duvor var döda. En liten massaker i megamassakrernas tid. Någon hade gett sig på fåglarna under natten och huggit halsen av dem i mörkret. Inte ätit utan bara huggit av dem! Rovfåglarna och räven var uteslutna, men… jo, ”fascistiska” vilda mörkbruna varelser på ca 43-68 cm långa, alltså minkar!
De hade tagit sig in i duvslaget på natten och mördat mina duvor. Duvslaget såg ut som ett slakthus. Tre duvor klarade sig med livet i behåll. Dem räddade jag men huset på landet ska säljas och dessa stackare har inget annat hem så inom kort ska jag släppa dem på ett torg och hoppas att de sällar sig till andra i staden.
Retroaktivt njöt jag lite perverst över Danmarks beslut under pandemin att göra slut på tusentals minkar, min förvrängda hämnd. Och trösten denna jul; jag har nu gått med i ett flertal brevduveföreningar och kan åtminstone se vackra exemplar på nätet.