Frågan är berättigad efter Tidölagets hårda utspel mot de icke välbeställda. Utspel som inte bara fördjupar fattigdomen; de ökar också antalet utsatta med höjt högkostnadsskydd, försämrat försörjningsstöd och utebliven kompensation för inflationen. Samtidigt får de rika, särskilt de superrika, kraftigt sänkt skatt.
Krönika|Gay Glans
I borgerlighetens värld är fattigdom ett tecken på inkompetens och lathet. Därför måste de piskas till ännu djupare fattigdom för att tvingas till arbete eller utbildning. De rika däremot motiveras inte av piskor, utan av pengar – i synnerhet miljardärerna – av sanslöst mycket pengar. Förträffligt uttryckt av finansministern: Det måste löna sig att vara rik. Tydligare kan borgerlighetens klassförakt knappast uttryckas.
Bakom varje politiskt utspel döljer sig en filosofi. Vilken filosofi lutar regeringen sig mot när allt fler barn drabbas av fattigdom till följd av deras politik? Inte ens i borgerlighetens tankevärld kan barnen hållas ansvariga för sin fattigdom – de kan ju knappast påverka föräldrarnas livssituation. Enligt Nelson Mandela finns det: Inget skarpare avslöjande av ett samhälles själ än hur det behandlar sina barn.
Under många år arbetade jag med ”problematiska” ungdomar och deras familjer. Fattigdomen var deras följeslagare, vilket resulterade i sociala problem, drogmissbruk och kriminalitet. De unga var väl medvetna om vad det sociala arvet hade att erbjuda dem: ”Jag vill inte leva samma fattiga liv som morsan och farsan. Jag blir inte rik med ett vanligt jävla kneg – bara som kriminell.”
Var ungdomarna predestinerade till ett liv som kriminella på grund av bristande moral? Självklart inte. Leif GW Persson uttryckte det insiktsfullt: Det största problemet är att småpojkarna växer upp i en socialt hopplös miljö. Bertolt Brechts karaktär i Tolvskillingsoperan formulerar det brutalt: ”Först kommer brödet, sedan moralen.” Det är insikter som Tidöregeringen inte omfattar, inte heller varför många unga kalkylerar med ett kort liv; hellre det än ett helt djävla liv som fattig.
Förra året mejlade jag Tidölaget – förutom SD – och frågade hur de motiverar den monstruösa ojämlikhet de skapar. Visserligen uttryckte jag mig betydligt mer diplomatiskt, men frågeställningen var glasklar. M och KD svarade inte. Centerpartiet hänvisade till sin ekonomisk-politiske talesperson, som aldrig återkom. Liberalerna då; det måste väl ändå skava i deras ideologiska tankesystem att femhundra familjer äger lika mycket som sex miljoner svenskar? Men icke; de vill istället att fler skall ges möjlighet att bli superrika. De besvarade åtminstone min fråga – vilket jag uppskattar.
Svaren och icke svaren förvånar inte. Ojämlikheten ligger i kapitalismens DNA. Det är långt ifrån enbart filosofer som Platon och Aristoteles, som ansåg att klassamhället är gudagivet. Paulus skrev till Romarna (år 56–58): ”Varje människa ska underordna sig den överhet som finns, för det finns ingen överhet som inte är av Gud.” Intressant med tanke på att Paulus fortfarande är en stor teologisk auktoritet i den kristna världen.
Klassiska liberaler från 1700- och 1800-talet, som Adam Smith och John Stuart Mill, ifrågasatte inte klassamhället. Inte heller moderna nyliberala tänkare som Friedrich Hayek och Milton Friedman gjorde det. Liberal frihet förutsätter privat äganderätt. Individens kompetens är framgångsreceptet. Inte vilken klass du råkar födas in i.
Men det är en megalögn. Studera överklassens bakgrund, och vi inser att det är amsagor som man försöker lura i oss. Nio av tio mångmiljardärer i Sverige har ärvt sin förmögenhet. Definitivt inte genom egen förslagenhet.
När du tvingas överleva styckningen av välfärdssystemet, den som folkrörelserna, våra far- och morföräldrar byggde, betänk att det är borgerlighetens version av frihet du utsätts för. Men framför allt, tänk på Bertolt Brechts ord: Bara den som förstår verkligheten kan förändra den. Ord som förpliktigar. Det är nog att hoppas på för mycket att Tidöregeringen skall fällas genom en generalstrejk. Men om inte förr, fäller vi den nästa år, i september 2026.
Bild Banksy.