Atombombsfreden 1945

För åttio år sedan avslutades Andra Världskriget. USA hade sprängt sina första atombomber och världen gick in i en ny epok efter det krig som krävt bortåt sextio miljoner döda. Men var atombombsfreden en parentes? Håkan Blomqvist skriver om den ”järnhårda rustningslagen”.

Bild: ”I en särskild region” av den sovjetiske konstnären A.A. Passan-Sapkov 1977.

Fokus | Håkan Blomqvist

Det tredje världskriget måste hejdas innan det bryter ut, sedan är det för sent, ja då är allt för sent.  Kanske kan en sådan varning vara lämplig till åttioårsminnet av Andra Världskrigets slut i Europa den 8:e eller 9:e maj 1945, beroende av betraktarens placering. Då hade miljontals människor dödats varav tjugofem miljoner bara i Sovjetunionen. Hela landsändar, städer, samhällen, kulturer och folk var utraderade liksom en hel tidsepok. Den nya värld som föddes i ruinerna var på många sätt en annan. Den började ta form i eldskenet från de två atombomberna över Japan tre månader senare med nära en kvarts miljon döda och svåröverskådliga följder av radioaktivitet och trauman i generationer.

Freden 1945 föddes som atombombsfreden. När vi idag står inför det ryska storkriget mot Ukraina och folkmord i Palestina, ny kapprustning och kärnvapenhot fruktar många att den freden var en parentes.

Idag innehar officiellt nio stater sammanlagt över 12 000 kärnvapen med möjlighet att nå hela jorden – från så kallade taktiska laddningar för ”slagfältsbruk” till domedagsvapen med kapacitet att utradera storstäder och hela landsändar.

Alla kärnvapenstaters primära strategier handlar om ”avskräckning” – men sådan är förstås bara möjlig om vapnen finns beredda att användas. Och alla vet, från forskare och politiker till allmänhet att kärnvapenbruk är lika med förintelse, regional eller global. Det vill säga bortsett från politiska vettvillingar och medvetna folkmördare som inbillar sig att de genom att vara först med att utradera motståndaren kan segra. Det förutsätter en ”förstaslagsförmåga” som förhindrar vedergällning. Kanske fanns tidigare någon gnutta verklighetskontakt i det när endast USA var atombeväpnat till tänderna och andra stater inte hunnit med. Men redan under Koreakriget 1950-53 när USA:s general MacArthur som befälhavare för den USA-ledda FN-koalitionen förordade atombombning av Nordkorea och Kina var läget annorlunda.

Även om den amerikanska stridsledningen under hela kriget höll kärnvapen i beredskap hade Sovjet 1949 genomfört sin första atomsprängning som den gången de facto inledde en period av avskräckning gentemot åtminstone USA:s politiska ledning. MacArthur avsattes och förklarade senare i en intervju (med tonfall à la en dåtida Trump) de planer han hade haft: ”Jag kunde ha vunnit kriget i Korea på max tio dagar… Jag skulle ha fällt mellan 30 och 50 atombomber på flygbaser och andra depåer tvärs över Manchuriet… Min plan var att från den Japanska sjön till Gula havet sprida ett bälte av radioaktiv kobolt… Under omkring 60 år skulle det inte ha kunna genomföras någon invasion av Korea norrifrån. Fienden skulle inte ha kunnat marschera genom det radioaktiva bältet.”

Men om den s k terrorbalansen och dess strategiska MAD – Mutual Assured Destruction, ömsesidig garanterad förstörelse – tycktes fungera avskräckande med i huvudsak två aktörer under en efterkrigsperiod, räknar vi idag alltså till nio kärnvapenmakter fördelade inom olika allianser och positioner i världspolitiken. Inte bara nukleära utan framförallt politiska kedjereaktioner kan få händelseutvecklingar att löpa amok.

För västeranhängare till dagens militära upprustning inklusive kärnvapenberedskap, (som tydligen Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt uttalat sig för i SvT:s ”30 min”, 20 mars) utgör Andra världskrigets kamp mot fascismen det historiska föredömet. Om bara inte den konservative brittiske utrikesministern Lord Chamberlain hade gjort upp om eftergifter för Hitler i München 1938 hade Nazityskland kunnat stoppas… Så kallad ”appeasment” var den stora boven. Analogin med att göra eftergifter inför den ryska invasionen av dagens Ukraina upprepas oupphörligt.

Men fascismens väg till världskriget inleddes inte 1938 när Europa redan klätt om till ”fältgrått”. Den anträddes långt tidigare, med den europeiska borgerlighetens stöd åt Mussolini när denne krossade Italiens radikala arbetarrörelse och kämpande demokrater redan under 1920-talet. Detsamma gällde stödet åt auktoritära regimer i Östeuropa, från Polen och de baltiska staterna till Ungern och Rumänien. Den handlade om det politiska, ekonomiska och polisiära samarbetet med Nazityskland under stora delar av 1930-talet, om sveket mot Österrikes socialdemokrater när Dolfüss 1934 upprättade sin diktatur, om blockaden mot frivilliga och vapenhjälp till den spanska republikens kamp mot Francofascismen…

München 1938 var inte det första sveket som banade väg för världskriget, utan det sista. Under två decennier efter första världskrigets slut ägnade sig den europeiska borgerligheten och politiska eliterna först och främst åt att stoppa radikala arbetarrörelser, socialister och kommunister även när verktygen var just olika fascismer eller auktoritära krafter.

Det var när den folkliga antifascismen besegrats som vägen låg öppen för det världskrig som kostade kanske sextio miljoner människor livet och förintade hela folk, samhällen och nationer.

Är vi där redan nu? Eller är det till och med så att i avsaknad av starka folkliga rörelser återstår för oss ett enda halmstrå som försvar mot dagens djupa och fascistoida reaktion, från Ryssland till USA: upprustning som försvar och avskräckning genom de ”västliga demokratiernas” krigsmakter? Nyss beskrevs dessa som NATO – men tillsammans med Erdogandiktaturen och Trumpregimen uppfattas USA:s krigsmakt nu snarare som en trojansk häst. Eller ska hoppet stå till en EU-krigsmakt och ”De villigas koalition”? Alltså militära insatser under franskt och brittiskt kärnvapenparaply med utplacering av kanske ett par tiotusen soldater i Ukraina som ”säkerhetsbevarande” trupp vid eventuellt eldupphör. Som stridande förband helt otillräckliga och bemötta med stor tvekan från både europeiska stormakter som Italien och småmakter som Sverige.

Utan USA:s deltagande är oron stor att de villigas koalition blir ganska ovillig i skarpare läge. USA:s krigsmakt är mäktigare än de västeuropeiska staternas tillsammans. Det var USA:s inträde i det senaste världskriget som hemförde segern på Västfronten och smulade sönder tyska städer och industricentra under tusenplansräder. Det har varit USA:s krigsmakt som ytterst burit upp den s k transatlantiska världsordningen. Västeuropeisk kapprustning och militära interventioner i amerikansk skala måste i grunden förändra de europeiska nationernas uppbyggnad och prioriteringar. Och det i en tid när välfärdssystem och jämlikhetspolitik redan trasats sönder – för att inte tala om en jämlik klimatomställning.

Den svenska Tidöregeringens annonsering om ren upplåning av 300 miljarder för militär upprustning enligt NATO-direktiv till 2035, alltså lån för att inte inkräkta på välfärd, infrastruktur och annat nödvändigt (eller skattesänkningar!), är inte ens ett illa dolt bedrägeri. När denna rustningsnivå från 2035 ska betalas över statsbudgeten (se nationalekonomen Calmfors i DN 31 mars -25) lär den militära gökungen tränga ut såväl vård, skola och omsorg som naturvård, klimatomställning och you name it. En motsvarande utveckling sker i alla europeiska stater där de senaste decenniernas sociala nedrustning verkat som en västanfläkt mot vad som väntar.

Är en sådan åderlåtning för militära rustningars skull vårt halmstrå mot fascistisering och högerreaktion made in Russia eller USA – eller någon annanstans, för stöd åt Ukraina och stopp för Putin? I så fall ljuder varningen ”låten hoppet fara” över vår värld. Det är just social nedrustning, ökande samhällsklyftor och umbäranden hos växande delar av befolkningen som utgör fascismens bästa mylla. Det var 1930-talsdepressionen som gav Hitler och den europeiska fascismen luft under vingarna när människor sökte ”starka män” som troddes kunna återupprätta någon slags ordning och den egna folkförsörjningen.

Militarisering för att skydda demokratin är ett minst sagt tveeggat vapen, inte bara för att välfärdsekonomi offras för krigsekonomi utan för att militära kommandosystem är demokratins antites. Ju starkare militarisering desto mindre utrymme i samhället för ifrågasättande, avvikelse och vägran, just som inom det militära systemet självt. Det hela skulle kunna kallas ”den järnhårda militariseringslagen” som verkar i alla samhällen som förbereder sig för krig. Säkerhets- och krigslagar, samhällsmobilisering och psykologiskt försvar syftar till att utveckla en ideologisk och politisk vilja till uppoffringar för ”nationen”, så som denna och dess behov definieras av de maktägande. Samt bekämpa sprickor i – för att inte tala om motståndare till – den viljan. Det var insikten om det som vägledde ”kvinnornas vapenlösa uppror” under 1930-talet. Kampanjen skedde på initiativ av Elin Wägner och kvinnotidningen Tidevarvet, ett av alla de freds- och antirustningsinitiativ som kvinnorörelser genomförde ända från 1915 under första världskriget – men som besegrades av krigsivrarna.

När ”världens största demokrati”, som USA ofta kallades, 1941 efter Pearl Harbor gick i krig för att ”försvara demokratin” fängslades omedelbart socialister, pacifister och fackföreningsfolk som krigsmotståndare. Rasismen exploderade, hundratusen amerikaner och andra av japanskt och asiatiskt ursprung förlorade jobb och bostäder och deporterades till koncentrationsläger, japanska storstäder som Tokyo, Hiroshima och Nagasaki kunde eldas upp med sina invånare utan att utgöra militära mål. Även i neutrala Sverige som stod utanför världskriget medförde den militära mobiliseringen ingrepp mot yttrande- och pressfrihet, åsiktsregistrering, razzior, utrensningar och arbetsläger för misstänkta kommunister och andra radikaler. Där krigsförberedelser, för att inte tala om själva kriget, går in går demokrati ut.

Det är i insikt om det som olika fredsinitiativ idag tas globalt och här hemma mot kapprustning och krigsförberedelser, trots de direkta vapenbehoven hos det ukrainska försvaret. Inte för att sabotera motståndet mot Putinregimens anfallskrig utan för att visa vägar ut ur den krigslogik vars ände vi knappt vågar föreställa oss. Likt förlöjligandet av 1930-talets kvinnors fredsuppror kritiseras dagens fredsrörelser för att sakna verklighetskontakt när det är granater och missiler som avgör liv eller död. Och visst, fredsappeller kan verka blåögda i massdödandets tider. Att exempelvis, som i ett mediaupprop nyligen, efterlysa ”strategisk empati” för att komma på talefot med en diktator som Putin förefaller lika verklighetsfrämmande som när kvinnornas vapenlösa uppror för fred på 1930-talet vägrade delta i skyddsrums-och gasmasksövningar för att inte rättfärdiga militär upprustning. Men en bred folklig strävan för fred kommer att innehålla det mesta, alltifrån seriösa initiativ till rena knasigheter, försiktigt kompromissande till radikalpacifism, nedtrappning och avspänning till absolut krigsvägran. Det hela hankande sig fram mellan nödvändigt stöd till Ukraina och nödvändigt stopp för det militärindustriella komplexets dödseskalering.

Men i uppbygget av en tredje kraft kan något födas som förvandlar Clausewitz’ berömda ord om kriget som politikens fortsättning med andra medel till dess motsats: politiken som krigets fortsättning med andra medel. Det är i den rangliga och ofta inkonsekventa tredje ståndpunkten som öppningar kan uppstå för andra lösningar än de förödande konsekventa. Under kalla krigets 1950-tal avhånades denna då kallade just ”tredje ståndpunkten” för att gå Sovjetkommunismens ärenden istället för den västliga demokratins.

De mest konsekventa på västsidan förespråkade till och med preventivt kärnvapenkrig mot Sovjet. En av dem var den till USA landsflyktige ryske mensjeviken Rafael Abramovitj vars parti förbjudits i Sovjet och medlemmar – inklusive hans son – mördats under Stalinterrorn. Det stalinistiska skräckväldets måste krossas, menade Abramovitj även om det betydde att löpa den militära linan ut, inklusive med kärnvapen. ”Tredje ståndpunktare” fördömdes som fega, inkonsekventa och bulvaner åt stalinismen. Bland motståndarna till hökarnas lösningar var Emanuel Nowogrodski från judiska Bund som i grunden var socialistisk dödsfiende till stalinismen men insåg konsekvenserna av en sådan konsekvens. Andra världskrigets förintelse av det judiska folket i Europa och de övriga miljontals dödade var uttryck för krigets yttersta logik och barbari mot vilken Nowogrotski försvarade en politik av ”ambivalens”, kluvenhet. En kluvenhet på vilket den mänskliga existensen vilar, mellan vision och verklighet, vilja och förmåga, det yttersta och det rimliga.

Kanske är en sådan hållning av betydelse idag. Under 1950-talet när kalla kriget rasade som värst, började den svenska krigsmakten utveckla en svensk atombomb. Projektet stoppades till slut av en växande folklig opinion vars företrädare som författarna Per-Anders Fogelström, Barbro Alving och Sara Lidman fördömdes för att just gå Moskvas ärenden. Men de eskalerande rustningarna hejdades och 1960-talet såg en radikal generation träda fram som öppnade upp vägar för nya samhällsalternativ.

Så kan vi till åttioårsminnet av världshistoriens mest förödande krig betrakta dagens fredsrörelser och folkliga initiativ, liksom tidigare anklagade för att gå Moskvas ärenden. Men i all sin brokighet och inkonsekvens kan de ses som möjliga bärare av alternativa utvägar ut ur dagens militaristiska kapplöpning – innan vi som 1938 har nått vägs ände på väg mot avgrunder vi inte kan överleva.