Den nya boken ”Häxor – när satans raseri svepte över Sverige” handlar om de historiska häxbränningarna som rådde under 1600-talet. Det sas att en del kvinnor hade band till djävulen och att de höll på med svart magi. Snart sätts tortyrbarbariska dödsstraff igång – de bränns levande på bål.
Innan dödsstraffen upphör har närmare 300 kvinnors liv släckts. Jakten på häxor var en skandal – ett rättsövergrepp. Oskyldigt dömda kvinnor som avrättades för ett brott som inte gick att genomföra och inte heller bevisa.
Maria Bratt har läst.
Kulturen|Maria Bratt
Cecilia Düringer och Pompe Hedengren är aktuella med boken ”Häxor – när satans raseri svepte över Sverige.” År 1668 släpps satans raseri lös i Sverige. Boken jag håller i blandar den faktiska historien och fiktion. Tron på magi är spridd över hela Europa under medeltiden. Det började någonstans i Valais, dagens södra del av Schweiz, på 1400-talet. Det fanns en religiös betydelse till hur kvinnor föll offer för rykten och anklagelser för häxeri. Det blir en historielektion i hur kristendomen växte sig stark i Europa. Hur kristendomen och häxjakten flöt ihop.
En betydande man vid namn Heinrich Kramer sägs ha haft en stark inflytelserik position för hur häxjakten började. Hans bok ”Häxkammaren” blev snabbt en handbok för dem som genomförde häxjakten. Han var känd för att vara en vanvettig kvinnohatare. Generellt tydde det på att kvinnohat var en stark anledning till häxbränningarna. Heinrich Kramer hävdade att kvinnan är sämre och svagare än mannen vilket gör henne mer mottaglig för satans påverkan.
Tron på trolldom och magi var utbredd över i hela Sverige. Det var både en kulturell och religiös företeelse i tron. Varför får man inte veta. De flesta brott som begicks sas ha genomförts genom svart magi. Man får följa den fiktiva berättelsen om Gertrud Svensdotter och Märit Jonsdotter som blev förmål för häxanklagelser. Deras öde berättas objektivt, personerna bakom brotten är avpersonifierade. Det blir rörigt med blandningen av verkliga och fiktiva händelser i en del av boken. Dock fokuseras det senare på verkliga händelser. Cecilia Düringer skriver och Pompe Hedengren är konstnären bakom bilderna som framställs i boken. Det är härjade, slitna och olyckliga kvinnor och män som gestaltas. De liknar bilderna från en hisoriebok om andra världskriget. De är hålögda, magra, har mörk blick och ser allmänt härjade ut. De berör, och bildkonsten ger ett uttryck hur de häxanklagade möjligvis såg ut.
Plötsligt händer något – Gustav Rosenhane reagerar starkt på masslakten; som den visionär han var lyckas han rädda många kvinnors liv. Han kräver en strängare granskning av rättssystemet och därmed skonar han många liv. Även Petrus Fontelius propsade på en mer kritisk granskning av vittnens historier.
Ju längre in i boken jag kommer desto rörigare blir det. Det är många personer att hålla reda på, de flesta som är inblandade är kvinnor som förföljs och utsätts för häxanklagelser. Jag ger upp att sortera och hålla reda på alla. Och det finns två stora frågetecken i boken. Det finns inte beskrivet någonstans hur det började och hur det slutade med häxhysterin. Det enda man får veta är hur tron på magi och dess kristna inflytande var betydande för att det började, och hur rättsväsendet 1676 hanterar anklagelser som var ett enda hopkok av lögner och förtal. Men det finns inga fler förklaringar.
Tillslut, där omkring 1676 blir angivarna till häxeri själva torterade och straffades med döden. Det vände om totalt. Jag vill veta mer om detta, men det finns ingen förklaring.
Duringer gör en analys på det lilla material som finns tillgängligt och hon undrar hur det kunde ske – och drar slutsatsen att det var de patriarkala ordningarna som låg bakom häxbränningarna. Hur starka kvinnor var ett hot mot den mansdominerade kulturen. Det var de begåvade kvinnorna som bröt mot det sociala kontraktet som blev måltavla för förföljelserna. Men de stora frågetecknen kvarstår – det blir en historisk mystik i dunkel tystnad.
Bokförlag: Bonnier fakta