Om ett samhälle grundat på liberala värderingar är samhällets slutpunkt, varför går det så trögt för liberala partier? Det är inte bara i Sverige, utan också t ex Demokraterna i USA och inte minst inom EU där den liberala gruppen i Europaparlamentet förlorade en fjärdedel av sina platser i valet 2024 och gått från att vara tredje största partigrupp till att vara femte.
Kommentar|Patrik Olofsson
Den 28 april meddelade Johan Pehrson att han avgår som partiledare för Liberalerna. Efter SVT:s senaste opinionsmätning på 2,5 procent, som är det sämsta resultatet sedan de började mäta 1967, blev trycket på Johan Pehrson för stort.
Även hos de liberala kollegorna i Centerpartiet är det tufft. De ligger nu under riksdagsspärren med 3,8 procent och har även de genomfört ett partiledarbyte. Liberalerna räddades i valet 2022 av moderata stödröster och möjligtvis kan man återupprepa det reptricken 2026. Däremot drar Centerpartiet knappast några stödröster.
Dagens opinion är en bra bit från de 13,4 procenten Liberalerna hade två decennier sedan 2002.
Centerpartiet har fallit stadigt i opinionen sedan mitten på 1970-talet, men det har inte bara med den tilltagande krisen för liberalismen att göra, utan också att de skiftat social bas för partiet. Förr var den typiske centerväljaren en manlig jordbrukare – i senaste valet var den typiska centerväljaren en tjänstekvinna i 40-årsåldern i en större stad.
Frågan är om liberalismen är vid vägs ände?
När den amerikanske liberala statsvetaren Francis Fukuyama, efter murens fall 1992, skrev boken Historiens slut och den sista människan förutspådde han att vi kommit till den samhälleliga evolutionens sista hållplats; ”slutpunkten för mänsklighetens ideologiska utveckling och universaliseringen av västerländsk liberal demokrati som den slutliga formen av mänskligt styre”. Och det yttersta uttrycket för denna liberala demokrati är…. (trumvirvel)… EU.
Om ett samhälle grundat på liberala värderingar är samhällets slutpunkt, varför går det så trögt för liberala partier? Det är inte bara i Sverige, utan också t ex Demokraterna i USA och inte minst inom EU där den liberala gruppen i Europaparlamentet förlorade en fjärdedel av sina platser i valet 2024 och gått från att vara tredje största partigrupp till att vara femte.
Hade Francis Fukuyama skrivit sin bok 70 år tidigare; efter Första världskrigets slut och den misslyckade tyska revolutionen 1918 hade han säkerligen utropat 1920-talet till liberalismens tidevarv och Weimarrepubliken som skapelsens krona.
Under 1920-talet fanns samma liberala eufori som efter murens fall. Det var det glada 20-talet, The Roaring Twenties, Années Folles (de galna åren) eller Goldene Zwanziger (det gyllene tjugotalet), beroende på var man befann sig. Det var allmän rösträtt och Aldrig mera krig. Elektricitet, bilar och radio blev allmängods. Man spisade jazz och kjolarna blev kortare.
I Tyskland hade Liberalerna 20 procent och i Weimarrepubliken – precis som i dagens EU – kunde Liberalerna, Socialdemokraterna och de konservativa dansa armkrok med varandra och forma olika maktkonstellationer vart fjärde år.
Men under ytan ökade motsättningarna och det liberala partiet kämpade mot den ökade polariseringen. Av det 20-procentsparti som fanns 1920 återstod bara ett parti på 1 procent 1933. Vi befinner oss också idag i ett läge där motsättningarna skärps och polariseringen ökar. Vi har nu mer gemensamt med den aspekten av Weimarrepubliken än den liberala euforin efter murens fall.
Grunden för liberalismens kris är utvecklingen av kapitalismens själv. Liberalismen som idé hör till 1800-talet; tiden för små företag, fri handel, konkurrens och kampen för parlamentarisk demokrati. Liberalismen är en romantisk backspegel till en tid då kapitalismen var ett progressivt system som övervann feodalismen.
Kapitalismen har under 1900-talet sedermera blivit mer monopolistisk – eller oligopolistisk – och den fria handeln har ersatts med handelsblock och tullunioner.
EU är i grunden en tullunion där EU-kommissionen bestämmer för alla EU-länder vad tullarna mot omvärlden ska vara. 2018 slog EU på stora trumman och firade 50 år av tullunion. Men de spontana gatufesterna i Europas städer infann sig inte riktigt.
EU har väldigt få drag av parlamentarisk demokrati; istället ligger den verkliga makten hos de 32 000 anställda byråkraterna i EU-kommissionen, hos lobbyister och oligarker. I EU-kommissionen kan ingen höra liberaler skrika. Inga andra heller. Där utövas monopolkapitalets makt med minimal demokratisk insyn.
Och av den politiska liberala gärningen finns inte mycket kvar. Liberalerna har ju i Sverige stått på hyfsat rätt sida av historien när det gäller rösträtt, aborträtt, statligt finansierad A-kassa, funktionsrätt (LSS), i många HBTQ-frågor som avkriminalisering och att få bort sjukdomsstämpeln och man har haft viss humanism i kriminalpolitiken. Den liberala miljöpolitiken har mest handlat om ekonomiska incitament hit och dit, men man har ändå ställt sig bakom målet att Sverige ska vara klimatneutralt 2045.
I verklighet har man nu blivit tvungna att anpassa sig högerut till M och SD. Man har anammat mer repressiv politik och tävlar med M och SD om vem som är för mest drakoniskas åtgärder inom kriminalpolitiken.
Inom skolpolitiken är det den privata skollobbyn som får sätta agendan, man tävlar i populism där man rackar ned, som den liberala skolministern Lotta Edholm, på ”flumskolan” (som bara finns som retorisk figur) och om några lärare protesterar så slår man tillbaka mot ”det pedagogiska etablissemanget” eftersom i populismens värld är man själv ett permanent offer och alla kritiker tillhör ett upphöjt ”etablissemang”.
Den liberala miljöpolitiken är ett ständigt sorgebarn. Man får gång på gång vika sig för SD. Som rapporterats i SVT: ”Det är inte alltid självklart att invandringskritik och motståndet till klimatpolitik ska höra ihop. Men det har kommit att göra det”. Spännande. Den logiken är inte jättelätt att förstå. Är klimatkrisen också ett ”importerat” problem? Finns det något problem som inte är ett ”importerat” problem för Tidö-partierna?
Liberalerna, som förr stod upp för en bra statligt finansierad A-kassa, så säger Johan Pehrson nu att A-kassan ska vara en ”studsmatta” tillbaka till jobb och inte en ”hängmatta” som man kan ligga i flera år. En A-kasseperiod är 300 dagar för vanliga arbetare. Johan Pehrson kan ha förväxlat A-kassan med inkomstgarantin för avgående riksdagsledamöter som kan löpa som mest i 16 år, om du suttit två perioder.
Tydligast blev det liberala haveriet när de vek ned sig om angiverilagen. Det som skulle vara det ”liberala ankaret” i Tidö-regeringen blev en populistisk trålare.
– Vi gör det här för att vi älskar Sverige helt enkelt, sa Johan Pehrson på presskonferensen, med tydlig adress till SD-svansen.
Man gick in med attityden att Tidö-regeringen bara skulle kunna existera på liberal nåder. Men man slutade trist nog som ett bihang till SD. Så var det liberala ödets lott under mellankrigstiden, så ock idag.