Lars Lundström 1940-2025
Krönika | Dick Forslund
När jag tänker på Lars, tänker jag på vår åldersskillnad. Nu är den på ett sätt borta, ty tiden har försvunnit för honom. Men när Lars var med mig var skillnaden i ålder alltid närvarande, fastän den minskade över åren.
Jag glömmer aldrig vårt första möte. Det var i Slottsbacken i Uppsala, sommaren 1971, på en av alla dessa musikfestivaler som den tidens enorma vänsterrörelse organiserade. Lars satt ensam vid ett bokbord. Jag var sjutton år. Lars var trettio och jag kände mig som ett barn inför en vuxen, inför en gammal man. Vid trettio år fyllda var Lars äldsten i vad som då kallades Revolutionära Marxister, det som ett halvt sekel och flera permutationer senare kallas Socialistisk Politik; fortfarande en liten minoritet i arbetarrörelsen, men då som nu med aldrig svikande hopp om stort inflytande på händelsernas gång, som idag blir allt värre.
Det sägs att de åsikter och den världsbild som folk har före tjugo år, inte ändras mycket i vuxen ålder. Ungdomen är revolutionär och radikal, men drar bara med sig äldre generationer i uppror mot samhällsordningen under exceptionella omständigheter. Den bedövande moderationen och anpassningen sätter in efter tjugo år fyllda.
Det stämmer inte på Lars och säger något om vem han var. Född 1940 deltog han i ”Båstadskravallerna” 1968 som stoppade tennismatchen mot Rhodesia i protest mot apartheid. 1969 var han med i skaran som startade Revolutionära Marxister och hade grundningskongress i mars 1970. Han bodde i Uppsala i tolv år, men på sjuttiotalet åkte han upp till Umeå och fick fart på en hel våg av unga trotskister, i en miljö där de flesta radikaliserade studenter läste Maos Lilla Röda.
Verkligen, på bokbordet låg tidningar och pamfletter som jag aldrig hade sett förut. Jag var tillbaka från Arvika från en musikskola sedan en månad. Jag hade liftat från Sala till den stora staden. Lars skulle långt senare föreläsa och undervisa på universitetet i Karlstad och faktiskt också på Ingesunds musikhögskola där jag i två år hade försummat att gnida tillräckligt på fiolen. Som för tusentals andra i min generation tycktes Vietnamrörelsen och världshändelserna viktigare. Nu var jag tillbaka i Sala.
Jag var nyligen utesluten från FNL-gruppen i Arvika för ”trotskism”, tillsammans med andra interna upprorselement i den stora Vietnamrörelsen, och visste inte vad skällsordet betydde. Det blev ingången till ett långt samtal. Ty Lars föreläste liksom aldrig, inte ens för en yngling då, och aldrig sedan under vår långa vänskap.
Alla som bott i Evas och Lars tre extra-hus på deras lilla gård Snauvalds i Västergarn, som de i åratal upplät för socialistiska sommarläger eller billiga semestrar för kamrater, vet att Lars talade med auktoritet utan att vara auktoritär, liksom Eva med för den delen.
Tidigt på morgonen kunde en vakna upp, titta ut genom fönstret från ett av husen, gnugga sig i ögonen och se en äldre man graciöst vifta runt med armar och ben. Att använda Tai Chi i självförsvar, förklarade Lars, är att slåss som en gammal tant. På kvällarna brakade det loss på trumsettet. Lars passion var jazz, en musikgenre som lever på att bryta ut från regelverket, liksom galningarna i det gotländska musikbandet Smaklösa, vars medvetna pekoral Lars förstås avnjöt under skrattsalvor.
Eva och dottern Emma kan vittna om att Lars var älskad av sina pedagogikstudenter. Själv minns jag hur han myste när han berättade hur han hade börjat en lektion eller föreläsning med att vara tyst. Hur oron spred sig i lokalen tills studenterna begrep att ta ett initiativ, bryta tystnaden, tänka själva och inte vara så förbaskat anpassade. Lars hade lärt dem att ifrågasätta auktoritet och ta ledning.
Den dagen i Uppsala samtalade vi, sittande i gräset. Vi talade tillsammans, och i augusti hade jag blivit medlem. Ett av de där livsavgörande besluten. Lars på ensamt skift vid bokbordet i Slottsbacken med avvikande litteratur, medan den maoistiska tidningen Gnistan såldes överallt omkring oss, var signifikativt.
Lars Lundström (th) var aktivist från slutet av 1960-talet och en av grundarna av Socialistisk Politiks föregångare 1969.
Det handlar om minoritetsskapet, som aldrig, aldrig, ska förväxlas med ”utanförskap”. En av våra gemensamma idoler, Rosa Luxemburg, skrev en gång att ”revolutionären måste stå med ett ben utanför samhället och med ett ben i det”.
Och det gjorde Lars. Han tog strid mot varje orättvisa han såg. Inget övergrepp fick passera. Det tvingade honom att sätta sig själv på spel i universitetsvärlden och han fortsatte med det som pensionär. Han kämpade ensam i över ett decennium mot överförskrivning av psykofarmaka och mot läkemedelsindustrin i artikel efter artikel, både i tidningar och etablerade facktidskrifter. De måste tvunget publiceras. Han kunde inte tigas ihjäl.
”Med envisheten hos en berusad åsna har jag försökt uppfylla det som tidigare kallades universitetens tredje uppgift; att sprida och begripliggöra forskning”, svarade Lars i Psykologtidningens porträttintervju, mars 2018.[1] Han hade skrivit tidskriftens mest lästa artikel någonsin. Den handlade om trauma som en av möjliga orsaker bakom ADHD-beteende. Den hade över 12 000 läsare. Han hade, sa han i intervjun, ”lyckats slinka förbi den biologiska psykiatrins grindvakter”.
Lars otaliga och förbålt välskrivna artiklar kommer att finnas på nätet i åratal. Lugna som han, men provocerande oss till att tänka efter själva. I en annan artikel, från 2020, ger Lars exempel på hur den mänskliga hjärnan kan övervinna skador och handikapp genom träning; därför att den är ”plastisk” som det heter. Den har enorma outnyttjade resurser, förklarar han. En förödande hjärnblödning kan övervinnas med motivation, assistans och vilja att inte ge upp. Och när det gäller den mänskliga genetiken, som ofta används i argument för att just ge upp om vår framtid: Nej, människan är inte genetiskt betingad till att följa galna ledare som presiderar över ett galet samhälle. Hon är lika väl genetiskt betingad till att ifrågasätta och göra uppror.
I ett drama som bara är i sin början ser vi just nu hur tiotusentals i USA bryter sig loss från en ledarkult. Vi får se hur det går, men vi får också se hur det går för oss att ingripa. En hel världs historia, ett lands historia och vår personliga historia är väl just där för att ta en annan vändning.
I artikeln från 2020 använde Lars en dikt av Tomas Tranströmer (Flygblad från 1989) till att fråga ”i hur hög grad vi är nedhamrade i samhället”.[2] Det är förstås också att fråga hur mycket vi kan bryta oss loss, och om vi försöker, som Lars när han bekämpade den rådande meningen och makten bakom den.
Det kräver mod att göra det. En måste ta risken även om rösten darrar och händerna skakar.
Jag har berättat mer för Lars än för någon annan, om sådant en normalt inte berättar. Vår åldersskillnad krympte, tills dess han blev min andre storebror. Det spelade väl också in att han var psykolog. Men inte en som frågar ”Vad tänker du på när du säger det?”, och en måste svara ”Jag tänker på att du är en idiot” eller ”Ja, och vad tänker du på när du frågar det?”
Lars trodde inte på återvändsgränder i samtalet, där det enda som till slut hjälper är att ta ett piller.
Till slut kommer det ändå till ett slut, även om jag talar med honom nu och frågar honom vad han tänker om den där dikten.
Vi levande spikar nedhamrade i samhället!
En dag skall vi lossna från allt.
Vi skall känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här.
Vad jag vet är, att Lars har lyft och är iväg.
[1] Grattis Lars Lundström, som skrivit Psykologtidningens mest lästa artikel – Psykologtidningen
[2] ”Vi ser med våra hjärnor, inte med våra ögon” – Mad In Sweden