Socialdemokraterna samlas till partikongress i slutet av maj. Internationalen kommer att uppmärksamma i en serie artiklar före, under och efter kongressen. Men vad är det för parti som möts? Hur mycket finns kvar av den klassiska socialdemokratins kärna efter årtionden av nyliberal
politik och den senaste tidens anpassning till högerns och Sverigedemokraternas migrations- och kriminalpolitik?
Kommentar|Kjell Östberg
En bra temperaturmätare kan vara att följa debatten om det nya partiprogram som ska antas.
Syftet med ett partiprogram är att tydligt klargöra partiets ideologiska grundval och visa på hur vägen mot att kunna realisera partiets grundläggande målsättningar kan se ut.
En levande programdebatt är också en bra mätare på partimedlemmarnas ideologiska engagemang
och medvetande – och inte minst vilken betydelse man tillmäter partiets förmåga och vilja att driva
en politik baserad på klart formulerade, gemensamma värderingar.
Socialdemokraternas programdebatt har ofta bedrivits med stort engagemang och motsättningarna har stundom varit betydande. Kongressprotokollen är fyllda av långa debatter om socialism, arbetarmakt och försvaret av den solidariska välfärdsstaten.
1914 höll partiet på att spricka på frågan om avrustning skulle skrivas in i programmet och Branting motsatte sig, utan framgång, att republikkravet skulle finnas kvar. Arbetarrörelsens efterkrigsprogram från 1944 tryckes i över hundratusen exemplar och diskuterades i studiecirklar över hela landet.
När ett nytt partiprogram skulle antas 1975 skrevs det över 500 motioner med krav på förändringar, i regel i radikal riktning. (Och när Vänsterpartiet förra året antog sitt nya kom 983).
Till årets programdebatt har det inkommit – fem (varav två likalydande).
Så mycket vikt tillmäter dagens partimedlemmar partiets ideologiska grund.
Programmet är uppenbarligen skrivet i ett ideologiskt vacuum. Det är betecknande att
huvudförfattaren heter Hans Dahlgren. Dahlgren är en 75-plussare som började sin karriär som
dockbyråkrat som elevrådsrörelsens ledare kallades på 1960-talet. Han var Palmes pressekreterare
och har senare framför allt sysslat med utrikespolitik. Något intresse för ideologisk debatt har han
visat. Men med ett parti så uttömt på intellektuella resurser är det uppenbarligen vad som står till
buds.
Det finns förstås ännu en orsak till varför intresset för att diskutera partiprogram är så begränsat.
Alla vet ju att partiledningen inte vill ha några bundna händer och att den förhåller sig ytterst
självsvåldigt till sina partiprogram. Republikkravet från 1911 står kvar.
Och vilket svar får de fem motionerna till årets kongress? Ingen får partistyrelsens bifall. En av
motionärerna ville behålla kravet på sex timmars arbetsdag – ett krav som faktiskt funnits med i 50
år. Partistyrelsen skriver i sitt avmätta svar att det räcker med programmets formulering att ”samhällets produktionsökningar omsätts i både ökad levnadsstandard och kortare arbetstid.”
Så avvisar man den handfull medlemmar som fortfarande försöker ta partiprogrammet på allvar. Så utarmat är socialdemokratin på levande ideologisk debatt.