Författaren och psykologen Jenny Jägerfeldt är tillbaka med en uppföljare till ”Comedy queen”. Romanen Banjo baby handlar om trettonåriga Märta, eller som hon kallas; Mörten. Mörtens stora passion är att spela banjo, hon har sin Toutube-kanal ”Banjo baby” där hon framgångsrikt når sina fans och får leva ut sin dröm- att få gehör och bygga upp sitt sociala nätverk.
Maria Bratt har läst och ger högt betyg.
Kulturen|Maria Bratt
En dag blir hon plötsligt kontaktad av Alma de Palma, en tjej som också spelar banjo och börjat titta på Mörtens videos. Snart växer en vänskap fram mellan dem och de har mer gemensamt än att bara spela banjo. Alma bor i Göteborg, Mörten i Aspudden strax söder om Stockholm. De börjar skriva mer och mer till varandra. Jägerfeldt slänger in mycket humor om Göteborgare. Och så även om Mörtens diagnos – hon har Tourettes syndrom vilket yttrar sig genom tics som alltid finns där. Vi får följa Mörtens knasiga familj. Mamman är arbetslös och hittar på det ena mer komiska projektet än det andra och lillebror som älskar sina pinnar och bara är sådär urgullig som man kan föreställa sig.
Komplikationerna kommer allt mer och mer. Hur ska Mörten förklara för Alma om sitt Tourettes syndrom? Att hon jamar som en katt och stampar med foten ibland? Berättelsen bygger på Mörtens dagbok som hon spelar in på ett kasettband då hon har dyslexi. Det är roligt mest hela tiden. Det är underfundigt och knivskarpt. Hon vänder sig till Dolly genom dagboken, ja Dolly Parton som är hennes idol och hennes bästis Sasha som är huvudkaraktären i föregångaren ”Comedy Queen.” Jägerfeldt lyckas leverera som vanligt. Det är starka karaktärer och personligheter genomgående, och trots att ämnet är allvarligt och Mörten på ett sätt lever i utanförskap, tar Jägerfeldt död på tabun och fördomar genom humorns befriande kraft. Mörten och alla runt omkring henne i skolan och hennes familj är original som jag fullkomligt älskar. Sasha är hennes tappra soldat som försvarar henne när elaka klasskompisar retar henne. Trots att boken är skriven för tioplussare kan även vuxna läsa den.
Ibland blir samtalen kring Mörten och hennes diagnos allvarsam och humor byts till utanförskap, psykisk ohälsa och det mörker som finns inom Mörten. Hur hon känner sig annorlunda, inte accepterad i klassen och skammen. Hon är intelligent och tänker utanför boxen och diskuterar: Vad är egentligen normalt? Finns det begreppet egentligen i verkligheten? Hon analyserar sina klasskompisar och hittar saker hos dem som är ”utanför normen”. Mörtens tankar är egentligen Jägerfeldts, och genom Mörten förs samhällskritik fram; fördomar sticker hon hål på med humorn som redskap. Det handlar om att ha modet att vara sig själv, se olikheter som styrkor. Det är ett återkommande tema i Jägerfeldts litteratur, och hon lyckas varje gång.
Jägerfeldt väver in ett queer-perspektiv i Mörten – Alma de Palma och hon är inte bara vänner. De är något mer. Det är inte helt uppenbart i början då deras relation växer fram digitalt. Det är svårt, det är jäkligt tufft att ha tics som folk hånar henne för och att bli accepterad både som homosexuell och att ha Tourettes syndrom. Men hon lyckas, Mörten. Och Jägerfeldt lyckas igen. Romanen är formad av en klassisk dramaturgisk modell och innehåller byggstenarna humor, kärlek, utanförskap, allvar och samhällskritik. Jag har svårt att lägga ifrån mig boken och sträckläser den. Jägerfeldt gör en aldrig besviken. Hon levererar även denna gång och i den här romanen utvecklas hennes författarskap till ännu en nivå högre upp, där hon skickligt mixar humor med allvar.
Maria Bratt
Övre bilden: Jenny Jägerfeldt, psykolog och prisad egensinnig författare, som tidigare jobbat på BUP. Debuterade med romanen Hål i huvudet. Sedan dess har hon skrivit åtta böcker med mycket humor men också mycket allvar och samhällskritik, ofta om hur det är att vara ung. Jägerfeldt har också frågespalt i SvD.