Vad är ett land värt om inte dess arbetare kan leva på sina löner? Frågan är retorisk, men den borde stå i centrum för varje diskussion om Sveriges ekonomiska utveckling. För samtidigt som Tidöregeringen talar varmt om BNP-siffror och ”positiv” trend”, fortsätter en växande del av den arbetande befolkningen att kämpa för att ta sig igenom månaden. Det är här verkligheten krockar med makroekonomins abstraktioner.
Kommentar|Alex Fuentes
Under pandemin sjönk inflationen, men de senaste åren har Sverige upplevt en prisuppgång som inte synts på årtionden. I december 2022 nådde inflationen 10 procent enligt Näringslivets Ekonomifakta – en nivå som satte sig djupt i hushållens ekonomi. Gasföretag som hanterar gasinfrastruktur och distribution till hushåll höjer t ex priserna den 1 januari 2026 med hänvisning till att ”under de senaste åren har inflationen stigit kraftigt”. Riksbanken pekar på flaskhalsar i leveranskedjorna, stigande energipriser och effekterna av Rysslands invasion av Ukraina. Finansminister Elisabeth Svantesson har dessutom varnat för att Donald Trumps nya tullhot, hon kallar det inte handelskrig förstås, slår mot svensk ekonomi, något som även riskerar att drabba exportindustrin om tullkriget fördjupas.
Men även om inflationstakten har fallit tillbaka, har priserna inte gjort det. Livsmedelspriserna har stigit med över 30–38 procent sedan 2019, enligt SCB – betydligt mer än den allmänna prisnivån. Det är en utveckling som drabbar breda lager av befolkningen. Priserna i butiken har inte sjunkit, de har normaliserats på en högre nivå. Detta är inte något människor ”upplever”, det är något de ser varje vecka när de handlar. År 2023 nådde matprisinflationen en historisk topp på omkring 20 procent. I oktober 2025 steg livsmedelspriserna återigen med 3,7 procent, trots att den officiella inflationen var låg. Priserna på kaffe, mjölk, yoghurt, kött och frukt har fortsatt att stiga – ofta snabbare än lönerna. Vi drabbas av en inflation som inte försvann.
Regeringen lyfter BNP-tillväxten som bevis på att Sverige är på rätt väg. Men BNP mäter total produktion – inte levnadsvillkor. BNP är blind för hur tillväxten fördelas, det ett mått utan kontakt med den materiella verkligheten. Som ekonomijournalisten Andreas Cervenka påpekat är den svenska tillväxten betydligt svagare än regeringen hoppats på. Hushållen håller igen sin konsumtion – inte av ovilja utan av nödvändighet. När lönerna urholkas av ökade mat-, ränte- och boendekostnader minskar den köpkraft som tillväxten vilar på. Detta skapar ett märkligt dubbelbokföringssystem i den ekonomiska debatten: låg officiell inflation, svag tillväxt, men i människors vardag: hög inflation i praktiken, eftersom basvaror blir dyrare och dyrare. Så ser klyftan ut mellan statistikens verklighet och människors verklighet.
Trots regeringens försök till positiva budskap är den ekonomiska utvecklingen skör. Tillväxten är lägre än historiska nivåer, något Regeringskansliet själva konstaterar. Samtidigt ligger arbetslösheten högt: 8,9–9,3 procent under hösten 2025, motsvarande över en halv miljon människor. I ett land som gärna beskriver sig som stabilt sticker siffran ut. Fattigdomsrisken är också påtaglig. 14,8 procent av befolkningen låg 2024 under gränsen för risk för fattigdom, enligt statistik sammanställd av Datosmacro. Finansinspektionen påpekar att många hushåll saknar ekonomiska buffertar och därmed tvingas leva månad till månad – sårbara för minsta störning i ekonomin. Det finns inga officiella siffror på hur många som måste skuldsätta sig eller använda sina sparpengar för att klara vardagsutgifterna. Men indikatorerna pekar åt samma håll: en betydande del av befolkningen klarar inte längre sin försörjning utan att tära på säkerhetsmarginaler som snabbt försvinner.
Matkrisen är akut, men bostadskrisen är strukturell. Sverige har sedan länge en allvarlig brist på bostäder, framför allt i storstäderna. Hyresrätter är svåra att få, kötiderna är absurda och nyproduktionen består ofta av mycket dyra lägenheter som få har råd med. Resultatet är att allt fler hushåll tvingas lägga en oproportionerligt stor del av inkomsten på boendet. Unga skjuter upp flytten hemifrån, arbetare pendlar timmar, nyanlända och låginkomsttagare trängs undan. Bostaden, en grundläggande social rättighet, har länge varit en spekulationsvara. Bostadsbristen, ja, är den bortglömda krisen. Men trots detta fortsätter regeringen – som står inför valet 2026 – att lyfta fram positiva makrosiffror i stället för att tala om levnadsvillkor. Det är som om man hoppas att människor ska se tillväxt i BNP snarare än minskad köpkraft när de gör sina bedömningar vid valurnan.
Finns det ingen möjlig väg framåt? I USA har frågan om ”affordability” – rätten till mat och bostad till rimliga priser – blivit central i flera politiska val. Zohran Mamdani gjorde prispressen på mat och bostäder till kärnan i sin kampanj och vann borgmästarposten i New York. I Sverige borde vänstern dra samma slutsats. Det är hög tid att kräva att mat och bostad tas ur spekulationens grepp och ställs under demokratisk kontroll. Det kan innebära: kraftigt ökad allmännyttig och kooperativ bostadsproduktion, prisregleringar och vinstbegränsningar i livsmedelskedjorna där matjättarna blivit ännu mer stormrika, löner som följer levnadskostnaderna och en ekonomisk politik som utgår från människors verkliga livsvillkor – inte från abstrakta tillväxtkurvor.
Regeringen talar gärna om stabilitet och återhämtning. Men för vem? För vilka hushåll? För vilka löntagare? Välstånd kan inte mätas i BNP. Det mäts i hur människor lever. I kylskåpet som blir allt dyrare att fylla. I bostaden som blir allt svårare att betala. I den oro som sprider sig i ett land där arbetet inte längre garanterar trygghet. Det är där Sveriges ekonomiska verklighet utspelas.
Och det är något vänstern måste ta itu med. Välfärd är inte en siffra – den är ett livsvillkor.