Varför besöker S-ledaren och C-ledaren sin gamla skola – Handels?
De är inte där för att prata allvar om skenande AI-börsvärden eller den ökande skuldsättningen hos svenska hushåll. De är där för att signalera pålitlighet gentemot finansvärlden. De får sin provinsiella lilla bit av makten genom att förvalta en makt som de senaste fyrti åren har blivit global, skriver Bodil Carlsson.
Kultur| Bodil Carlsson
År 2007, då finansvärlden kraschade, intervjuades den nyss avgångne chefen för USA:s riksbank av en tysk tidning och fick frågan om vilken kandidat han föredrog inför det kommande presidentvalet. ”Det spelar ingen roll, egentligen, vem jag röstar på”, sa han. ”För bortsett från saker som nationellt försvar styrs inte världen av presidenter längre. Världen styrs av marknader.”
Det känns lite märkligt att se en man som Greenspan uttala sig som om det fanns ett väsen, en okroppslig makt med inneboende intelligens och handlingsförmåga, som styr mänskligt liv till det bättre. Förr hette den Gud. För Greenspan heter den marknad.
Nu får vi än en gång höra av marknadsvännerna att det måste löna sig att anstränga sig, att det är arbetslinjen som gäller. Att kostymerna på Wall Street ansträngde sig hårt fram till kraschen 2007 är helt klart; killarna nere på börsgolvet lade inte sällan sexton timmars arbetsdagar på att dra in sagolika summor på fiffel som i slutändan blev förmögenheter för deras bossar. Alla de som utan egen förskyllan blev av med sina hem och sina jobb kanske inte ansträngde sig tillräckligt?
Kristerssons valaffischer antyder utan att säga det rent ut att det finns folk som lever gott utan att anstränga sig. Det är en osynlig referens till de där fembarnsfamiljerna som håvar in 45 000 i månaden utan att göra annat än att sätta ungar till världen: vår statsminister hoppas att vi ska minnas snyltarna och han hoppas ännu mera att vi ska glömma att de faktiskt inte finns. Annars har han rätt i sak: han själv och hans bekantskapskrets är bra exempel på att kontakter betyder mera än vanligt hårt jobb. Men det är förstås inte så han vill att vi ska se det.
Magdalena Andersson och Elisabeth Thand Ringqvist vet också vad de gör, när de låter sig filmas tillsammans på besök på Handels, deras gemensamma gamla skola. De är inte där för att prata allvar om skenande AI-börsvärden eller den ökande skuldsättningen hos svenska hushåll. De är där för att signalera pålitlighet gentemot finansvärlden. De får sin provinsiella lilla bit av makten genom att förvalta en makt som de senaste fyrti åren har blivit global.
Vad får vi? Löften om sänkt bensinpris och billig el från nya kärnkraftsanläggningar, löften om mera gruvor för flera jobb, ordning på skolan med strikta regler och separata skolor för farliga ungar – läs stökiga invandrarbarn i förorterna – plus färre invandrare överhuvudtaget. Längtar du hem till Mogadishu? Frihet från tvångsblandning! Våra politiker slänger åt oss sockerbitar som kommer med låg ränta i början. Hoppas de att vi är för korkade för att fatta vad de kostar på sikt?
Nyss marscherade 50 000 på gatorna i Stockholm för att de ser hur hög räntan på sanslös exploatering håller på att bli.
Stycket är ett klipp ur en kommande serie i fyra delar av Bodil Carlsson – om finansvärlden!