Bolivias arbetare gör uppror mot en allt svagare regering och vägrar acceptera de angrepp som härrör från Washington och Internationella valutafondens planer. Det finns en lång historia av frustration, arbetarfientlig politik och militärkupper som under många år har drabbat de mest utsatta. Bolivia är ett av de latinamerikanska länder som fortfarande bär flest spår av kolonialt och halvfeodalt förtryck, nästan som en påminnelse om medeltiden.
Kommentar | Alex Fuentes
När bolivianska arbetare vägrar att underkasta sig och protesterar med klasskampens militanta uttryck svarar de mäktiga – i Santa Cruz, Beni och Tarija – med repression och hävdar att ”demokratin är i fara” och att de måste ”upprätthålla den demokratiska ordningen”. Bolivias president konstaterar: ”Allt har en gräns.” Repressionen har redan genomborrat sex arbetare med kulor. Vi bevittnar ett uppror och hotet om ännu hårdare repression från staten.
I upproret spelar den bolivianska arbetarcentralen COB en avgörande roll. COB har godkänt vägblockaderna och uppmanat till generalstrejk på obestämd tid. Därmed började den bolivianska kartan präglas av de många färgerna från ”röda ponchos” och kvinnornas traditionella kjolar. Gruvarbetarna har försvarat sig med dynamit och avväpnat soldater i flera sammandrabbningar.
Den repressiva apparaten arbetar nu intensivt för att tillfångata COB:s högsta ledare Mario Argollo, liksom andra arbetar- och bondeledare samt den tidigare presidenten och ledaren för ursprungsbefolkningarna, Evo Morales. Samtidigt misslyckas staten med att bryta blockaderna, som sprider sig till allt fler städer. Mobiliseringarna bland aymara-arbetare och bönder från höglandet, liksom anhängare till Evo Morales, kräver presidenten Rodrigo Pazs avgång och avvisar den åtstramningspolitik som regeringen har antagit.
COB har historiskt haft en enorm tyngd i Bolivias politiska utveckling. Organisationen bildades 1952, bara dagar efter den bolivianska revolutionen. Den uppstod inte som en vanlig facklig centralorganisation, utan som ett uttryck för en verklig maktfaktor: de beväpnade arbetarna, framför allt gruvarbetarna, som hade krossat den gamla oligarkiska staten tillsammans med andra folkliga sektorer.
Det är därför COB historiskt har haft en annan roll än många andra centrala organisationer. Den var från början både facklig central, politiskt maktcentrum och revolutionärt organ. I flera perioder har COB fungerat som den bolivianska arbetarklassens samlade röst – ibland i konfrontation med staten, ibland i kompromiss med den, och ibland försvagad av nederlag och byråkratisering.
Före 1952 var tenngruvarbetarna den bolivianska arbetarrörelsens ryggrad. De arbetade under extremt hårda villkor, men var koncentrerade och strategiskt placerade i landets viktigaste exportsektor. En central ideologisk referens var Tesis de Pulacayo från 1946, antagen av gruvarbetarfederationen. Den var starkt influerad av trotskistisk permanent revolutionsteori och slog fast att arbetarklassen inte kunde begränsa sig till borgerligt-demokratiska krav, utan måste kämpa för arbetarmakt och socialism. Denna tradition följde med in i COB:s självbild.
När revolutionen bröt ut i april 1952 föll den gamla militär-oligarkiska makten samman. Arbetare, särskilt gruvarbetare, hade beväpnade miliser. Armén upplöstes i praktiken tillfälligt. Det var då COB grundades. Den blev ett slags organ för dubbelmakt: vid sidan av regeringen fanns en mobiliserad och beväpnad arbetarklass organiserad genom COB. COB föddes följaktligen inte som en förhandlingsapparat utan som ett resultat av revolutionär massmakt.
Samtidigt uppstod en motsättning. COB hade enorm styrka, men dess ledning gick in i ett samarbete med den nationalistiska MNR-regeringen. Ett samregerande mellan MNR och COB. Det påbörjades en lång historisk spänning: mellan COB som självständig arbetarmakt och COB som tryckgrupp inom ett nationalistiskt reformprojekt. Efter revolutionen nationaliserades gruvorna och allmän rösträtt infördes och jordreformer genomfördes. Men kapitalismen avskaffades inte. Staten omorganiserades, men den borgerliga statens grundläggande struktur återupprättades efter hand.
COB:s miliser, som ett tag var starkare än den reguljära armén, kom gradvis att trängas tillbaka. MNR-regeringen lyckades steg för steg återuppbygga statens auktoritet. 1952 års revolution öppnade dörren till arbetarmakt, men COB:s ledning använde inte denna styrka till att bryta med den borgerliga staten.
Efter MNR-perioden följde militärkupper och diktaturer. COB blev då en central kraft i motståndet. Gruvarbetarna fortsatte att vara den mest stridbara sektorn. I gruvcentra som Siglo XX och Catavi levde traditionen av arbetarmilis, stormöten, radikal press och socialistisk agitation vidare. Under diktaturerna utsattes COB och gruvarbetarna för hård repression. Men COB:s auktoritet växte också, eftersom den uppfattades som en nationell samlingspunkt mot militärstyre, imperialism och inhemsk oligarki. Under 1970-talet blev COB inte bara ett fackligt organ utan en av de viktigaste politiska institutionerna i landet – ibland mer legitim bland arbetare och fattiga än parlamentet.
Efter diktaturperioderna återkom formell demokrati. COB spelade en viktig roll i massmobiliseringarna för demokratiska rättigheter. Men landet befann sig i djup ekonomisk kris. I början av 1980-talet mobiliserade COB kraftfullt för löner och mot krisens bördor. Men hyperinflationen, statens svaghet och kapitalets offensiv skapade en situation där högern kunde gå till motoffensiv.
År 1985 blev en vändpunkt. Politikern Víctor Paz Estenssoro införde ett dekret som lade grunden för den nyliberala omstruktureringen: prisliberaliseringar, åtstramningar, privatiseringar, arbetsmarknadsflexibilitet och massavskedanden. Den bolivianska statens egen beskrivning av dekretet framhåller att det innebar bland annat restriktiv finans- och penningpolitik, avskaffade priskontroller, fri handel och “omlokalisering” av arbetare.
COB svarade med generalstrejk, men besegrades. Staten införde undantagstillstånd i september 1985; omkring 2 000 fackliga ledare och strejkande greps och många förvisades till avlägsna områden. Året därpå kom Marcha por la Vida, gruvarbetarnas stora marsch från Oruro mot La Paz. Den stoppades vid Calamarca av en massiv militär insats med soldater, stridsfordon och flyg. COB-ledningen drog tillbaka marschen för att undvika en massaker. Därefter tömdes många gruvcentra genom “omlokalisering”; omkring 27 000 gruvarbetare förlorade sina arbeten eller omplacerades. Detta var katastrofalt för COB. Dess sociala kärna – den statliga gruvarbetarklassen – slogs sönder.
När gruvcentra avfolkades spreds före detta gruvarbetare över landet. Många hamnade i El Alto, i informell ekonomi, i kokaodlingar eller i småskalig kooperativ gruvdrift. Därmed förändrades också Bolivias folkliga rörelser. COB överlevde, men den var inte längre samma kraft. Den gamla centraliserade arbetarklassens tyngd ersattes av mer fragmenterade rörelser: kokaodlare, ursprungsfolksorganisationer, grannskapsföreningar, informella arbetare, kooperativ och regionala bonderörelser. Det betyder inte att klasskampen försvann, men dess organisatoriska centrum flyttades delvis bort från COB.
De stora folkliga upproren kring vattenkriget i Cochabamba 2000 och gaskriget 2003 visade att Bolivia återigen kunde skakas av massmobilisering. Men nu var det inte COB ensam som ledde processen. El Alto, ursprungsfolksrörelser, grannskapsorganisationer och kokaodlarna spelade avgörande roller. COB deltog, men var inte längre revolutionens självklara generalstab. Detta är viktigt: COB:s historiska prestige levde kvar, men den faktiska ledningen över massrörelsen hade blivit mer fragmenterad. När Evo Morales och MAS (Rörelsen till Socialism) kom till makten 2006 öppnades en ny period. MAS-regeringen byggde på sociala rörelser, antiimperialistisk retorik, nationalisering av gasen och en ny konstitutionell ordning. COB hamnade i en motsägelsefull relation till MAS. Å ena sidan fanns gemensamma fiender: högern, oligarkin, nyliberalismen och USA:s inflytande. Å andra sidan försökte MAS-regeringen integrera och disciplinera fackliga och sociala rörelser i sitt statsprojekt.
2011 utfärdade Evo Morales regering ett dekret om att avskaffa kvarvarande rättsliga rester av Dekret 21060 och inrättade en kommission mellan regeringen, COB och andra organisationer för att granska lagar präglade av nyliberalismen. Men COB:s relation till MAS var inte lätt. Den kunde stödja regeringen i strategiska frågor men också mobilisera kring löner, pensioner och arbetarkrav. COB:s hållning gentemot Evo Morales regering kan beskrivas som oppositionell men ambivalent, påverkad av det breda folkliga stöd som omgav MAS-projektet.
I dagens protester spelar COB:s ställningstagande stor roll just därför att organisationen bär på denna historiska tyngd. När COB mobiliserar handlar det inte bara om en facklig protest. Det aktiverar minnet av 1952, av gruvarbetarnas dynamit, av generalstrejker, av kampen mot militärdiktaturer och av nederlaget mot nyliberalismen 1985.
Protesterna har samlat fackliga organisationer, gruvarbetare, transportsektorer och landsbygdsgrupper mot president Rodrigo Paz ekonomiska politik, med krav kopplade till löner, bränsle, levnadskostnader och i vissa fall presidentens avgång. Gruvarbetare har återigen använt dynamit i konfrontationer i La Paz, och protesterna har lett till vägblockader, försörjningsproblem och en djup politisk kris. När COB i dag går in i protesterna sker det därför med en historisk tyngd som ingen regering i Bolivia kan ignorera.