Att många judar upplever hot och oro handlar inte om inbillning utan om realiteter i vardagen och i våldsutbrott som i Sydney och på andra håll.
Det betyder inte att alla reaktioner är rimliga. När Netanyahu anklagar den australiska laborregeringen för att ha berett marken för terrordådet genom att erkänna Palestina och fördöma Israels folkmord i Gaza är det krigsförbrytaren själv som talar.
Kommentar|Håkan Blomqvist
Den bestialiska massakern på fredliga channukafirare vid Bondi Beach i Sydney sprider avsky och fruktan över världen. I synnerhet bland judar, måltavlan för attacken och oroade över växande antisemitism och hatbrott på olika håll. Det är en rädsla som inte kan viftas bort eller negligeras med ord om att andra har det värre, palestinier i Gaza och på Västbanken, smutskastade muslimer, jagade och internerade flyktingar. Rasism och folkhat, vare sig i form av hets eller fysisk terror, våld och ytterst mord måste bekämpas av alla som söker människovärdiga utvägar ur dagens kriser och återvändsgränder.
Att många judar upplever hot och oro handlar inte om inbillning utan om realiteter i vardagen och i våldsutbrott som i Sydney och på andra håll. Folkmordet på miljontals judar i Europa ligger bara åtta årtionden tillbaka, ännu existerar människor som genomlevde det och traumat har nedärvts genom generationer. Antijudiska blodsdåd aktiverar en fruktan för att det otänkbara ska ske på nytt.
Det betyder inte att alla reaktioner är rimliga. När Netanyahu anklagar den australiska laborregeringen för att ha berett marken för terrordådet genom att erkänna Palestina och fördöma Israels folkmord i Gaza är det krigsförbrytaren själv som talar, för att blanda bort korten och anklaga palestinasolidaritet för att underblåsa antisemitiska terrordåd. Men även bland israeler och judar på olika håll som inte alls bär ansvar för den israeliska statens krigsförbrytelser finns ofta oro inför att stödet för Palestina ska uttrycka antisemitism. Att ockuperade palestinier har rätt att göra motstånd, att staten Israel anklagas för apartheid, terror och folkmord och den sionistiska ideologin för rasism upplevs som outhärdligt. I synnerhet när Israel är hemmet, plats för släktingar och vänner, när den israeliska staten ses som skydd mot förföljelser och sionism inte tolkas som Netanyahus’ folkmordsideologi utan som nationell identitet. Men det är samtidigt ofrånkomligt att insikter om förtrycket och folkmordet tillsammans med den växande världsopinionen mot Israel blir smärtsamt för många. Det kan bidra till att ompröva personliga uppfattningar, känslomässiga band och världsbild men också till att gå i försvar. I rapporter, artiklar och uttalanden om upplevd antisemitism (se exempelvis Skolverkets senaste rapport) blandas inte sällan uttryck för öppen antisemitism i form av explicit judehat, konspirationstänkande och smutskastning med berättigat motstånd mot Israel och sionism och stöd åt Palestina – samt med ”gråzoner” däremellan.
Hakkors och förnedrande ”skämt” om gasning, judisk världsmakt och rikedom – i bild, ord och memes på nätet och andra sätt är förstås övertydligt antisemitiska. Men att Palestinafanor, massdemonstrationer och slagord mot folkmord för palestinska rättigheter och frihet skulle vara detsamma som uttryck för antisemitism är Netanyahuregimens och dess anhängares version.
Vad som subjektivt uppfattas som hotfullt eller kränkande är dock en annan personlig sak, ibland ofrånkomligt och utmanande när djupt känd identitet och lojalitet ifrågasätts eller angrips.
En människas personliga upplevelse styrs av många bottnar, som när exempelvis en Palestinaflagga från ett fönster upplevs hotande och för tanken till 7 oktober och Treblinka… Sådana subjektiva upplevelser kan i en del fall inte undvikas. Däremot behöver de förstås i meningen begripas, för omprövningens skull. Ett exempel är ”antisionismen”.
Allmänt i vänstern och Palestinasolidariteten är att skilja mellan antisemitism, riktad mot judar generellt, och antisionism, riktad mot en politisk ideologi och ett statsprojekt som byggdes på fördrivning av det palestinska folket. Här återfinns också stora – och numera växande – delar av judar globalt som motsätter sig sionismen som ideologi och statsprojekt. Judisk icke-sionism och anti-sionism kan vara av både religiöst och sekulärt slag, ofta med en stark övertygelse om alla människors lika rättigheter, både ”mellan floden och havet” i Palestina-Israel och internationellt, en motsats till antisemitism, islamofobi och annan rasism.
Men antisionism kan också vara en lätt maskerad form av antisemitism, som när svenska nazister tågar bakom banderoller om att ”Krossa sionismen” och ”ZOG, Zionist Occupation Government”, utgör slagord för amerikanska och andra naziströrelser. Ja, nutida organiserade antisemitiska nazister och fascister använder hellre ord som ”sionister” än ”judar” för att undgå censur och utdefiniering. Ungefär som att näthat mot judar kan använda ord som ”juice” istället för ”jews”. Att det inte bara är lek med ord visar hemska historiska exempel, inte bara från Mellanöstern.
De tusentals polska judar som fördrevs till bl a Sverige efter 1968 var offer för regimens ”antisionistiska” kampanj. Den riktades inte explicit mot Polens och det styrande
kommunistiska partiets judar, utan mot ”sionister” och ”sionismen”, men alla förstod vad som avsågs när judar förlorade sina jobb, utbildningsplatser, vänner och grannkontakter. Det är erfarenheter många judiska familjer bär med sig än idag. Misstänksamheten mot att antisionism bakom en ideologisk yta döljer allmän judefientlighet kan därmed inte bara nonchaleras. I synnerhet inte i en världsdel som under långt mer än tusen år marinerades i en kristen kultur med starka antijudiska inslag som för bara några årtionden tillbaka användes till att motivera vår kontinents värsta folkmord. Oron för att dagens antisionism ska öppna dörrar till det nära förflutnas reservoarer av antisemitism måste tas på allvar, även när motstånd mot sionism missförstås och misstänkliggörs. Så mycket viktigare därför att vänstern och Palestinasolidariteten går i spetsen – just som sker på många håll – även mot antisemitism, respekterar judisk oro och rädsla och bidrar till skydd, trygghet och solidaritet mot alla uttryck för judehat.
Netanyahus anklagelser mot den australiska regeringen för att ha bidragit till massakern på Bondi Beach genom att erkänna Palestina och fördöma Israels folkmord är i själva verket en drängtjänst åt dem som likställer världens judar med regimen i Jerusalem och hoppas på nya attacker. Ungefär som de australiska nazister vilka återkommande spridit sina hatflygblad och hetsat mot den judiska befolkningen i området kring Bondi Beach och blev bönhörda genom ett par mordiska IS-terrorister. Den kombinationen mellan gammal och ny antisemitism är det allas vår uppgift att besegra.