Den 20 juni vann Colombias första vänsterpresident Gustavo Petro en viktig seger med en radikal arbetsmarknadsreform, trots hårt motstånd från höger. Det är också en seger för de arbetande och tack vare deras kompromisslösa kamp, skriver Alex Fuentes.
Kommentar|Alex Fuentes
Colombia är inte känt hos allmänheten för att afrikanska slavar skeppades till nordvästra Sydamerika vid Karibiska havet och Stilla havet på 1500-talet eller för sin rika mångfald av natur, kultur, Stillahavskuster, Amazonas regnskog och sin kaffeodling. Det är även mindre känt att i början av 1800-talet fanns en frihetskämpe vid namn Simón Bolivár som ledde praktiskt taget hela Sydamerika till självständighet från den spanska kolonialmakten osv. Däremot är Colombia känt, som en följd av vad media basunerar, för våld som sker på löpande band, narkotikakungen Pablo Escobar och oändliga strider mellan armén och olika gerillaförband. Möjligtvis känner den sk allmänna opinionen till att författaren Gabriel Garcia Marquez året 1982 blev Nobelpristagaren i litteratur eller att sångerskan Isabel Mebarak Ripoll, mest känd som Shakira, härrör från just Colombia.
Det som den breda allmänheten inte heller känner till är att Colombia har använts av USA:s regim som där placerat sju militära baser som snabbt kan slå till mot politiska ”subversiva” vänsterkrafter i andra länder i regionen. Väldigt få känner dessutom till att Gustavo Petro, vänsterpolitiker, ekonom, och före detta gerillamedlem (M19), tillträdde som president i Colombia i augusti 2022 då han vann presidentvalet och därmed blev landets första folkvalda vänsterpresident någonsin. Och än mindre vet man att Francia Marquez, en svart ledande feminist och aktivist, har varit utsatt för diverse mordattentat under tiden hon suttit som regeringens vice president.
Sedan Colombia blev självständigt från Spanien 1810, fram till 2022, styrdes Colombia genom ett rakt igenom alternerande borgerligt tvåpartisystem. Vänsterns valseger 2022 måste därför ses som en historisk milstolpe. Inte för att regeringens innehav i sig kan förändra historiska cementerade maktstrukturer utan för att då öppnades möjligheter för nya alternativ. Under tre år har Petros regering försökt bedriva en politik som kan gynna livets förglömda. Mycket har handlat om fred och rättvisa, kamp mot drogbaroner och att försöka rädda ”jordens gröna lunga”, urskogen i Amazonas. Ja, en trygghet och ett ekonomiskt välstånd för de många. Oljebolagen och högern är förstås motståndare till att byta landets export från olja och fossiler till grön energi genom att utnyttja vind och vattenkraft. I ägarklassens och högerns ögon är Petro ett störtande element.
De mäktiga i Colombia betraktar Petro som någon som inte vet bättre, som någon som tror att arbetarna har rätt till ett drägligt liv och som borde veta bättre. Ja, egentligen som någon som inhemska företagsägare och finanshajar, lierade med den rubbade magnaten som styr i Vita huset, vill avsätta från regeringsmakten vid bästa möjliga tillfälle. De konservativa gör därför allt som står i deras makt för att sabotera för Petros regering. Men han står på sig och har verkat för att reformera en arkaisk arbetslagstiftning som gagnar arbetsköpare och missgynnar alla som möjliggör landets produktion av varor och tjänster. Men den konservativa politiska oppositionen har satt sig på tvären och i maj blockerade den regeringens reformförslag i senaten.
Petro har därför velat rådgöra med väljarna genom att utlysa en Consulta Popular (en folkomröstning). Consulta Popular har fått högern att se rött. Varför Consulta Popular? Petro svarar: för att det är absolut nödvändigt, för den har intellektuellt och politiskt stöd, för att ILO (Internationella arbetsorganisationen) har godkänt den, för att social trygghet är rättvis och skulle vara ett steg framåt för mänskligheten och för att 1991 års grundlag föreslog en Social Rättsstat.
Folkrörelsen, sociala rörelser och fackföreningar, är positivt inställda till regeringens reform och varit beredda att mobiliseras för sakens skull. Den 11 juni i år genomfördes därför massiva demonstrationer för att visa vänsterregeringen sitt stöd. Petro dök själv upp och deltog i folkmobiliseringen i staden Cali med syfte att främja arbetslagstiftningen. I Cali sa Petro till alla som stödjer reformen: ¡El pueblo no se rinde y le llegó la hora! (Folket ger inte upp och dess tid är inne!). Innebörden är tydlig, det handlar inte bara om att stödja arbetsmarknadsreformer utan även andra sociala omvandlingar som vänstern i regeringen verkar för. Eftersom borgarna inte varit villiga att göra avkall på sina egna klassintressen och agerat tjurskalligt tvingades Petro att åberopa grundlagen och utfärda ett dekret för att genomföra Consulta Popular. Det blev tydligt att folklig mobilisering var och är ett effektivt verktyg som banar vägen för politiska initiativ som gynnar folket.
Den 11:e och 12: juni ägde omfattande folkmobiliseringar rum till stöd för den omtalade Consulta Popular. Colombianska LO manade då till ett brett deltagande, i synnerhet efter att de konservativa i senaten antagit en pseudo reform (tack vare en tillfällig knapp majoritet) som inte förändrade någonting. Ilskan hos folket växte. Protesternas epicentrum var Bogotá, där sex stora demonstrationer sammanstrålade från olika delar av huvudstaden. Något liknande inträffade i städerna Cali, Medellín, Barranquilla och på andra ställen.
Innan arbetslagsreformen debatterades i parlamentet hade diskussionen ägt rum i 74 hela städer, på gator och torg, genom informationsmöten och öppna områdesmöten. Det kan ses som en del av en strategi som syftar till att öppna utrymmen för samtal om en folkomröstning som kan leda till framsteg för arbetarna. Kampen för reformer har med andra ord förvandlats till en djupare kraftmättning; till en kamp mellan en bakåtsträvande politisk klass och massiva folkskaror vars vilja kräver strukturella förändringar. Indirekt liberal demokrati utgör här ett hinder för de arbetande medan direkt folkdemokrati kan fälla ett avgörande som pekar framåt. En arbetare i Bogota uttryckte det utifrån ett klassperspektiv: ”Detta är en klasskamp mellan de som vägrar att bevilja rättigheter och de som kräver dem på gatorna”. President Petro har för sin del sagt att folkets beslut är primärt och ”står över all annan makt”.
Mitt i denna sociala och politiska kraftmättning inträffade den 7 juni ett mordförsök på Miguel Uribe, en senator på högerkanten. En 15-åring kom från ingenstans och sköt Uribe, två kulor träffade huvudet. Man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att inse konsekvenserna. Vem vinner på ett sådant dåd? En tidigare president från det borgerliga Partido Liberal var inte sen att rikta kritik mot regeringens vägran att överge sin strävan efter Consulta Popular som senaten bojkottat. Samtidigt tillkännagav regeringen att ”märkligt nog” minskades senatorns säkerhetsstyrka från sju till tre livvakter under attackdagen. En utredning beordrades.
Presidenten kopplade också händelsen till ”mörka, nynazistiska och icke-republikanska” grupper, som enligt honom, har satt ett ”pris” på hans huvud. ”De krävde till och med att Mossad [Israels säkerhetstjänst] skulle genomföra en operation mot mig”. Attentatet mot den högervridna senatorn gav upphov till nationell betstörning och Petro såg sig tvungen att föreslå att folkomröstningen om arbetsmarknadsreformen skulle frysas efter mordförsöket. Enligt högern försökte då landets president nå en överenskommelse om arbetsmarknadsreformen i senaten dvs någon form av försoning med senatens version med syfte att uppnå ”en ömsesidigt respektfull debatt med oppositionen som en del av politiska garantier”.
Detta är ingen politisk thriller, inte heller något som kan förknippas med den colombianska författaren Gabriel García Márquez litterära genre, ”magisk realism”, där magiska eller övernaturliga element ingår som en naturlig del av en realistisk miljö. Det är sant att arbetarnas politiska medvetande, som förtryckts sedan urminnes tider, växer i Colombia. Det är något positivt och reellt, och med hänsyn till den rådande globala politiska situationen skulle man kanske kunna beskriva det som ”fantastiskt”. Attentatet lyckades trots allt inte omintetgöra vänsterinitiativet, för i så fall skulle den colombianska vänstern stå inför tragisk realism. Blotta utsikten att se en alltmer radikaliserad arbetarklass ledde till att senaten slutligen, oväntat, godkände den arbetsmarknadsreform som Petro hade lagt fram. En viktig seger för Colombias första vänsterpresident, enligt landets media. Det är naturligtvis en viktig seger, men det är en seger för de arbetande och tack vare deras kompromisslösa kamp. Den 20 juni skrev de ett historiskt kapitel i sin långvariga kamp. Det är början på en ny era för miljontals colombianska arbetare som historiskt sett tvingats leva under prekära arbetsförhållanden. Det är ett ljus i mörkret.