Natotoppmötet i Haag är avslutat och i en av de viktigaste frågorna, om medlemsländerna verkligen är beredda att lägga fem procent av budgeten på upprustning, blev beslutet ett ja.
En av de hårdaste kritikerna mot det inom Vänsterpartiet är Erik Andersson Palm. Här redogör han för varför.
Opinion|Erik Andersson Palm, förtroendevald inom V
”Nu står vi som parti officiellt bakom en satsning på 250 miljarder kronor på det militära försvaret och 50 miljarder på det civila försvaret, i linje med NATO:s krav om att medlemsländerna ska lägga minst 3,5% av BNP på det militära försvaret och 1,5% på det civila försvaret.
I mina ögon är det fullständig galenskap i en tid av ökande spänningar och fördjupade konflikter i såväl Östeuropa som Mellanöstern och Sydostasien, med risk för regionaliserade konflikter som i sin tur i värsta fall kan leda fram till storkrig. Denna politik rättfärdigas av vår partiledning inte minst med hänvisning till att det innebär ett brott med det finanspolitiska ramverket.
Denna enorma militära upprustning, menar de, kan öppna upp för att lossa på svångremmen även på andra områden. Men jag tror verkligen inte på att skyhöga ökningar av utgifterna för försvaret kommer leda till att staten blir jättemycket mer sugen på att öka utgifterna även på andra områden som välfärden. Det brukar vanligtvis inte fungera så i budgetar att kraftigt ökade utgifter på ett område tenderar att bidra till ökade utgifter på ett annat område.
Ett annat populärt argument som förs fram är att det behövs ett militärt starkt Sverige, Norden och EU som motvikt mot Trump, Putin, Netanyahu, Orban med flera. Men idén om Sverige, Norden och EU som en principfast motpol ”till Trump och Putin” är en verklighetsfrånvänd fantasi som leder helt fel. Sverige har en av Europas mest reaktionära regeringar och är, liksom, EU fullt integrerat i NATO som inte har någon möjlighet att fungera oberoende av USA.
Denna argumentation blottar också bristen på en djupare analys av drivkrafterna bakom de internationella maktrelationerna. Kapitalismen som system är oupplösligt förenat med en imperialistisk världsordning baserad på dominans, tvång och våld. Ytterst har detta sina rötter i kapitalismens behov av ständigt ökad expansion. Kapitalismen är ett stökigt system baserat på konkurrens mellan såväl enskilda kapitalister som de stater som företräder sina kapitalisters intressen – förklädda till ”nationens intressen”.
Denna dynamik, som vidmakthåller globala orättvisor och driver fram krig, kan inte upphävas annat än genom en förändring av själva systemet. Med det sagt måste vi självklart göra något här och nu. Vi behöver kämpa för en omläggning av utrikespolitiken i riktning mot ett mer konsekvent försvar av fred och folkrätt. Vi behöver verka för att återupprätta Sveriges alliansfrihet, riva DCA-avtalet och föra fram konkreta förslag som innebär ökad självständighet gentemot NATO:s påbud.
Utan en djupgående analys av militarismen och imperialismen och dess rötter i det kapitalistiska systemet kommer vi dock steg för steg hamna mer och mer snett. Acceptera varje nytt upprustningsförslag utformat för att till punkt och pricka leva upp till NATO:s krav. Att argumentera för att frågan om att lämna NATO ”inte är aktuell för tillfället” är bara förstadiet till att helt slopa vårt NATO-motstånd. Vi som parti pratar med allt mindre bokstäver om vårt NATO-motstånd, samtidigt som vi i praktiken sluter leden kring NATO:s upprustningskrav. Från argumentationen om behovet av ett militärt starkt EU ”som motvikt” till en argumentation om att konstruktivt förändra NATO inifrån är det inte alltför långt.
Det måste finnas en motröst mot den ständigt eskalerande kapprustningen och NATO-anpassningen. Motstånd mot kapprustning handlar inte ett skvatt om pacifism. Jag är självklart för att vi ska ha ett militärt försvar, och civilförsvaret och beredskapen bör såklart stärkas. Det detta handlar om är dock en utveckling där ständigt stegrande mångmiljardbelopp satsas på militära utgifter genom en obehaglig fullständig konsensus.
Men nu har Trump och Netanyahu börjat få skutan att kantra. Och det blir allt mer uppenbart för allt fler att Ukrainakriget inte kommer ta slut annat än genom förhandlingar. Förhandlingar som inte kommer leda till rättvisa, i en imperialistisk värld där ett genuint självständigt Ukraina inte finns på kartan, utan där ett sönderbombat land med en befolkning decimerad med 1/5 kommer bli ett tacksamt byte för rovdjuren i såväl väst som öst. Inte minst för de s.k. ”vännerna av Ukraina”.
Detta innebär möjligheter och öppningar för en konsekvent och principiell utrikes- och försvarspolitik från vänster, som kan få ett betydande gensvar på vår sida av den politiska planhalvan i befolkningen. Det finns en stor latent frustration över krig, krig, krig, vapen, vapen, vapen dag ut och dag in på nyheterna. När ska vi börja kanalisera den frustrationen? Eller är lösningen verkligen bara mer, mer och mer? Isåfall: när har vi nått den nivå av militära utgifter som gör att vi verkligen kan känna oss säkra och börja lägga pengar även på annat än militären?”
På bilden: Trump och nya Natochefen Mark Rutte.