Dags för en dagsedel – eller två

Dagsedel är ett gammalt ord. I ursprungsversionen betydde det ungefär dagsverkesrapport, något man lämnade in för att få ut sin lön. I något yngre upplaga betyder det örfil – numera rakt upp och ner käftsmäll.

EFTERTANKEN | Bodil Carlsson

Stig Dagerman skrev en berömd serie inlägg under den rubriken fram till sin död 1954. Hans mest kända dagsedel publicerades samma dag som hans kropp hittades En värmländsk godsägare och högerman, tillika ordförande i fattigvårdsstyrelsen i sin hemkommun, hade sett till att få en hund avlivad eftersom ägaren inte hade betalat in sin hundskatt. Den skattskyldiga var en äldre kvinna, som delade stuga med sin dotterson – ett oäkta barn på den tidens språk. Hunden var den lille killens vän och lekkamrat. Godsägaren kommenderade ut kommunens jägare, pojken hittade hunden blodig och död på gårdsplan och så var det problemet löst.
Trodde godsägaren.

”Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur.

Något måste beslutas.
Hundarna skjuts! Inte sant!
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.”

Dagermans sista dagsedel väckte sådant ursinne att fattigvårdsstyrelsens ordförande hastigt fick lämna sin post. Nu, vänsterfolk, är det dags för nya dagsedlar. Alldeles för länge har vänstern varit välkammat intellektuell. Alldeles för länge har vi hållit oss till pålästa bakgrundsförklaringar. Alldeles för länge har vi sinsemellan vridit och vänt på våra ismer. Och medan vi har sysslat med våra inbördes samtal kom de nygamla tiderna tillbaka.

I Svenska Kennelklubbens tidning intervjuas en man, som sedan 24 års ålder aldrig har sysslat med något annat än att klättra på den politiska karriärstegen. Idag är han landsbygdsminister. Sedan länge bor han i stadsvilla. Han är jägare – jakt är hans rekreation, förklarar han, hans naturupplevelse. Han är stolt hundägare: hans labrador apporterade 18 skjutna duvor åt honom på sin första jak… ursäkta, naturupplevelse. Vilken landsbygd representerar han?

I tidningen tillfrågas han om hur han ställer sig till att allt fler idag inte har råd att betala de snabbt stigande kostnaderna för veterinärvård och försäkring. Stora vinstdrivande försäkrings- och veterinärvårdsföretag tillämpar fri prissättning och lever lika gott på hundägarnas känslomässiga bindning till djuren som på deras svårigheter att jämföra priser. Veterinärerna sliter ihjäl sig. Allt fler hundar lämnas in på Hundstallet. Tidningen tilltalar honom med hans titel, som när väluppfostrat folk vänder sig till Konungen.

”Hur anser landsbygdsministern att man som hundägare ska tänka idag när hundägande alltmer blir ett privilegium för de mycket välavlönade? När våra pensionärer inte har råd att försäkra sina hundar längre och mister sin hund om den blir sjuk?”

Landsbygdsministern svarar att regeringen inte kan göra något åt den fria prissättningen, att det faktiskt finns sajter som jämför djurförsäkringar och att man får lov att ta lite eget ansvar: man måste ”säkerställa att man har de ekonomiska förutsättningar som krävs innan man köper ett djur”. Själv har ministern de förutsättningarna: hans månadslön förra året var 150 500. Med mer än 70 kilometers resa till Stockholm från sin villa i Karlstad har han dessutom, till skillnad från många som bor på landet och har lång väg till jobbet, bostads- och reseersättning. Dags för en dagsedel?

Kristersson lämnar nyinredda Sagerska för att tacka ja till en inbjudan från ett ideellt soppkök. Tillsammans med fru Svantesson låter han sig fotas, när han delar ut matkassar till fattigpensionärer, ukrainaflyktingar och annat löst folk som ingen av dem behöver möta i sin vardag. Deras regering kan sträcka sig till att kalla matjättarna till ”samtal” om matpriserna, men att lägga sig i prissättningen på mat är lika fjärran som att reglera försäkringsjättarnas vinster eller införa en bankskatt. Det räcker med att smila när man räcker fram matkassen till fattiglapparna. Dagsedel på den?

På Tv-nyheterna fick Mattias Karlsson häromveckan på bästa sändningstid tala om för oss att Första Maj inte borde vara helgdag – den kom ju till för att minnas ett upplopp som dödade sju poliser. Sånt ska inte firas! Mattias Karlssons version av Haymarketmassakern 1886 är, om man uttrycker det milt, selektiv. Han glömde nämna de enorma arbetardemonstrationerna för arbetstidsförkortning i Chicago och glömde att det aldrig blev klarlagt vem som kastade bomben som dödade poliserna. Han glömde att tala om att det heller aldrig blev klarlagt hur många arbetare som sedan träffades av den besinningslösa gevärselden och han glömde självklart att de som åtalades aldrig kunde överbevisas om att ha tillverkat eller slängt någon bomb. Fyra hängdes – för att ha krävt åtta timmars arbetsdag. Vem stod för våldet då? Vem står för våldet idag?

Det är inte så, att Mattias Karlsson inte är kapabel att ta reda på vad han pratar om. Han har bara inget intresse av att göra det. Om man konkurrerar med socialdemokratin om dess gamla kärntrupp, arbetarklassens män, har man mer att vinna på att kasta skit på arbetarrörelsen än på att tala sanning.

Det är dagsedlarnas tid igen, vänsterfolk. Vi måste bara bli bättre på att dela ut dem.