När jag gick i gymnasiet satte teaterelever upp Dario Fos ”Vi betalar inte, vi betalar inte”. Jag minns pjäsen som ganska tråkig och kärv, men inser att det nog berodde på att jag var en otålig och uttråkad tonåring, snarare än att skolkamraterna gjorde dåliga rollprestationer. Ändå har pjäsen stannat kvar i mig, trots att jag bara flyktigt kan redogöra för vad den handlar om. I samband med den nyligen genomförda köpbojkotten, vecka 12, kom jag åter att tänka på pjäsen. Två exempel på hur olika kundprotester kan se ut.
Krönika|Andreas Nyman
Jag har i efterhand läst att pjäsen speglar det tidiga 70-talets ekonomiska kris i Italien, med skenande inflation, ökande arbetslöshet och höjda levnadsomkostnader, en situation som känns alltför bekant.
Jag kan förstå vreden bakom brödkravaller och hungeruppror, men var den här senaste bojkotten verkligen ett uttryck för samma typ av protest?
Visst är det rätt att göra uppror, men det blev ibland otydligt vad som skulle göras och varför. Var det bara ICA som skulle bojkottas, eller alla stora kedjor? Och en veckas bojkott, där folk uppmanades att bunkra innan, kändes mer som en omfördelning av försäljningen än en faktisk ekonomisk påfrestning för handlarna. Protesten missade problemen som ligger i hushållens minskade köpkraft och matpriser som stiger på grund av klimatförändringar och miljöpåverkan.
Bojkotten skapade dessutom en slags matskam hos de som var tvungna att handla, där folk fick skämmas för ett av våra mest grundläggande behov. När den tyske dramatikern Bertolt Brecht ironiserade över mellankrigstidens tidsanda i frasen ”Först kommer maten, sen moralen”, hade han ändå rätt. Människor måste äta, nu som då.
ICA-handlarnas förbund har lovat att göra allt för att hålla priserna nere, men vid en granskning syns inga tecken på det. Tvärtom har det varit fortsatt hög vinstmarginal och extra bolagsstämmor som gett mångmiljonutdelning till ägarna själva. Något som skattejurister säger är vanligt vid skattefusk eller om någon vill hindra insyn.
Det är lätt att få intryck av en gniden handlare som fifflar med priserna, men hushållens minskade köpkraft är också en effekt av ökade klyftor i samhället, en direkt konsekvens av minskad fördelningspolitik. De höga priserna på varor som kaffe, choklad och olivolja beror ofta på torka, försvunna skördar och klimatförändringar. De blir en signal om det ohållbara i vår livsstil.
Vi har gått från att vara självförsörjande på livsmedel till att nu vara beroende av importerade varor för att klara oss. När vi ser resurser läggas på att rusta upp militären, varför gör vi inte samma prioritering för att säkra vår matförsörjning? Det är en fråga om långsiktig hållbarhet och trygghet för alla.
Historien är full av exempel på konsumentbojkotter som varit framgångsrika, men jag tror det är viktigt att bygga på ett genuint missnöje, vara tydliga med vilka åtgärder som ska vidtas och varför, och att vara uthålliga. En proteströrelse som har det kan lyckas tvinga fram en förändring på bredare nivå, som i fallen i 70-talets Italien och efter en proteströrelse i Skärholmen. 1972 protesterade en grupp kvinnor i Skärholmen mot de höga matpriserna, genom en köpbojkott av mjölk och kött. Den debatt som väcktes ledde till prisstopp och subventioner av vissa baslivsmedel.
Under den italienska krisen, som beskrivs i Dario Fos pjäs, hittade arbetarna en ny kampform. De valde själva att sätta mer rättvisa priser för hyra, el och mat. Det som börjat som små isolerade aktioner plockades efterhand upp av fackföreningar och blev en massrörelse som till sist bar frukt, då myndigheterna gick in och justerade priserna.
Så vad gör vi nu då?
Visst kan man tilltalas av den anarkistiska handgripligheten hos de italienska arbetarna i Fos pjäs, men taktiken att var och en betalar vad den känner för, är svår att genomföra när butikerna har digital betalning och utpasseringsbarriärer vid dörrarna. Räkningar som inte betalas går till inkasso, och följderna skulle drabba den enskilde hårt.
När de så kallade Skärholmsfruarna protesterade mot höga matpriser var det politiska klimatet annorlunda. Palme blev chockad och upprörd över höga mjölkpriser. Dagens regering säger istället åt oss att välja billigare varor om maten är för dyr.
Men visst borde man kunna agera i dagens samhälle också, om än på annat vis.
Jag tror att tydlighet och tålamod kan vara en nyckel. En tydlig initiativtagare att organiseras kring, istället för den visklek på internet vi såg nu. En tydlighet vilka mål kampanjen har och hur man hoppas uppnå dem. Och en uthållighet för längre strider, för en veckas köp-paus sänker tyvärr inga matpriser. Tvärtom har kaffepriset ökat med tjugo kronor paketet, två veckor efter avslutad bojkott.
När Dagens ETC frågade 20 svenskar om bojkotten var det bara en som verkligen deltagit. Men många höll med om att matpriserna är för höga.
Marknaden kommer inte själv att sänka priserna, det visar bland annat ICA-handlarnas tomma löften. Vad som behövs är politiska beslut om prisreglering av matvaror, subventioner till jordbruket och en skarpare fördelningspolitik. Tyvärr tror jag inte detta är något som kommer att lösas av vår nuvarande regering.
Gärna protester, men först en politik som gör att folk faktiskt har råd att äta!